- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
344

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små byhistorier. Af Laurentius. 1. Ett klockareoriginal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så åtminstone för den stora naiveté, som deri
uttalade sig. Det var vid ett begrafningstillfälle,
och en pojke från en annan församling, tillfrågad
hvad han tyckte om vår klockares sång, svarade:
»Här i byn måtten I nyttja helt andra ord än
hemma hos oss, ty efter hvad jag kunde höra var
innehållet detta: Skjåll och Bråg.» Detta var
pojkens vanliga tillrop till sina stutar, när de
lattjades för plogen, och förmodligen var det en
något för naiv, men helt naturlig idéassociation,
som förorsakade detta hans förmenande. Således,
oaktadt någon bristfällighet, som det vill synas af
ofvanstående omdöme, onekligen vidlådde kantor B:s
sång, hade han dock en ofantligt hög tanke om sitt
värde som sångare, ja, en verklig klockarekärlek för
sin talang i detta afseende, ett fel, som för öfrigt
lär vidlåda alla stora sångare. Han liknade i detta
hänseende den mest berömde bland alla natursångare,
näktergalen, hvilken, såsom bekant, ej kan lida att
öfverträffas af någon annan sångfågel, utan ingår
genast med denne i en täflingsstrid på lif och
död, och, i fall han besegras, blir sjuk af afund,
magrar och dör. Vi medgifva dock att vår jemförelse
haltar något. B. var visst ingen näktergal, snarare
skulle han kunna förliknas med den öfver sin röst
uppblåste korpen i fabeln, men den ömtåliga ambition,
som näktergalen besitter, den egde han i hög grad,
såsom vår berättelses fortsättning skall visa.

Så t. ex. var det ej rådligt att någon person,
begåfvad med hög röst, lät höra sig i kyrkan,
ty då råkade B. genast ur sitt glada lynne. Hans
vanliga taktik emot en sådan motståndare var, sedan
han åtskilliga gånger utsträckt hufvudet och halfva
kroppen utom klockarstolen och med allt annat än
vänliga blickar mätt denne ovälkomne sångarbroder
från hufvud till fot, att än långt utdraga strofens
slut, än hastigt rusa öfver till följande rad,
för att, om möjligt, förvirra och förbluffa sin
antagonist. Lyckades ej detta, så upphörde han snart
med sången, och för att visa sitt
förakt för sin fiende och församlingen, vände han
ryggen åt beggedera. Oaktadt denna så tydligt i dagen
lagda afundsjuka om sin konst, kunde han dock stundom
öfvervinna sig sjelf och inlåta sig på en vänskaplig
täflan med en sångarbroder, om t. ex. denne var en
student; men här hade han ju också en jemlike att
täfla med och han sjöng i alla fall sjelf högst;
skulle emellertid kamraten öfverrösta honom, hvilket
ej gerna var möjligt för en mensklig stämma, så var
ju nederlaget ej förenadt med någon vanära. Men att
besegras af en skolmästare, en organist eller någon
dylik person, detta var honom
odrägligt att lida, hellre skrek han så, att
den häpna församlingen trodde att han skulle spricka.

Sorglustigt att omtala, men sannt, blef kantor B. ett
offer för denna sin passion att vilja anses för
den ende och bäste sångaren i församlingen. På gamla
dagar måste han nemligen, då den ena församlingen egde
ett orgelverk och kantor B. ej kunde traktera nämde
instrument, anskaffa sig en organist för att bestrida
denna syssla. Han hade nu den oförsigtigheten att
tillåta denne organist att uppträda i sitt ställe
såsom vikarierande klockare i den andra församlingen,
som saknade orgel. Organisten sjöng efter noter, och
som han dessutom hade en god röst och ett behagligt
sätt, så dröjde det ej länge förrän han kom i mycket
högre anseende såsom sångare
än gamle klockaren. Detta förtröt högligen den gamle,
och det var ej långt ifrån, att han hade afskedat
sin vikarie af det ovanliga skäl att han skötte sin
syssla för väl.

Men en ännu värre olycka tillstötte. En ny tid hade
kommit; alla menniskor längtade efter bildning,
och af detta skäl kunde organisten snart stifta
en sångförening, och denna sångförening lät ofta
höra sig i kyrkan på söndagarna. Detta var mycket
obehagligt för vår kantor, som ej underlät att med
den skarpaste och, som vi tro, den mest fina kritik
beledsaga dessa anspråkslösa prestationer. Detta
vållade många och hårdnackade tvister mellan kantor
B. och hans församlingsbor, hans forna vänner,
men nu medlemmar i sångföreningen och följaktligen
hans förklarade fiender. Bönderna, stolta öfver att
kunna skalan och sjunga efter noter, opponerade sig
ihärdigt emot kantorns befogenhet att bedöma deras
sång och underkastade hans egen, föråldrade metod
en dräpande motkritik. Följden af dessa strider blef
att B. började märkbart vantrifvas och söka bot för
sina sorger i bränvinsflaskan. Han var snart ej
något mera än skuggan af sig sjelf, och efter flere
dylika upprepade dietetiska oförsigtigheter slutade
han plötsligt sitt i många afseenden märkvärdiga lif.

*



»Jag kan ej mera trifvas,» yttrade han några dagar
fore sin död, »sedan denna sångförening kommit
till stånd.» Likväl förlät han på sitt yttersta
alla sina fiender, äfven de i sångföreningen, som
hade den artigheten att låta höra sina toner vid den
hädangångnes graf, som vi vilja tro till fullkomlig
belåtenhet för hans försonade ande; ty afund, hat
och andra lyten sträcka ej sitt välde på andra sidan
grafven.


illustration placeholder

"Tvungen bön."
(Skulptur af Pietro Guarnerio.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free