- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
334

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Christushufvud af Correggio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett Christushufvud af Corregio.

Der, hvarest den måleriska Apenninerkedjan med
ljufliga dalar löper ut i de stora slätterna vid Po,
mellan städerna Parma och Reggio, syntes den heliga
påskaftonen år 1629 just i skymningen en kraftfull,
högväxt man färdas framåt på en stark häst, sådan som
man brukade begagna till längre resor. Att döma af
mannens ridderliga drägt, tillhörde han det förnäma
ståndet; hans sköna, fint tecknade, men bleka ansigte
var dystert, och hans höga, ädla panna bar fåror; men
det rika svarta håret och den ungdomligt spänstiga
och elastiska hållningen skulle snart tagit den
ur sin villfarelse, som af de redan utlefvade och
slappa dragen velat släta till hans ålder. Det var en
man i sin kraftigaste ålder, på sin höjd fyrtio år,
men passioner eller sorger hade tidigt påtryckt hans
ansigte spåren af sin härjande verksamhet.

Just då han red in på bron, som leder öfver den
brusande Enza, bortdog det sista skimret af den
slocknande dagen vid vestra horisonten, ett underbart
färgspel drog sig kring jord och himmel, och ryttaren
höll plötsligt in sin häst för att med förtjusning
betrakta det hänförande skådespelet. Hans dystra
drag uppklarnade, hans öga brann, – hvem skulle
också undrat deröfver, om han vetat, att ryttaren var
Antonio Allegri, den store mästaren från Correggio,
herrskaren i ljusets rike, i den mest trollsköna
clair-obscur. Han var på väg hem till Correggio från
Parma, der han arbetat på sitt största verk »Marias
himmelsfärd» i kupolen till stadens domkyrka.

Detta verk hade icke betalat mästaren det arbete,
som han nedlagt derpå. I sin djerfhet och sitt
mästerskap förstods det blott af få; medlemmarna af
domkapitlet funno allehanda saker att klandra och
anmärka dervid; han hade skilts från dem i missnöje
och i sin kränkta konstnärsstolthet lemnat arbetet
blott halffärdigt. Man hade till och med roat sig med
att skämta öfver kupolmålningarna; gestalterna af de
efter himladrottningen mot himmelen sväfvande engla-
och helgonskarorna, som visa sig i en förkortning,
så djerf, att den låter nästan endast fötterna synas
för den nedanför stående betraktaren, hade fått
benämningen »groddansen».

Allt detta hade trängt till mästarens öron och
försatte honom i en högst retlig sinnesstämning,
under hvars inflytande han utfor ganska skarpt mot de
andliga herrarna. När dertill kom, att hans älskade
hustru samtidigt rycktes från hans sida, så afbröt han
helt kort alla underhandlingar och beslöt med brustet
hjerta att återvända till sin fädernestad och der i
enslighet tillbringa återstoden af sitt lif. På denna
färd träffa vi honom; men hur förstämd och nedtryckt
han än var, så kunde hans konstnärsöga dock icke
blicka in i den flod af gyllene aftonljus, som låg
framför honom, utan att flamma upp af hänförelse. Han
höll midt på Enza-bron, till dess solen gått ned och
det hastigt inbrytande mörkret manade honom att se
sig om efter ett nattqvarter. Han gaf sin trötta häst
sporrarna och trafvade framåt.

Allt tätare blef mörkret omkring honom, men plötsligt,
just då han red fram ur ett buskage, visade sig till
höger en liten kyrka med klart upplysta fönster;
när han kom närmare, hörde han äfven orgelns ljud
och hans öra träffades af munkarnas sång, hvilka voro
samlade till sin vespertina.

Det var ett litet aflägse kloster, och en föga
begagnad gångstig ledde till dess port. Han steg
af; på hans bultning öppnade en hvitskäggig munk
och bad honom vara välkommen, då han framställde
sin begäran om nattherberge. Han snörade loss
den tunga reskappsäcken och lemnade hästen åt en
framskyndande klosterdräng; sjelf ledsagades han
af munken till klostrets enkla gästrum, der denne
lemnade honom för att anmäla honom hos priorn och
besörja om qvällsvard. Kort derefter inträdde priorn,
en vördig gubbe med snöhvitt hår, och bjöd honom
vänligt välkommen; en tjenande broder frambar en
bägare ädelt vin och en tallrik med bröd och
frukter; den resande uppmanades hjertligen att
förfriska sig och priorn slog sig ned vid hans sida,
visserligen på grund af sina reglor nekande att dela
måltiden med lekmannen, men beredvillig att öppna
ett vänligt samspråk.

»Hvem är ni, ädle främling,» började den gamle
samtalet, »och hvad är det som för er till oss,
hvarmed kan jag vara er till tjenst?»

»Ärevördige fader,» svarade målaren, »det tjenar
till ingenting att jag säger er mitt namn; man
kallar mig den glade (Allegri), men jag är icke
hvad jag heter. Jag är målare [1], och man berömmer
hos mina taflor att allt i dem är ljus och färg,
att lif och lust spritter deri. Kanhända att så är;
men jag är icke det som jag målar: i mina taflor söker
jag träda ut ur mig sjelf; jag målar för att glömma
hvad jag är. Min konst är glad, mitt sinne är tungt
och dystert.»

»Af edra ord, ädle gäst, finner jag att jag har
framför mig den store och vidtberömde målaren Antonio
da Correggio
och gläder mig att ni velat hedra vårt
fattiga kloster med ert besök.»

»Jag är den ni säger,» svarade Antonio; »men huru
skulle jag väl kunna vara något för er – hvad har
jag att gifva? Ack, jag önskade att jag sjelf hos er
kunde söka och finna något, hvarefter hela min själ
längtar. Jag är en fattig, fattig man!»

»Hvad är väl som skulle kunna felas er och som
detta fattiga kloster skulle kunna skänka åt den
högtbeprisade mästaren, furstars och ädlingars vän
och gunstling?»

»Hvad jag behöfver, ärevördige fader, är ro för min
själ. Ja, jag har njutit rykte och ära, jag är nöjd
med mina yttre levnadsförhållanden; men hvad som
felas mig har icke ens den herrliga konsten kunnat
skänka mig, den inre, fasta friden i hjertat. Och
nu, då jag mist en älskad hustru, då illasinnade
menniskors låghet och hänsynslöshet med fräck
hand till och med angripa min mödosamt förvärfvade
konstnärsära, nu ser jag på en gång så klart, hur
fattig och hjelplös jag ändå är. Af mina egna leende,
ljusomflutna helgongestalter kan jag icke sjelf finna
någon uppbyggelse, de gifva mig ingen frid i hjertat;
hvar är den källa, ur hvilken ni hemtar er glada frid,
ärevördige fader?»

»Min vän,» svarade priorn allvarsamt, »jag har ännu
icke öfvervunnit verlden, jag bär den ännu inom mig,
om jag ock genom klostermurarna är afskild från yttre
beröring med densamma. Men Gud vare tack, jag känner
och eger äfven Honom, som öfvervunnit verlden. Honom
kan och skall äfven ni ega.»

»Ja,» sade Correggio, »jag vet hvem ni menar! Se här,»
fortfor han (pekande på ett vid väggen fastspikadt,
temligen konstlöst träsnitt, som föreställde en
svetteduk med Christi törnekrönta hufvud); »se på
detta ringa konstverk; det är groft och oskönt, och
dock ligger i detta allvarliga, heliga anlete något,
som jag saknar hos alla mina helgon och madonnor,
någonting trösterikt och upplyftande; med den
bästa vilja skulle jag icke kunna lemna er något
sådant. Mannen, som gjort detta, må vara en stympare
i konsten, men hans verk förefaller mig såsom om
det vore gjordt med hjertat; den mannen har haft
tro. Orden: Kommer till mig I alle som arbeten och
ären betungade! behöfde icke stå tryckta derunder;
man kan, trots den bristfälliga tekniken, läsa det ur
bildens drag! Jag kan utrusta mina bilder med alla
behag i teckning och färg, jag är en målare; men
jag kan blott gifva dem makt att tala till sinnena,
icke till hjertat. Jag har också målat en Christus
på Oljoberget, men huru kall, huru själlös förefaller
han mig icke, om jag jemför honom med detta eländiga
machverk, ur hvilket dock talar en själ!»

»Tadla icke den konst, som Gud gifvit er,» svarade
priorn varmt, »jag känner er väl, jag har sett er
heliga natt i Reggio och er Christi himmelsfärd i
kyrkan San Giovanni och haft


[1] Traditionen tillskrifver Correggio de stolta
orden: anch’ io sono pittore! (också jag är målare),
som han skall hafva yttrat, då han stod framför ett
mästerverk af Rafael.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free