- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
345

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humor i marmor - Gammaldags folk. Teckning ur verkligheten af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Humor i marmor.

Vid senaste verldsutställningen i Wien fanns en
plats, det var i italienska afdelningen, der
de besökande formligen trängdes och der utrop af
förtjusning och öfverraskning vittnade om deras
intresse. Föremålen för denna uppmärksamhet voro en
mängd marmorstatyetter, huggna med så fin mejsel eller
på annat sätt arbetade, att t. ex. trådar, spetsar
och dylikt kunde skönjas i marmorn. Statyetterna hade
icke sin plats i afdelningen för skön konst, utan
voro uppställda såsom dekorering i den egentliga
utställningslokalen. Och i sjelfva verket voro
dessa, ett par fot höga, tekniskt fulländade
statyetter mera en industri- än en konstprodukt. De
milanesiska skulptörer, som utfört dem, hade icke
lagt an på att bringa plastikens storhet och allvar
till verkan; afsigten med dessa arbeten var blott
att roa och underhålla. Alla dessa saker voro söta
och sockerbageriartade; detaljerna voro utarbetade
med en ur skönkritisk synpunkt otillbörlig omsorg och
noggrannhet, men väckte icke dess mindre undran både
hos kännare och icke kännare.

Medelpunkten för den allmänna uppmärksamheten
utgjordes af den lilla statyett, som finnes
afbildad å motstående sida. Han blef verkligen alla
utställningsbesökares älskling, och tusen voro de
åh! och o! hvarmed man betraktade Guarnerios lille
gosse, som måste framsäga sin bön, fastän det faller
sig så rysligt svårt för honom. Bland andra föremål
af liknande art fanns en grupp, föreställande barn
som blåste såpbubblor, en liten flicka som kokett
blickade ned på sitt atlassläp m. fl. – allt ämnen,
som i sträng mening måste anses otillåtliga att
behandlas, eller åtminstone så realistiskt behandlas
af skulpturen. Också voro de små statyetterna icke
afsedda för egentliga konstsamlingar utan blott ämnade
att blifva en exportvara, ehuru denna säkerligen
kommer att stå köparne rätt dyrt, dels i följd af
materialets beskaffenhet och än mer på grund af den
till ytterlighet drifna tekniska behandlingen och
det småpetiga arbetssättet, som säkerligen kräfver
synnerligen konsterfarna händer.


<b>Gammaldags folk.</b

Teckning ur verkligheten af Anna A.

Fejadt och putsadt, dammadt och fint! Icke ett dun
på spegeln i valnötsramen! De perlfärgade stolarna,
slagbordet med sin svarta mellanskifva och soffan vid
långväggen mellan fönstren se allesamman fot som om de
målats i går. Dörren till kammaren står öppen. Enda
fönstret derinne vetter åt hagen. En bred solstrimma
faller genom löfmassorna in på en dragkista af valnöt
och stolar af masurbjörk vid väggen midtemot. På den
med rödhvitt tyg öfverklädda soffan ligga linneväfvar,
hvita som snö, och vid bordet midt i solljuset stå
husets döttrar, sysselsatta med att klippa till dem.

Husbondmor sitter i stugan, i solskenet och spinner
ull, flyttar sig gång på gång för att komma ifrån
den besvärliga solen, men solen flyttar sig efter:
hon liknar Guds kärlek; man kan icke undgå henne,
hon går efter en, hon tränger sig på en.

Då och då håller husbondmor upp med spinningen
och lyssnar, under det hon tager sig en så godt som
osynlig pris ur sin silfverdosa, mer för dosans än
för vanans skull. Dosan har hon nemligen nyss fått
af Olof, sonen, samma dag han blef magister. Hon
spinner in många, många tankar på hans framtid,
många suckar och böner för både son och döttrar i
den der hvita tråden – kanske är det derför, som
solen flyttar sig efter henne. Ja, hennes tråd är i
sjelfva verket en klingande tråd, ett skaldeqväde,
skönare än de flesta, som så kallas. Se, hur karden
glänser fin och mjuk i solen! Husbondmors ögon stråla
så klara: något af den frid, som icke verlden gifver,
lyser oss till möte ur dem.

Stackars Olof! tänker mor och fäster en ny karde vid
den redan utspunna, huru sträfvar och läser han icke
natt och dag, fastän han nu nått den der »graden»,
som han talt om så länge. Hvad all den der lärdomen
tjenar till, förstår inte jag: man kan blifva lycklig
för mindre. När den lärdaste kommit så långt han
kan komma, har han nog icke kommit längre än det
enfaldigaste lilla barn, när det troende sträcker
sina armar mot den Gud, om hvilken det hört sin moder
tala ... »Den som icke anammar himmelriket såsom
ett barn, han kommer der aldrig in.» Öfver de orden
kommer ingen. När Olof en dag blir som lyckligast,
om han blir det, men det är få, som komma långt,
så är han ändå icke lyckligare än min gamle far var
på sin dödsdag ...

Husbondmor torkar ögat med förklädsnibben. Så väl
hon mins det der uttrycket af öfverjordisk frid,
som hvilade
öfver hennes döende faders ansigte! Det är väl något
mer än tjugo år, sedan han dog; men kärleken åldras
icke och derför icke heller minnet af dem vi älska.

»Den räcker, lärftet räcker godt och väl, mor,»
säger en röst från kammaren.

»Lärftet, jaså! ... Det var väl, det!»

Derinne lefde man i det närvarande. Det var Elin,
äldsta dottren, som talte.

En liten ärla stöter i detsamma näbben mot
fönsterrutan. Du tog miste, det är glaset emellan,
säger mor och tänker återigen på de döde. Att man icke
kan få ens en helsning från dem, suckar hon, men det
är oss väl nyttigast, som det är. ... Kanske, ja,
hvem vet, kanske är det bara glaset emellan, fast vi
ingenting förnimma.

»Jag narrades, mor. Det fattas en half aln,»
upplyser Elin.

»Jaså, blångarnsväf?»

»Åh, nej, lärft, vet jag.»

»Jaså, ja det var rätt, det är lärftet, I klippen
till.»

Mor sätter spinnrocken ifrån sig, skakar ullspillet
från förklädet och ser på klockan.

»De komma nog inte i dag heller,» säger en annan röst
från kammaren.

»Det ser så ut, men då fins här väl annat folk att
få,» menar husbondmor, framtager ett par hemväfda
tygstycken ur skåpet och lägger dem på bordet. »Jag
tror ändå att de komma,» fortsätter hon, »för jag
har en lång stund varit liksom litet tung i hufvudet.»

»Der stod ett ljus i Österland,» sjunges det med
klara röster från kammaren. Mor tittar ut genom
gårdsfönstret och sätter sig derefter åter till
sin spånad.

De döttrarna! Deras bror, magistern, har lärt dem
både att skrifva efter grammatik och att sjunga efter
noter. Elin har han lärt ännu mer, eftersom hon har
så stor fallenhet för läsning. Hon läser till och
med i hans examensböcker. Olof säger att det skadar
inte. När hon en dag blir prestfru i Vettlösa och
får söner, kan det vara ganska bra, om hon duger till
att höra upp deras lexor, i fall mannen någon gång
skulle hafva förhinder.

Olof raljerar visserligen; men säkert är, att pastorn
i Vettlösa, som hvarken är född eller fostrad der i
byn, men som är en allvarlig och verkligt bildad man,
icke rakat någon ung qvinna, som han skattar högre,
än »vännen Olofs» syster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free