- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
346

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammaldags folk. Teckning ur verkligheten af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det okonstlade behaget i hennes sätt, den qvinliga
värdigheten i hennes väsen är något, som icke kan
inläras i pensionerna. Det måste komma inifrån och
frammanas bäst under en bedjande moders ledning –
en moders, som spinner klingande trådar.

Det är hvarken Olofs eller systrarnas mening att
de senare skola upphöra att arbeta med händerna för
det de lära sig arbeta äfven med hufvudet. Tvärtom,
ju upplystare en menniska blir, desto tydligare bör
hon inse, att vi äro skapade till arbetsfolk samt
och synnerligen, säger Olof – från kungen till Per
Månsson, som går dernere på gärdet och gropar för
dagspenning.

Mor tycker väl att den der många läsningen kunde
vara onödig, men det är henne likväl icke emot att
hennes döttrar kunna skrifva ett ordentligt bref och
riktigt sjunga en psalm eller en vacker visa. Något
mer än sjelfva allmogen böra de väl kunna och veta,
då föräldrarna icke behöfva se andra i handen efter
styfvern. De äro ju bland de rikaste i orten, så
arrendatorsfolk de äro.

Far tycker detsamma. Bara döttrarna spinna, väfva
och sy, så godt som hvem som helst, må de gerna läsa
på mellanstunderna.

Ute vid husknuten stå begge småsystrarna och titta
bort åt fälten. Rågen böljar axtyngd i långa
gula vågor. Linet står blått som sommarhimlen
deröfver. Klöfverängen doftar. Solröken hänger som
en dimma öfver grantopparna i fjerran.

I detsamma blifva några manspersoner synliga på
den bugtande stigen mellan råggärdet och ängen. Den
minste af dem bär något långt och smalt på ryggen,
som blänker i solen, när han går.

»Nu komma de! Jag ser ärmstocken,» ropar Elsa.

»Der ha vi dem,» ropar Hanna samtidigt.

Begge hoppa af glädje, ty de skola ju få nya kläder af
det skiftande tyget, som mor och storsystrarna spunnit
och väft och som de små hjelpts åt att spola till.

»Min tröja först!»

»Nej, mitt lifstycke!»

»Nej, mitt!»

Och de skynda in att förkunna sin upptäckt. »Mor,
systrar, nu komma de, nu äro skräddarne här! Rent
hus!»

»Nånå, lagom brådska för det! Vi hafva väntat dem
länge nog,» säger Kerstin. »Godt vi snart blefve
dem qvitt igen!»

Mors spinnrock, ullsållet och kardorna komma in i
kammaren fortare än vanligt. Der skall husets folk
hålla till, medan skräddarne innehafva stugan. Pålle
skäller. Trampningar höras i förstugan.

»Se der ha vi ändtligen mäster – med hela sitt
anhang!» säger Elin.

»God morgon!»

»God morgon! Välkomna! Vi voro nästan rädda, att
vi gjort mäster något för när,» säger husbondmor,
litet misslynt.

Mäster är en liten bleklagd man, med rundt hufvud,
kort hals, små klippska ögon och rödaktigt hår.

»En kan inte vara mer än på ett ställe i sender,
det är då rakt ogörligt,» svarar han. »Alla vilja
hafva sydt. Handtverkare borde vara skapta med try
par armar.»

Mor märker genast att hon gått en smula för långt. »Då
finge mäster aldrig komma hit,» upplyser hon. »Men
sitten nu ned, så fån I börja med frukosten, medan
vi taga fram sybehör.»

Husbondmors misslynthet är redan öfver; hon är
icke långsint. Skräddare äro icke mer än menniskor,
de heller. Skulle en göra alla till viljes, finge
en slita sig i stycken, och de skulle blifva lika
obelåtna ändå, tänker hon, och under tiden bredes en
hvit duk på bordsklaffen och handtverkarne trakteras
på riktigt gammaldagsvis.

I detsamma inträder husbonden, en reslig man, med ett
Öppet och redbart odalmannautseende. Helge Olofsson
är hans namn.

»God morgon, skräddare! Gud välsigne maten! Nu behöfva
de sydt här igen, småfolket!» ... Han tittar in
i kammaren. »I dag skall höet in ovilkorligen! Ut,
alle man! Olof är redan hemma med tredje lasset. Det
här granna vädret står inte länge ...» Han tager sig
en klunk öl ur det blanka tennstopet och går ut igen.

Derute i hövagnen står en ung högväxt man i ljusa
linnekläder och hvit mössa och sticker upp den
ena väldiga höknippan efter den andra, så fort
tjenstfolket deruppe på stänget hinner taga emot. Det
är Olof, magistern.

Bäst systrarna laga sig i ordning att efterkomma
fadrens befallning och skräddarne äro i fart med att
förtära husbondmors förträffliga fläskkaka, skäller
åter Pålle. Mor kastar en blick genom fönstret,
slår händerna ihop af lutter förvåning öfver hvad
hon varseblifver, men hinner icke yttra sig, förrän
dörren öppnas på vid gafvel och en hel flock herrskap
inträder i stugan. Det är grefvens.

Mäster får en bit pannkaka i vrångstrupen; lärlingarna
se allesamman ut som om de tänkte gifva sig på
fönstren. Mor dammar som hastigast några stolar med
förklädet, fastän den saken är obehöflig, och så går
hon emot nådig grefvinnan och för hennes kjortelfåll
till sina läppar. »Slå honom i ryggen,» hviskar hon
i detsamma åt den störste af lärgossarna.

»God dag, god dag,» helsar grefvinnan med nådig
nedlåtenhet. Fröknarna, större och mindre, upprepa
samma ord. Döttrarna niga i dörren och draga sig
derefter tillbaka i kammaren.

»Så det kan bära till ibland,» säger mor.

Mäster anser rådligast att taga flykten ut i köket.

»Vi tittade in, eftersom vi voro stadda på promenad
här förbi,» säger grefvinnan, kniper fast lorgnetten
i ögat och nyper i de framlagda tygstyckena; »vackert,
syperbt!»

»Åh ja, för simpelt folk är det alldeles godt
nog. Gifve Gud, en aldrig saknade det som är
sämre! Jag vill inte be herrskapet sitta ned!»

»Tack!» (De sätta sig.) »Jaså, döttrarna skola hafva
nytt.» Grefvinnan nyper i den andra packen. »Verkligen
utmärkt!»

»Verkligen!» eftersäga fröknarna, under det de äldsta
af dem kasta förstulna blickar mot hölasset derute.

»Bara hemmaväfdt alltsamman,» säger mor. »Jag
säger alltid: Barn, så länge I ären hos oss, fån
I inte kläda er i annat än sådant, som tillverkas
i hemmet. Det fins folk nog ändå här i verlden, som
klär sig i krämartyg, men det är ingen heder med det,
tycker jag på mitt gammaldagsvis. Olof har icke en
köptråd på sig i hvardagslag, så magister han är,
utom den hvita sammetsmössan, förstås.»

»Ja, sonen, som är magister nu! Det var ju roligt!»

»Åh ja, det är väl, att han har föräldrar, som
kunnat bekosta lärdomen, och nog var det roligt
att se det der stora latinska brefvet, diplomet,
som han kallar det; men det bästa af alltihop är att
han ännu är barn, har barnasinne, för det har han,
vet grefvinnan.»

»Det är ju en glädje!» Grefvinnan för lillfingret
till ögonvrån. »Bed honom komma upp till middag,
i fall det roar honom,» säger hon.

»Tack för herrskapet har honom i sådan åminnelse! Vi
tänkte annars pastor Ljungner skulle helsat på honom
till middag ...» Mor tittar in i kammaren.

En stund derefter utkommer Kerstin och bjuder de
främmande gräddmjölk ur stora slipade glas.

»Var så god, om vi töras bjuda,» säger mor. Kerstin
är stum. Hvad skulle hon väl också kunna hafva att
säga till så förnämt folk.?

»Präktigt, riktigt magnifikt!» säger grefvinnan och
för ett af glasen till sina läppar.

»Det är inte alla dagar, man får sådant främmande,»
menar mor.

Herrskapet behagar läppja på drycken, torkar sig
derefter om munnen med linnekammarduksnäsdukar,
tackar och tager afsked med nådiga nickningar, utan
att framräcka så mycket som en fingertopp. Mor kysser
åter grefvinnan på kjorteln, precis som om det skulle
så vara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free