- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
349

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammaldags folk. Teckning ur verkligheten af Anna A. - Ödet. Othello

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det hafva de redan, vill jag hoppas,» invänder mannen.
»Der äro icke många bland dem, som i kunskaper kunna
mäta sig med dig.»

»Seså! smickra mig inte, du, som vet huru benäget
menniskohjertat är att lyssna till sådant.»

»Jag säger rena sanningen.»

»Nå, så finnas icke heller många, som haft en
lagerkrönt bror till skolmästare eller som hafva
en man, som tillåter dem att odla deras vett,"
anmärker hon.

*



Snart befinna sig prestens och landtmannens familjer
i den grefliga salongen; storherrskaperna hafva
ännu icke anländt. Grefvinnan drar upp munvinklarna
en smula, går Olofs föräldrar till mötes och räcker
två fingrar åt mor, tillkännagifvande med en viss
resignation, att tiderna äro förändrade.

»Men inte vi,» anmärker mor, böjer sig ned och kysser
henne på kjortelfållen; "mellan oss kan det ju bli
vid det gamla ...»

Grefvinnan klappar henne på axeln och ber henne taga
plats, och det gör mor med ganska stor frimodighet;
man kan icke upptäcka spår hvarken till förlägenhet
eller till öfvermod. "Hvad har menniskan, det hon
icke undfått hafver?» tänker hon. »Godt hvar och en
väl kunde göra reda för sitt en gång!»

Icke heller döttrarna se rädda ut, och i deras
sätt märkes ingen tafatthet; de äro blygsamma och
tillbakadragna, så, som det höfves.

Snart lyssna både höga och låga till Olof, som
beskrifver sitt besök i den heliga grafvens kyrka
och åtskilligt annat.

Alla gästerna äro komna. Grefven talar med excellensen
om sin arrendators familj. »Det är märkvärdigt,» säger
han, »hvad den modren fostrat väl upp sina barn, och
hvilket förädlande inflytande den brodren haft på sina
syskon! De sätta en ära i att sköta sina landtliga
och husliga göromål på samma gång de odla sin inre
menniska; de visa icke ringaste anspråk på att gälla
för mer än deras yttre lefnadsställning tillåter,
fastän de i hyfsning äro vida öfver den ... Huru
olika är det icke med halfbildningen! Den håller
sig för god till allt egentligt kroppsarbete, sedan
den lärt någorlunda röra sig i herrskapsdrägten ...»

Men taffeltäckarens klocka tillkännagifver i gångar
och korridorer att bordet är serveradt. Det bär af
genom en lång rad af rum med bonade golf, hala som is;
men grefven bjuder armen åt mor under vandringen till
matsalen – och hon går då temligen säkert ...

Ljuskronan sänkes ned till det af silfver, kristall
och äkta porslin fullsatta bordet. Så vackert, när
ljusskenet faller öfver de höga blomsterpyramiderna
i de genombrutna vaserna!

Väggarna äro så godt som öfvertäckta med
familj-porträtter från tak till golf. Herrar i
allongeperuker, stångpiskor
och krås; damer i korsetter och med fåglar på
pekfingret. Allra öfverst sitter en gammal herre,
med bröstet fullt af stjernor. Elsa kan inte låta
bli att betrakta honom, ju mer hon gör det, desto
tydligare tyckes han betrakta henne. »Ser du den der,»
hviskar hon till Hanna. »Han ger aldrig sitt samtycke,
det är jag säker på.»

»Jag med nästan,» svarar systern.

I detsamma gör grefven en betydelsefull hostning,
hvarefter det blir tyst i salen, tyst, som om alla
höllo andan. Han stiger upp, fattar sitt glas och
säger:

»Den tid är förbi, då den samhällsställning, inom
hvilken menniskan föddes, bestämde så väl hennes
val af lefnadsyrke, som den grad af aktning, hennes
medmenniskor ansågo sig skyldiga att gifva henne. Det
ärfda namnet, huru frejdadt det än måtte vara, har
icke mer någon egentlig betydelse, så framt dess
innehafvare saknar personligt värde. Samma rätt
till bildning, samma väg till en efter individens
egenskaper lämpad lefnadsverksamhet ligger nu öppen
för bonde- som för herremannasonen – just emedan de
äro menniskor den ene som den andre, skapade efter
samma Guds beläte och för samma ändamål. Det är
och blir dock alltid en villfarelse, att hundratals
af den obemedlade allmogens söner utan någon högre
begåfning öfvergifva sina fäders yrke och gifva sig in
till städerna att genomgå läroverken, för att sedan
fortsätta på den så kallade lärda banan. Största
delen af dem får utan tvifvel i en framtid ångra,
att den bytt plogen eller verktyget mot boken; de
rikare utrustade, må de göra detta, men de öfriga,
må de blifva arbetare och odla sitt vett ändå! I
vår tid äro bildningsmedel tillgängliga för alla,
och ingen behöfver dömas till okunnighet, som icke
sjelf dömer sig dertill; man kan vara en upplyst
menniska på samma gång man är en simpel arbetare. Vi
hafva både inom och utom landet åtskilliga bevis
derpå. Men då vi tala om att begreppen om de
menskliga rättigheterna klarnat och vidgat sig,
må vi då icke glömma, att det är kristendomen, som
gjort beggedera! Det är kristendomen, som lärt oss,
att vi äro alla bröder och likar inför Gud; det är
kristendomen, som lärt oss, att det finnes blott
ett enda adelskap: det, som Gud skapar invärtes i
menniskan och förutom hvilket alla namn och titlar
på jorden äro värdelösa. Hvarhelst ett hjerta lifvas
af ädla tänkesätt, hvarhelst det finnes en vandel i
ljuset och i sanningen, eller med andra ord ett lif i
kristliga dygder, der erkänner jag adelsmannen, han
må nu sitta vid rådsbordet eller gå vid plogen. På
grund af dessa åsigter är det mig en glädje att
inför eder, mina vänner, få tillkännagifva min dotter
Elins förlofning med en adelsman efter mitt sinne,
med odalmannasonen, docenten Olof Helgesson. Tömmen
med mig en välgångsskål för de nyförlofvade!»

»Måtte de icke vanslägtas någon af dem och för resten
’hålla sig hardt vid ödmjukheten’,» suckade mor i
sitt sinne, och en tår rullade öfver hennes kind ned
i champagneglaset.


Ödet.

»Nornornas lottning, huru vi fike,
Trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån»:
En blifvit född till att styra ett rike.
En blott att fiska små gäddor i ån.

En går för gunst hos de stora att krusa,
En krusar blott för att få en bit bröd;
En vill sin fästmö, sin hulda förtjusa,
En tjusar ingen i armod och nöd.

En får ett ja, och en annan får korgen,
Får hela lifvet som ungkarl förbli;
En med en vinklunk snart nedsköljer sorgen.
En eger intet att dränka den i.

En stora härar i fält kommenderar,
En stannar hemma och vaktar på svin;
En hos skomakaren stöflar proberar,
En tycker sig, fastän barfotad, fin.

En »klara stjernor» bär utanpå fracken,
En blott sig gläder åt stjernornas ljus;
En går så stel som en pinne i nacken,
En som han ville framstupa burdus.

En är patron i den stora kommersen,
En går med småkram all landet omkring;
En gör konkurs och blir rik på den persen.
En blir bankrutt och har se’n ingenting.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free