- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
343

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små byhistorier. Af Laurentius. 1. Ett klockareoriginal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pryda en klockare. Huru nu dessa i sjelfva verket böra
vara beskaffade, derom kan visserligen uppstå någon
diskurs, och det af den anledning, att vår hustafla,
som annars uppställer de bästa reglor för menniskor
af de mest olika stånd, oförsvarligt nog har glömt
bort att ge några föreskrifter huru en klockare bör
uppföra sig. Huruvida kantor B. åberopade sig på det
privilegium, som stillatigande tyckes medgifvas der,
att en klockare kan uppföra sig huru han behagar,
veta vi icke, men säkert är att han uppförde sig som
han behagade. Och om han annars äflades att blifva
räknad till presterskapet, så aktade han sig noga
för att efterkomma de för t. ex. en biskop gifna
anvisningar, hvilka, om de uppfylldes blott till
hälften, i sanning skulle ställa riktiga dygdemönster
i spetsen för församlingen.

Men till saken! B. var hallänning till sin födsel, och
de lyten, som man fordom ville finna i hallänningens
karakter, begifvenhet på gräl och slagsmål,
förnekade sig ej i B:s. Vi vilja nu ej tala om det
dagliga kämpalif, som han och hans hustru förde, ej
heller beskrifva huru han på vissa tider af året,
när han blef oense med hela familjen, som bestod
af flere barn, söner och döttrar, plägade hemta en
medhjelpare, och så rustad med hjelptrupper spela
tyrann i sitt hus, hvilket oväsen ej slutades förr
än en åbo i byn uppmanade ett par raska soldater
till att skrida emellan och med svärdet i ena handen
och fridens gröna staf i den andra mäkla fred och
försoning. Efter sådana kraftyttringar plägade vår
klockare långa tider vara den mest fredliga menniska i
verlden, ända till dess ett nytt tvistefrö uppstod, då
kalabaliken förnyades. Vi vilja nu endast anföra ett
par berättelser, som visa att han, oaktadt skåningens
till ordspråk blifna säflighet och godmodighet, dock
ingalunda onäpst fick utöfva sina hjeltedater bland
sina beskedliga församlingsbor.

En gång hade han råkat i gräl med sin dräng,
och B., hvars kroppskrafter ej svarade emot hans
upphöjda stridsmod, fick bita i gräset för drängens
kraftiga armar. Men han förlorade ej modet. Han
rusade in i huset efter sin sabel, och drängen,
som kände sin husbondes lynne, var ej sen att taga
till flykten. Det blef en hetsjagt utöfver den lilla
egendomen, der säden, ty det var höst, stod uppställd
i de i Skåne brukliga »trafvarna» till två alnars
höjd ungefär. Grannarna fingo nu blifva åskådare till
den intressanta leken, som bestod deri att drängen,
som var snabb och vig, hoppade öfver trafvarna,
tätt i hälarna förföljd af klockaren, med högt
upplyft sabel. Emellanåt roade sig drängen med att
leka kurra gömma bakom en sådan trafve, men vare
sig af list eller trötthet stannade han slutligen,
då klockaren rusade på honom med sabeln lyft i
högsta hugg. I sin blinda ifver att ge den största
möjliga kraft åt sitt hugg märkte han ej att drängen
fintligt hukade sig undan, så att klingan med full
fart rusade ned i marken, der, till råga på olyckan,
låg en större sten, så att vapnet blef förderfvade
Drängen passade på tillfället och flydde öfver till
grannarna, hvilka också tjenade honom till vittnen i
en process, som han anställde mot sin barske husbonde
och hvilken denne endast med stora summor kunde förmå
honom att nedlägga.

En annan gång råkade han i fällan för sin
stridslystnad på ännu farligare vis. Han hade
nemligen, ovisst af hvad anledning, blifvit ovän
med en stor och groflemmad arbetskarl, och en
gång, när denne passerade förbi hans gård, passade
klockaren på tillfälle och anföll honom med en dugtig
käpp. Men arbetskarlen lät sig ej förbluffa, utan
tog helt trankilt den lille klockaren tillika med
käppen i sina seniga armar, och seende nära bredvid
vägen byns stora vattning, rusade han direkt ut i
vattnet med sin börda i famnen. Han stannade ej,
oaktadt klockarens jemmerrop, som hastigt förlorade
modet, när han märkte det farliga i sin belägenhet,
förrän vattnet stod honom ända upp till axlarna,
hvarefter han neddoppade sin fånge flere gånger och
så länge under de svalkande vågorna, tills klockaren
med de dyraste eder lofvade bot och bättring för
framtiden. Detta löfte blef han också trogen;
arbetskarlen hade genom sin
ovanliga åtgärd förvärfvat sig hans djupa
högaktning, och många voro de glas, som de begge
tömde till minne af sin strid och försoning.

Ett annat drag i vår klockares karakter var en ohejdad
processlystnad. Af begär att förskaffa sig processer
låg han städse i en vidlyftig handel med så många som
han var bekant med. En gång fick han det infallet att
afsöndra ett par smärre jordlotter från sin lilla gård
och sälja dem till hustomter, med fäst afseende på det
nöje, som han nog visste att denna affär i framtiden
skulle förskaffa honom. Detta bestod deri, att han
först lät husmännen med svett och möda uppföra
hvar och en sitt hus, men sedan gjorde anspråk på
att få börda jorden tillbaka (det var i den tiden,
då bördsrätten ännu gällde), hvari han också lyckades
till sorg och förtviflan för de fattiga arbetarne,
emedan egendomen under dessa år hade stigit betydligt,
och sålunda voro de nödsakade att köpa sig tomter till
betydligt högre pris. Men slutligen blef äfven denna
hans passion honom till förderf. Saken var denna:
En gammal kasserad nummerhäst såldes på auktion,
och klockaren, som var en af rusthållarne, hade på
auktionsdagen ingenting emot att hästen gick under
klubban för en obetydlighet. Men dagen efteråt blef
han ångerköpt, och när mannen, som hade inropat
hästen, ej var villig att mot några riksdalers
mellangift aflemna kreaturet till klockaren, sände
denne utan vidare omsvep sin dräng för att med
list röfva bort hästen från bondens lada. Detta
lyckades. Men en process uppstod, hvarifrån han
endast genom sina medrusthållares ädelmod slapp
undan med bibehållen ära och embete. Efter denna beta
förlorade han också all lust för processer.

Vi hafva
nu beskrifvit de mest framstående egendomligheterna
hos vårt original, och dessa förekomma oss i sanning
ej mycket hedervärda, men vi få ej glömma, att med
dessa fel kantor B. äfven hade många dygder. Han
var en skicklig åkerbrukare, och skötte med omsorg
en den nättaste parkanläggning. För öfrigt fanns
knappast något yrke, hvartill han ej kunde vända
sina händer, sålunda var han skicklig snickare,
smed och vagnmakare. För öfrigt skröt han gerna af
sina kunskaper och ville, till ej ringa förtret
for sina grannklockare, gälla för student, ja,
han påstod, att han i studentexamen haft sjelfva
Tegnér till examinator i latinet och i detta ämne
fått ett högt vitsord. Jag vill ej våga att bestrida
sanningen af hans påstående; det fanns verkligen på
den tiden en »examen academicum» som bestod deri,
att hvarje yngling som vistades i Lund och kunde
styrka att han idkade studier, hade rättighet att
låta examinera sig af akademiens lärare, hvarefter
han gemenligen förklarades för student. Att dessa
så kallade studenters kunskaper ej varit stora, kan
man sluta till från den omständigheten, att barn
om åtta års ålder blefvo förklarade mogna, som vi
skulle kunna bevisa med flere exempel. Till minne
af denna dag, den ärorikaste i hela hans lefnad,
hade B. låtit inrista i sitt sigill några latinska
initialbokstäfver, hvilka han uttydde med en latinsk
fras, som dock ingen latinare nu för tiden kunde
begripa, och B. förklarade detta förhållande på
ungefär samma sätt, som den namnkunnige Per Degn
hos Holberg, att latinet måtte hafva förändrat sig,
»ty på hans tid var det godt latin» ...

Emellertid, oaktadt denna lärdomsgrad, hade han ej
aktat för rof att blifva byskolmästare, i hvilken
egenskap han excellerade genom sin förmåga att tukta
upp pojkarna. Men till lycka för honom sjelf och
pojkarna avancerade han snart genom klockareenkans i
församlingen ömhet till den högre och indrägtigare
befattningen af klockare. Huru han skötte denna
syssla, som han innehade i nära ett halft sekel,
derom voro meningarna mycket delade. Han kunde ej
sjunga efter noter, påstodo några, och häri hade
de otvifvelaktigt orätt; det var hans belackares
omdöme. Motparten, och det var det vida större
flertalet i församlingen, fann deremot mycket behag
och uppbyggelse i hans höga röst och de långt utdragna
drillar, hvarmed han plägade beledsaga hvarje rad
i psalmen, och som vid versens slut var af lika så
förfärande längd som hänförande skönhet. Jag hörde
en gång ett omdöme öfver hans sång, som förekom mig
tänkvärdt, om ej för annat,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free