- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
330

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några af våra vanligaste kryddor. 3. Ingefäran - Bronze. Berättelse efter Ouida. - För Familj-Journalen af W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medel, men bör brukas måttligt och helst efter frukosten.
Som varan i vårt land står mycket dyr, så torde hvarje
varning för dess öfverdrifna bruk vara obehöflig.

Ingefäran upptäcktes ungefär samtidigt med öppnandet
af sjöfarten på Ostindien; numera odlas den såsom handelsväxt,
och har alldeles upphört att finnas i vildt tillstånd.



Bronze.

Berättelse efter Ouida. – För Familj-Journalen af W.

Det var en gång en liten flicka, som hade en
stor hund. Flickan hette Gladi och hunden hette
Bronze. Gladi brukade stundom roa sig med att på
hafsstranden plocka snäckor i en liten korg af vide,
som hon bar på armen. En afton, som hon satt vid
stranden och ordnade sina vackra snäckor och stenar,
syntes en båt på hafvet; det satt en man i denna båt
och rodde af alla krafter, som gällde det lifvet.

»Kom, käraste Gladi,» sade mannen när han kom närmare;
»min hustru ligger för döden och vill nödvändigt
tala med er!» Gladi lade in sina snäckor och stenar
i videkorgen, ropade Bronze och lagade sig till att
åtfölja mannen; men denne hindrade Bronze att hoppa i
båten. »Det är alldeles omöjligt att medtaga hunden:
båten är alltför liten och Bronze väger lika mycket
som en karl!»

»Aldrig har jag gått utan Bronze!» suckade Gladi.

»Men min hustru dör innan vi hinna hem!»

Detta afgjorde saken. Gladi lutade sig ned, smekte
och kysste Bronzes breda panna, samt visade på
videkorgen. »Stanna här, Bronze, tills jag kommer
tillbaka och vakta min korg. Stanna, hör du! och akta
väl, väl!» Hon befallde ej, men hon talade tydligt
och afmätt, för att göra sig förstådd. Och Bronze
förstod; han blickade i hennes ögon längtansfullt och
saknadsfullt och lade sig ned bredvid det anförtrodda
godset utan klagan, men med en suck så uttrycksfull,
att Gladi ännu en gång kastade sin arm omkring
hans breda nacke. Hon steg i båten, och mannen,
som var fiskare, rodde med kraftig hand, så att den
tycktes flyga utåt vattnet. Båtar äro på det viset:
när de gå bort och edra saknande blickar följa dem,
ha de liksom vingar, och när de vända åter och edra
spejande blickar spana dem i fjerran och edra hjertan
flyga dem till mötes, så glida de långsamt och liksom
motvilligt. Så äfven denna. Den flög bort som en pil
af guld, ty aftonsolen förgyllde dess segel. Bronze
lyfte hufvudet och uppgaf en lång klagan; den smög
hemskt öfver de vida vattnen, utan att ekot upprepade
den.

Allt var tyst, endast det lilla solförgylda seglet
gled – gled – gled.

En aftonklockas ljud, en fågels qvitter och aflägsna
barnröster afbröto dock stundens tystnad.

Hafvet är grufligt tyst när någongång det hvilar. Den
lilla sjöråttan kilade ljudlöst bland strandgräset,
en armé af krabbor krälade sakta bland stenarna,
och snäckorna stucko ut sina små hufvuden, för att
se på det sjunkande solljuset. Huru skulle dessa små
stackare våga något buller, när det stora hafvet låg
så tyst?

Bronze rörde sig ej. Hans ögon lemnade icke båten,
hvars segel i fjerran nu glänste mot solen, likt
vingen af en fiskmåse. Kyrkklockorna hade fyra gånger
slagit sina timslag, byklockan klämtade hvarje qvart,
ett ljud som mången skeppsbruten måste hafva hört
i den mörka natten, utan att kunna sjelf ropa så
högt att strandfolket hörde det och kunde lossa
räddningsbåten.

Plötsligt började sanden glittra, som om tårar fallit
derpå. Bronze bara teg och såg ingenting annat än
vingsnibben af båtseglet.

Vattnet började rulla, slickade stranden och lemnade
skum efter sig på sanden. Vågorna gingo allt högre,
fyllde sjöråttans gångar, badade gräsen med sitt
guldskum och drefvo krabbor och musslor tillbaka
i det djupare vattnet, som småningom från hvit och
röd förbyttes till grönaktig kristall. Bronze var
bara öga.

Någon ropade honom, han kastade blott en hastig blick
åt roparen, och hans öga vände åter till skuggan af
båten och fiskmåsens vinge.

Floden tycktes emellertid redan hafva inkräktat
och betvingat allt, utom klippan hvarpå Bronze låg;
mot den bröt sig ännu vågen och kastade sitt skum
upp mot dess topp.

Nu steg den åter, och blott en handsbredd
skilde den från klippans topp, och vattnet blef
grönare, ett grönt, som liknade ödlans ögon.

Alla ljud hade tystnat. Klockornas, fåglarnas och
barnens röster, allt hade förstummats. Ingenting
förnams, endast den ständigt stigande flodens brus.

Bronze låg stilla på klippan, hvars topp nu sköljdes
af vågorna – hans blick följde båtens riktning. Han
vaktade ännu sitt ombetrodda gods.

Nu var äfven skuggan af båten försvunnen. Fiskrarne
hade bemärkt Bronze. Alla älskade de det trogna
djuret, som mer än en gång räddat deras barn och
bröder från de slukande vågor, som nu hotade hans
eget lif.

Det vore en fläck på deras sjömansära, om de läto
Bronze, som af en eller annan orsak nu låg fängslad
vid klippan, förgås; de satte derför ut; båten hann
nära klippan, men som af en osynlig hand hölls den
af bränningen tillbaka. De arbetade af alla krafter
mot denna osynliga makt, men förgäfves.

Vattnet hade nu stigit så högt, att det öfversköljde
klippan. Bronze reser sig upp som en hind, jagad
af rasande hundar, ur det vilda hafvet framför
honom. Videkorgen fanns ännu der, och Bronze
blickar oafvändt efter det längesedan försvunna
seglet. Fiskrarne ropade och vinkade och drefvo båten
en aln närmare, men den osynliga handen dref den flere
famnar tillbaka mot stranden, som ett lekande blad.

Bronze stod ännu upprätt på sin post, vattnet
glittrade i aftonsolen som en skifva af darrande guld,
den ljumma aftonvinden förde dofter af myrten och
oranger från land.

Huru grym denna solglans, denna varma vind var,
sommarens prakt och de vilda rosornas doft!

Ännu ett ögonblick stod han upprätt, och hans form
tecknade sig lejonlik mot natthimlens matta guld, och
vågornas allt dunklare sken lekte kring hans fötter.

En stark våg lyfte honom nu på sin rygg och bar honom
bort och bredde sig åter ut, jemn och glänsande bland
de andra; han reste sig och fattade videkorgen med
tänderna; han hade dröjt i det längsta; nu drifven
från sin post, började han kämpa för lifvet. Tvenne
gånger sjönk och tvenne gånger reste han sig igen;
hans börda tyngde honom, men han släppte den
ej. Vattnet var djupt, och vågen, som förde honom
fram, förde båten tillbaka, så att de alltjemt voro
på lika afstånd från hvarandra. Det var bara några
få alnar, men dock långt nog. Ännu en gång lyfte han
hufvudet öfver vattnet, den dunkla aftonglansen föll
på hans half brustna, bedjande öga, vågorna höjde
sig allt tyngre, de lyfte allt som kom i deras väg,
nu rullade de en samling drifved och slungade den mot
Bronze – den träffade hans panna – rusade vidare,
som om intet hinder mött, men Bronze syntes icke
mer. Båten var ännu honom nära – skild från honom
en aln eller par, som han sjönk, men afståndet var
långt nog, för långt!

Man sökte Bronze hela den långa natt, och i dagningen
fann man honom vesterut, flytande i det lugnade
vattnet, varmt af morgonsolen. Han var död, men
mellan tänderna höll han ännu videkorgen, fylld af
skum och fradga.

Gladi gret bittra tårar, och Bronze begrofs litet
högre upp på klippan, dit icke floden någonsin nådde,
och på hans grafsten stod:

                        Här hvilar
                        Bronze.

        Han ville hellre dö än vara trolös, han förstod icke bättre;
                ty han var bara en hund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free