- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
331

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnés Hammarby. A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Linnés Hammarby.

Det ligger en alldeles egendomlig lockelse i att besöka ställen, der allt erinrar om en stor man eller ett stort original, att betrakta, känna på, så att säga familiarisera sig med allt, äfven det allraminsta, som icke allenast till oss återför minnet af den mannen, utan – ännu mera – som ger oss en klarare inblick i hans hvardagsvanor, personlighet. Och ju mera vi tycka oss kunna instämma i nutidens dom, att denna nutid är fattig på sådana stormän eller originaler – af det enkla skäl, att nivelleringen alltjemt ökas, att de stora kapitalerna liksom utvexlas i massor af småmynt! – desto omsorgsfullare vakta vi dessa gamla kära minnen, desto innerligare fästa vi oss vid dem vi hafva haft, desto gladare återkalla vi dem, och älska att se dem sjelfva i hvad som varit deras, och utan att egentligen sjunga: »den gamla tiden är mig kär», är det dock med en egendomlig retning af förtjusning vi bokstafligen »trampa de stora hädangångnes fotspår».

Vi ega i vårt land stort intet, som i materiel mening, såsom rum, kläder eller möbler, erinrar om Berzelius; det laboratorium, der hans teorier föddes och der hans odödliga arbeten utfördes, existerar numera icke såsom sådant. Äfven från Tegnérs enskilda lif äro – såvidt jag vet – mycket få och obetydande sådana minnen i behåll. Skola vi anklaga vår tid för att den saknar sympatier för dylika »heliga känslor», eller skola vi tro, att den vördar mannen, derför och på det sätt, att den nöjer sig med, att anden fortlefver i hans verk? Men vi ega ännu Linnés Hammarby, den lilla upländska landtgård, der han genomlefde sina sista år och der ännu så mycket finnes qvar, erinrande om den store mannen, hvars valspråk var »famam extollere factis» (»öka ryktet med handlingar»), och som lefver ännu, icke så mycket i det, som var sannt för hans tid, som icke mera i det anlag till utveckling för kommande tider, som han gaf åt naturvetenskaperna. Det är om denna enkla gård, och i anledning af den, vi här skola framställa några små minnen.

Den som nedskrifver dessa rader, har flere gånger varit på Hammarby, har genomgått dessa nu tysta rum, såväl der nere i boningshuset som i museet uppe på berget, har gjort sig temligen förtrolig med deras innehåll genom att för resande främlingar visa dem och ciceron-artadt tala öfver dem. Men det är flere år sedan dess, och nu kan han ej göra upp något inventarium deröfver, icke ens med bestämdhet säga, att de så äro ännu som det förr var. Men min teckning är ju bara ett minne af ett af våra största minnen.

Hammarby ligger ungefär en svensk mil från Upsala, och den väg man far, för att anlända dit, må för ett uplandsöga förefalla tjusande med sin nästan oöfverskådliga slätt från »Glädjen» (ett ganska bekant ställe utanför Upsalas Kungsängsgata) ända bort till den föga arkitektoniska, om ock historiskt märkvärdiga Danmarks kyrka, och med sina låga bergåsar, sparsamt klädda af torftig och enformig barrskog; men för den, som älskar vatten och lundar, har den ett mäkta tröstlöst utseende. Efter att hafva vikit af vid sistnämda kyrka och passerat den bergås, som derifrån stryker fram rakt vester ut, samt farit förbi en och annan äkta uplandsby med sina gråa eller röda väggar och sin ringa grad af komfort eller snygghet, anländer man till Hammarby, nedanför hvilket en sänka breder sig, med Roslagsvägen i fonden; här ser man framför sig det lilla toppiga hus, som innesluter »Mora stenar», och åsynen af detsamma förer tanken nästan förhistoriskt långt bort, liksom Hammarby fängslar det vid 1700-talets svenska storhet. Det var här på det sistnämda stället som Linné 1753 köpte sig en gård och 1762 började bebygga den.

Detta hus är ganska rymligt, och består af två våningar. Den nedre beboddes, åtminstone när jag var der, af egaren, en ättling till Linné, i den öfre voro tvenne rum, som innehöllo åtskilliga qvarlefvor från den store mannen. Här funnos porträtter af Linné, hans husfru, den barska Sara Lisa Moræa, samt af hans döttrar; hans eget liknar ej otvetydigt det, som finnes uti hans Philosophia botanica och framställer honom i hans kraftiga ålder med de markerade dragen, den höga och breda pannan samt de genialiska ögonen. I dessa rum funnos ock åtskilliga kinesiska figurer, som han troligen erhållit af Osbeck, den af honom burna trekantiga hatten, ett spanskt rör med knapp och några andra småsaker, tydande, liksom det något bristfälliga sängomhänget och möbeltyget på soffa och stolar, på smaken eller modet i 17:de århundradet. Väggarna voro tapetserade med till största delen kolorerade afbildningar af 262 plantor från Plumiers arbete, 1755-1760 utgifvet af Johan Burman, en af Linnés lärjungar i Amsterdam. Det är härom Linné sjelf yttrar: »Nedre i gården var hans förmak tapetseradt med ritade örter från Ost- och Vestindien, och hans sofkammare med målade plantor ganska dyrbart och härligt, att man näpligen sedt präcktigare och dyrbarare tapeter.» Allt detta bär redan spår af den tidens tand, som ej dröjer att grusa allt; men grönt ännu, om ock i flere hänseenden förfallet, står det gamla trädet, som skyddar det ej oansenliga röda trähuset. Detta var på Linnés tid ensamt; af yngre datum är det som rätvinkligt dermed byggdes senare och står utanför den parkdunge, som en gång var Linnés »sibiriska trädgård», der han odlade en mängd af de frön och växter han af sina utländska korrespondenter erhöll, och hvaraf ännu ej så få stå qvar och årligen lyfta sina kronor upp mot ljuset, lefvande erinringar om den »blomsterkonung», af hvars hand de först planterades här, medan täta, jättelika träd, mest almar, hvälfva sina höga hjessor, ej mera öfver mästaren, men öfver det som fordom var hans hem, och än i dag susa frid öfver hans minne.

Vandrar man härifrån en föga beqväm stenig stig åt vester, så kommer man upp till en af ung granskog fullbevuxen, af mossiga och löfklädda stenar ojemn platå, som höjer sig öfver byggnaden, hvilken numera synes till och med från jernvägen vid Bergsbrunna, och hvarifrån man har en temligen vidsträckt utsigt öfver den omgifvande trakten. Det var här Linné 1769 fulländade »den förlidet år begynta byggnaden af ett museum, deruti han hade sina herbarier, zoophyter, conchylier, insecter, mineralier, och dit alle curieuse kommo att se dem». Det var här Linné ibland sina kära skatter tronade som »Rex botanicorum» (botanisternas konung), och med rätta kan man om detta säga, att det är ett »heligt rum». Ännu qvar stå de hvitmenade stenväggarna och det svarta toppiga tak, som täcker det oansenliga fyrkantiga rummet, till hvilket en dörr i ena hörnet leder; men inuti är det tomt, samlingarna såldes till England, och blott den stol, der Linné satt under sina föreläsningar, är ännu qvar.

Vi tänka oss Linné dernere i sin bostad. Han har tagit plats under det lummiga trädet. Iklädd sin grå nattrock och sin röda mössa eller kalott sitter han der, lugn rökande sin pipa. Solen, hastande mot vester, kastar sitt guld öfver hela den vida slätten, der allt talar om jordens och arbetets välsignelse, och öfver Mora stenar, der försvunna tiders historia ännu hviskar om något som är oförgängligt. Gubben känner, att ock han – lik solen deruppe – lutar till sin nedgång; men hvilka taflor från hans händelserika, skiftande lif skymta ej i denna stund förbi den åldriges, den vises syn, taflor af mot- och medgång, fattigdom och förtviflan, ära och utmärkelse! Han minnes, huru han som fattig skolgosse i Vexiö af en sin lärare endast dömdes värdig att bli skomakare – ett mycket, mycket simpelt yrke den tiden! – huru han vandrade till Lund först och till Upsala sedan, sökande lyckan eller åtminstone medel att utbyta papperet i sina trasiga skor mot verkligt läder; huru, när allt, till och med hoppet, var nära att svika honom, han gick till trädgården att taga afsked af sina kära blommor, och en värdig prestman lade handen på hans axel och tillropade honom detta »mod!» som för honom var liktydigt med uppvaknande till nytt lif; huru han med ett ringa understöd, »helt allena, utan impedimenta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free