- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
347

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammaldags folk. Teckning ur verkligheten af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Husets döttrar hafva gått ut »hagvägen» och
befinna sig på »höstänget», när herrskapet kommer
ut. Grefvinnan värdigas kasta en blick uppåt hölasset,
i hvilket Olof står. Han aftager mössan och bugar
sig djupt, samt skyldrar derpå gevär för fröknarna
med sin hötjufva.

"Det der går ju förträffligt! Det syns, att det är
öfvadt från barndomen,» säger grefvinnan.

"Jag ämnar öfva det in i sjelfva ålderdomen, om Gud
så länge förunnar mig lif och helsa,» svarar Olof
och bugar sig åter.

Grefvinnan nickar belåtet och herrskapet är redan
förbi hölasset, då Olof märker att det pågår en
underhandling mellan henne och döttrarna. Hon skrattar
och han hör henne nämna »barnsligheter» och »upptåg"
– efter några ögonblick återvända de begge äldsta
fröknarna och grefvinnan fortsätter sin väg med
de yngre.

»Vi vilja dit upp och taga mot hö, hur skola vi komma
dit?» säger fröken Elin.

"Vägen går genom fähuset der,» anvisar magistern. »Vid
gafveln står en stege och på den kan man praktisera
sig hit.»

»Sådana dumheter,» säger syster Elin och tittar ned
från »homejan», men då äro de redan på stegen.

»Åh, de må gerna pröfva på hur folket har det, det
skadar inte,» svarar Olof. »Jag skall väl mäta bördan
efter mottagarnes krafter ...» och han tager blott
några strån på högaffeln.

»Se så, gör inte narr af oss,» ber fröken Elin.

»’Aller Anfang ist schwer’. – Se, det går ju bra! Det
är just, som jag vill hafva det: arbeta med både
hufvud och armar!»

Och han talar sannt och vackert om arbetets ära; han
går så långt att han påstår, det menniskoslägtet en
dag skall blifva så förnuftigt att till och med en
högboren fröken sjelf kan gå till brunnen att fylla
sin karaffin, ja, att prinsessor skola vattna hjordarna
– alldeles som i Labans tid. Då de halfbildade blifvit
så förvända i sina begrepp, att de anse arbetet som
en förnedring, är det de verkligen bildades pligt att
åter gifva det den ära det tillkommer, och detta sker
bäst derigenom att de arbeta sjelfva.

Fröknarna tro, att han får rätt.

Snart är hölasset uppstucket, fröknarna gå hem,
för att kläda sig till middagen; Olof har antagit
bjudningen men skall först hem med ännu ett hölass;
hans systrar gå in under tiden. Mäster är åter på
sin plats och håller på med att pröfva mönster på
småsystrarna.

»Så stugogolfvet ser ut,» anmärker lilla Elsa,
»alldeles som om en komet farit fram bland
enriset. Släp borde vara förbjudna.»

»Jag undrar just hvad sådana skola tjena till här i
verlden,» säger mäster.

»Handelsmän och sömmerskor förtjena på dem,» svarar
Kerstin – hon menar släpen; men skräddaren mente
något annat ...

Åter öppnas dörren och tvenne halfvuxna gossar
inträda.

Det är »smågrefvarna». De hafva hört talas om, att
"Olof» är hemkommen och hafva gått inom för att helsa
på honom.

»Han är magister nu, bror, i fall inte smågrefvarna
veta det,» säger Elin vänligt; »annars är han ut i
ängarna efter hö.»

»Jaså. Då springa vi till honom.»

Visiten blef kort. Mor blinkar åt Elin. »Hvad tjenar
det till? Han är ju ändå den han är.»

»Visst är han det, mor lilla; men då de ännu
ingenting äro, och han är riktig magister, så
behöfva de inte dua honom, för han har aldrig varit
deras betjent; men så låter det. Mig få de dua bäst
de vilja, för jag har aldrig varit vid akademien
och kommer väl aldrig dit – men lärdomen skola de
vörda. Men se der är Olof med lasset! Har en sett på
maken, har han icke fått begge småpojkarna upp!»

Systrarna skynda åter ut.

»Det är rätt hvart ord, hon sade,» upplyser
mäster. »Sådant der småfnask bör väl lära sig att
vara höfligt,
i synnerhet mot sådana, som aldrig tiggt något af dem,
och det får jag säga, att husbondmor gör sig alltför
gemen, som helsar så underdånigt, så pass rikt och
ansedt, som detta huset är.»

Skräddaren tyckes icke kunna glömma att han fått
pannkakan i vrångstrupen.

»Så länge hon inte är för upplyst till att taga emot
kyssningen, är jag inte för god till att ge den,
och när jag tänker på att hon behöfver dö på ’nåde’,
hon, så väl som jag, bevisar jag henne gerna den
lilla höfligheten.» Husbondmor ser på skräddaren med
en blick, som han inte riktigt kan tyda.

»Det förstår sig ... Den der jemlikheten, som talas
så mycket om, kommer väl aldrig hit.»

»Jag kan väl aldrig tro att ordningen skulle blifva
så upp- och nedpåvänd. Inte vill jag råda min hönspiga
att sätta sig vid bordsändan, der min plats är, och
inte tror jag heller, att mäster skulle vilja låta dua
sig af lärpojken der, som springer med pressjernet.»

»Nej men om jag det vill. Han får lära sig sy ett
ärligt plagg först, innan jag dricker brorskål me’n ...»

»Se bara! Man skall aldrig gå längre än till sig
sjelf Nej,

"När livar och en sin syssla sköter,
Så går allt väl, ehvad oss möter." –

Det är min jemlikhetslära.»

Skräddarens svaromål inställes genom magisterns ankomst.

Äfven han skall ju "kläda sig till middagen».
Sitt lilla rum har han på andra sidan i förstugan
midtemot, men han skulle bevars in och helsa på
mäster.

»Roligt att han är lika folkelig af sig, som han
alltid varit och helsar på gemene man, hur lärd han
än blir,» säger skräddaren.

»Ja, säg det!» Olof skrattar så godt. Det är fars
kraftfulla gestalt, det är mors djupa blå ögen han
har, gossen. »Jag vore väl en narr, om jag icke
kändes vid mitt eget stånd,» säger han; »arbetare
som arbetare.»

Trots magisterns påstående, kan skräddaren icke låta
bli att på det högsta prisa och förvåna sig öfver
hans folkelighet. Att komma bland småherrskap är
ingen ära att tala om, menar mäster, sådant har
händt honom sjelf; men att sitta till bords med
excellenser, det är något helt annat, något som,
enligt hans uppfattning, ingen af bondehärkomst kan
bära, med bibehållande af sin folkelighet.

Mäster är verlden lik: hans fåfänga känner sig
smickrad af att vara med i en lysande samling, om
han än i sitt hjerta icke har någon särdeles gynnsam
tanke om de individer hvaraf den består ....

»Jag vill inte tro, att han har så litet vett, att
han högfärdas öfver att menniskor äro snälla mot
honom,» säger mor; »men jag är rädd för de bonade
golfven deruppe: de äro så hala. När jag kommer dit
någon gång, går jag som på nålar; men se, Olof har
då gått på dem en hel sommar, han.»

»Åh ja – det är inte farligt, bara man trampar på hela
foten och låtsar som om ingenting,» menar magistern,
och så går han in till sitt för att kläda sig till
den omtalta middagen.

Olof hade verkligen gått på bonade golf en hel
sommar som student: han hade läst med smågrefvarna,
och betalningen lät ännu vänta på sig; men så fick
han ju umgås i den grefliga familjen, och det
var pengar värdt, kunde man tycka; deruppe i de
ståtliga salarna hade han lärt sig att gå både fram-
och baklänges på bonade golf, hvilket just icke är
så lätt, då man trampat ut barnskorna på »enade»;
vid det grefliga bordet hade han lärt sig handtera
silfvergaffel så naturligt, som om han »varit född med
den», tyckte taffeltäckaren, att hålla armbågarna
intill kroppen, när han skar, och att icke öppna
munnen i otid. Blott och bart det senare är en konst,
som mången yngling får dyrt betala ...


Mor följer
honom till gårdsgrinden, då han går. Så bra han ser
ut och så fin han är! ... Hon står länge och tittar
efter honom, tänker på excellenser, grefvedöttrar,
bonade golf, ljuskronor, taffeltäckare och all annan
sådan herrlighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free