Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfiteatern i Syracusa - Några af våra vanligaste kryddor. 3. Ingefäran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om utseendet hos dessa skådebanor, som spelade en så
vigtig roll i de gamla kulturfolkens offentliga lif.
Amfiteater, eller kringlöpande skådebana, kallades
bland romarne en till djurstrider och kämpalekar
bestämd byggnad utan tak, i oval eller rund form. I
dess midt låg den med sand hårdt tillstampade arenan,
en efter byggnadens form afpassad oval eller rund
plats, på hvilken striderna utfördes. Under arenan
funnos ofta hvalf – en antydning derom kunna vi
se på afbildningen – och rundt omkring arenan,
under åskådareplatserna, funnos stall och rum för
de vilda djuren. Ofvanför dessa befunno sig de med
galler skyddade, för stridsdomrarne, lictorerna
m. fl. bestämda gallerierna, och från dessa höjde
sig, trappformigt uppstigande, de kring hela
platsen löpande, i stenen inhuggna bänkraderna,
af hvilka de lägre voro bestämda för senatorerna,
riddarne o. s. v., de öfre, längre bort belägna, för
folket. Genom en pelargång, som lopp rundt omkring
hela amfiteatern, kom man till de olika trapporna,
som ledde till åskådareplatserna och gallerierna.
På Sicilien, vid vägen upp till Latomierna eller de
så kallade Syracusanska stenbrotten, hvilka lågo inom
stadens murar och fordom tjenade till arbetslokal
och förvaringsort för krigsfångar, träffar man de
mest karakteristiska lemningarna från grekernas och
romarnes tid. Hit hör först ett i sitt slag eget
monument, som man upptäckte år 1839 och befriade från
ett lager af stenar och grus; det är ett ofantligt
altare af 650 fots längd och en bredd af mer än 60
fot. Det har byggts af Hiero II, densamme, som i
sin kärlek för det storartade låtit bygga ett fartyg
af 12,000 tons drägtighet, men hvilket befanns vara
alltför djupgående för att kunna inlöpa i någon af
Siciliens hamnar. På det stora syracusanska altaret
kunde presterna döda och bränna en hel hekatomb. (Det
var så man hos de gamle kallade ett offer af hundra
oxar.) Hvarje offer var ett förskräckligt slagtande,
och slutade med ett stort bål, hvari djurens kött
och inelfvor förtärdes.
Strax intill den platform, hvarpå altaret står,
finna vi ruinerna af den romerska amfiteatern, som
varit platsen för ännu grymmare bruk, der vilda djur
söndersleto hvarandra och der gladiatorn kämpade om
sitt lif, för att kanske döende helsas med en applåd,
som likt ett gräsligt hån träffade hans öra.
Det tredje monumentet, tillhörande samma byggnadsgrupp
som altaret och amfiteatern, är teatern, en af de skönaste
lemningarna från den grekiska tiden.
De grekiska teatrarnas byggnadssätt liknade i så måtto
amfiteatrarnas, att de förlades på bergsluttningar,
så att åskådarebänkarna voro inhuggna i klippan. De
hade alltid formen af en halfrundel, midt fram på den
raka sidan var scenen, hvars bakgrund föreställde ett
palats eller ett praktgemak. Såsom dekorationer voro
några väggar framskjutna, hvilka, likt bakgrunden,
voro ändamålsenligt behandlade af skickliga
målare. Scenen hade intet tak, utan artisterna
spelade under bar himmel, men de såväl scenen som
åskådareplatserna omgifvande portikerna och murarna
voro beräknade för akustisk effekt, d. v. s. att
gifva klang och styrka åt de spelandes röster.
Teatern i Syracusa öfverträffade i storlek alla
de öfriga af öns teatrar och kunde rymma mer än
tjugofyra tusen åskådare. De två trapplika afsatserna
med sittplatser för åskådarne äro nästan fullkomligt
bibehållna och en arkeologs ögon skulle till och
med kunna dechiffrera inskriptionerna å dem till
Jupiters och konungarnas ära. Från sina stenbänkar,
som voro inhuggna i kullen, kunde Syracusas medborgare
med ett ögonkast omfatta skådeplatsen för de största
tilldragelserna i deras historia. De sågo på en och
samma gång Ortygias murar och tempel, krönta af den
beskyddande Minervas glänsande hjelm, stränderna af
Anapus, der deras förfäder kämpat så fruktansvärda
slagtningar mot atheniensarne; den aflägsna udden
Plemmyrium och inloppet till hamnen, der så många
lysande segrar, en efter annan, hade vunnits, och
der nere, mot öster, vid bergsfoten, dessa pass, som
de hade öfvergått några dagar före den förskräckliga
olyckan då deras båda härar blefvo tillintetgjorda af
Demosthenes och Nicias. Under det de applåderade sina
hjeltars bedrifter, framställda af deras konstnärer,
kunde de församlade syracusanarne derifrån, såsom i
ramen af en ofantlig tafla, betrakta just de ställen,
der dessa händelser tilldragit sig, och längre bort
det Joniska hafvets blå böljor, som deras förfäder
korinthierna plöjt med sina skepp. Ofvanför denna
teater, der fordom åskådare i tusental trängdes,
reser sig i våra dagar en fredlig qvarn, hvars
vatten nedfaller i smala strålar på trappsätena och
underhåller några vattenväxter, som skjutit upp mellan
de förvittrade stenarna.
Några af våra vanligaste kryddor.
3. Ingefäran.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
