- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
348

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammaldags folk. Teckning ur verkligheten af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och på frestelserna derute i stora verlden, och åter
stiger en bön ur hennes hjerta.

*



Tio år hafva gått om. Elin är längesedan gift. Kerstin
har det visst ännu bättre, småsystrarna äro uppvuxna,
och Olof, docenten, är för tillfället hemma på
sommarbesök.

Han har nyss anländt till fäderneslandet efter
en längre utrikes resa, hvilken han, såsom en
lofvande vetenskapsman, fått företaga på statens
bekostnad. Fjerran i österland har han varit,
och då han berättar för mor om alla de heliga
ställen han besökt – om Nazareth och Bethlehem, om
Thabor och Jordan, har hon svårt att återhålla sina
glädjetårar. De der namnen klinga ju som psalmer
i hennes minne alltsedan barndomens dagar, då hon
läste i bibeln för sin gamle far. Hvad som gläder
henne mest är att Olof talar om dem med en vördnad,
som visar, att de tilldragelser som helgat dem,
blifvit en lefvande sanning för hans själ ...

Modrens böner hafva således icke uppstigit förgäfves
... Hon har icke spunnit klingande trådar blott
och bart för att få något att slå i väfven ...

På herrgården skall bli
förlofningskalas. Excellensens, som åka efter det
hvita spannet, äro bjudna och dessutom en hel hop
annat storfolk i orten; allt detta är naturligtvis
i sin ordning, men att grefvens arrendators familj
också skall vara med, hör till det utomordentliga.

»Småsystrarna», som de alltjemt kallas, hafva fått nya
mörkröda helylleklädningar för den högtidlighetens
skull, och »mäster» har icke sytt dem. Mor har sin
fina svarta klädesklädning, som var ny för tio år
sedan och som hon ännu kan visa sig i med heder.

»Jag vet knappt hvad vi skola deruppe att göra,»
säger hon och knyter sin vackra sidenhalsduk under
den fina vadstenakragen, »de hade nog fått lika roligt
oss förutan.»

»Detsamma tycker jag, mor,» invänder Elsa, »lika barn
leka bäst.»

»Vi hafva icke gjort något, som vi behöfva skämmas för
inför menniskor, det jag vet,» anmärker fadren. »Att
jag är en bonde rätt och slätt, det sätter jag för
min del lika stor ära i, som en grefve i att vara
det han är: vi äro alla stackare inför vår Herre.»

»Jag tycker som far,» säger Hanna, »hvar och en
kan vara den han är, så behöfver ingen anse sig
föraktad. Grefvens måtte väl förstå att vi icke göra
anspråk på att räkna vederlikskap med dem, fastän
vi äro med som Olofs slägtingar.»

»Åh ja, I kunnen ha rätt,» medgifver mor. »Det är vä]
inte i rangen och titlarna, som menniskans sanna
värde består; fröken är då visst icke stor i sina
egna ögon.»

»Fröken?» Döttrarna skratta. »Så glömsk mor är,»
utropa de.

»Glömsk, nej, visst inte; det blir allt som det är,
det, så länge. När hon blir gift, så kanske jag
ändrar mig.»

Sällskapet är i det närmaste i ordning, man
väntar bara på Olof, som icke börjat kläda sig
till bjudningen än. Bien hafva nemligen svärmat
och behagat sätta sig högt uppe i toppen af en
fura utanför trädgården, och som ingen dräng för
tillfället fanns hemma, som kunde taga hand om dem,
klättrade docenten upp i furutoppen med en bikupa,
i hvilken han som bäst håller på att skaffa in dem,
då gamle mäster skräddare stiger in i förstugan;
dörren till salsstugan står öppen.

Mäster, som hade sin gång förbi arrendatorns, kunde
icke låta bli att titta in, påstår han. Han har
hört att magistern »eller hvad han kallas för»,
är hemma och vet att han varit utrikes ett helt
år eller mer, både i Rom och annorstädes. Mäster
undrar om man kan vara »lika folkelig af sig» efter
en sådan rundresa och sedan en »kommit så högt»
i verlden och kanske »suttit till bords med både
påfvar och andra» ... Som »ögonblicken äro dyra»,
hänvisas mäster efter att hafva erhållit »en sup och
en sötbrödssmörgås» genast ut till furan, der Olof
håller till. Skräddaren aftager sin kaskett och
bugar sig tre resor under trädet.

»God dag, mäster! Tack för sist,» ljuder det från
trädtoppen.

»Gud välsigne en! Aldrig har jag sett gemenare. Ja,
folk är folk, hvar en än gör af dem. Det är roligt att
han inte håller sig för god till att ’stocka bi’ en
gång ... Mins han, när jag sydde de första byxorna
åt en, och nu, som han är kommen så högt! ...» Mäster
torkar sig i pannan med en näsduk, så stor som handen.

»Ja, nu är jag verkligen kommen högt, det har mäster
rätt i,» skrattar Olof. »Toppen svigtar, så jag tror
han går af ... Jag har en utsigt, den mest obegränsade
man kan önska sig, om jag inte tittar in i kupan,
förstås; nu har jag dem der i rappet.»

»Roligt att han inte glömt svenskan; Lasse torpares
Per, som blef murare, han mins, var i Köpenhamn en
sommar och när han kom igen var inte hans egen mor
’go te’ förstå’n, utan han fick peka på hvad han
ville ha, förstås,» upplyser mäster ...

Olof skrattar så att han har svårt vid att icke släppa
tag deruppe. »Det tror jag nog, men jag har inte så
klent minne, som torparens Per,» svarar han.

»Nu kan han väl säga hur påfven ser ut ... Han
har väl suttit till bords me’n, kan jag tro ... Han
liknar vördig prosten i Själlösa, inbillar jag mig:
det är väl mage det mesta?»

Olof börjar i detsamma sin nedstigning. »Akta sig nu,
mäster, för nu kommer jag med både gaddar och vingar,
och det kan bli farligt nog,» varnar han. »Påfven
har jag aldrig sett, det vill säga påfven i Rom;
vi ha påfvar tillräckligt här hemma, tyckte jag,»
tillägger han tyst.

Skräddaren går några bösskott från trädet. »Aj, aj,»
ropar han och bultar sig med händerna i hufvudet.

»Håll jord på, så svullnar det inte,» råder magistern
lugnt och når i detsamma jorden.

»Det stack inte, det bara surra, det bara surra,»
säger skräddaren glad.

»Det är mycket, som så gör i vår tid,» menar Olof,
ställer kupan försigtigt på bislaget och tager floret
från ansigtet – han har haft flor för att skydda sig
mot »bistick». »Seså, nu hoppas jag de bli der, tills
vi få sommar härnäst. Nu skall jag helsa ordentligt.»
Han slår skräddaren i hand.

»Inte ett enda bistick?»

»Nej, är det inte märkvärdigt? Förmodligen måtte de
hålla mig för ett bi, så stor jag är, och de sticka
väl inte gerna sina slägtingar,» skrattar Olof.

»Han är ju smärt som – en geting,» anmärker
skräddaren, »men si axelbred är han som en karl och
uppsyn har han regalt som Böfveln vid Jutas.»

»Döbeln, hette han,» rättar Olof.

»Ja, si jag talar ut det på mitt vis,» menar
skräddaren, »fastän hans nog är det rätta.»

I detsamma kör det på gården, det är pastor
Ljungner med familj, som kommer; mor skall åka i
hans vagn. Olof hade icke profeterat falskt: Elin
blef verkligen prestfru i Vettlösa.

Se, der äro de, pastorn, frun och två söner. Olof
och Helge heta de.

»Att inte edra pojkar kunde fått grannare namn,»
säger »morfar», men ser ut som om han vore mycket
belåten med dem, de fått.

»Jag kan icke med, att barn, hvilkas farfar eller
morfar har ett ärligt svenskt odalmannanamn skola
kallas för Charles eller James», säger Elin.

»Inte jag heller. Svenska barn och svenska namn,»
säger pastorn.

»Så simpel Elin är,» anmärker Elsa; »bara en slät brun
sidenklädning, icke så mycket som en brosch en gång,
och ingenting på hufvu’t.»

»Kallar du mitt rika bruna hår för ingenting? Dessutom
skall jag säga, att bland ju finare folk en är, desto
enklare bör man vara. När jag kommer på bröllop till
möllarens i Skräflinge, då skall både brosch och
negligé komma på, så att de andra fruarna kunna få
riktig respekt för mig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free