- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
350

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ödet. Othello - Kronouppbörden under "frihetstiden". Claës Joh. Ljungström - Om lydnad. Ett ord till mödrar och uppfostrarinnor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En skrifver vers och en ann’ skrifver prosa,
En af kritiken beröms, en fördöms;
En föds i Stockholm och en föds i Trosa,
En vinner rykte, en annan den glöms.

Ja, så der ojemt i dårskapens rike
Har fru Fortuna fördelt sina lån:
»Nornornas lottning, huru vi fike,
Trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.»

Othello.



Kronouppbörden under »frihetstiden».

Mången är nu, som icke sett det mynt, som under
ofvannämde tid gick och gällde, derest han icke
varit i tillfälle att besöka något museum eller
eljest få blicka in i någon myntsamlares gömmor, ty
både silfver- och kopparmynt från frihetstiden finnes
högst sällsynt i allmänna rörelsen.

Silfvermyntet hade ungefär samma storlek, som vårt
nuvarande; men kopparmyntet, så snart det gick öfver
två öre, hvilka i senare tid räknades lika med sex
styfver
eller en skilling banko, bestod af plåtar,
gällande för en half daler, hel daler, två daler,
fyra daler,
o. s. v., hvilka voro stämplade endast
på ena sidan och der i alla fyra hörnen med konungens
namnchiffer och årtalet, t. ex. »F. R. S. 1742» samt
i midten med valören t. ex. »1/2 daler silfvermynt».

En half daler vägde, »väl väget», ett skålpund,
en daler vägde två skålpund, fyra daler sålunda
åtta skålpund, tio daler uppgingo till ett lispund,
tvåhundra daler vägde fyrahundra skålpund eller ett
skeppund; fyrahundra daler, eller två skeppund, blefvo
sålunda ett hästlass af ingalunda lättaste slaget.

Kronofogden, som uppbar skatterna, tog derför, i
proportion af skatten, några öre af hvarje betalande
till »förepengar», d. v. s. till att betala för
förandet eller skjutsandet af de för kronans räkning
uppburna pengarna.

Debetsedlar, såsom nu, begagnades icke, utan hvarje
skattgifvande hade en liten bok i katekesformat,
hvilken kallades qvittensboken, och denna medhades
till uppbördsstämman, att kronofogden måtte deri
skrifva sitt qvitto.

Efter min farfar fanns i min fars gömmor en dylik
qvittensbok, innehållande några blad häftade i
skinnpermar. Det vanliga qvittot lydde t. ex.: »1759
års kronoskatter af Börje Andersson i Målåsen 6 Daler;
Förepengar 2 öre, qvitteras. Eric Asp.
»

Minnet af dylika qvittensböcker lefver ännu i
Vestergötland i så måtto, att i Boråsbygden kallas
nuvarande debetsedel, ehuru den består endast af ett
blad, debetsboken, änskönt ingen vet hvarför detta
ena bladet kallas bok. Ingen skulle heller kunna veta
det, om man icke visste af den forna qvittensbokens
tillvaro.

Claës Joh. Ljungström.



Om lydnad.

Ett ord till mödrar och uppfostrarinnor.

Det vigtigaste elementet i all uppfostran, grundvalen
för sedlig bildning är obestridligt lydnaden. Redan
Pythagoras, den vise greken, säger: »Ungdomen måste
vänjas vid lydnad, på det han i framtiden må finna
lätt att lyda förnuftet.» Göthe bekräftar det i
följande kärnfulla ord: »Hvem är en oduglig man? Den
som icke kan befalla och icke kan lyda.»

I villig lydnad för hvad som ålägges, uppenbarar
sig sedligheten i vår karakter; ingen menniska kan
hvarken i det allmänna eller enskilda lifvet umbära
lydnaden. Men våra barn måste så tidigt som möjligt
uppfostras dertill, ty man må icke tro att barnet
lär detta lätt eller att det öfverhufvud kan lära
sig lyda sedan det blifvit äldre, så att det genom
förnuftsgrunder kan öfvertygas; hvad som i detta
hänseende försummades under de första lefnadsåren,
inhemtas icke i mognare år, äfven med den visaste
uppfostran. I början måste barnet lyda blindt och
framför allt aldrig veta, att det genom sin vilja
förmår utöfva något slags inflytande på sin omgifning.

Det vanligaste tecknet på egenvilja och pockande
fordringar hos en liten uppväxande despot är
skriket. Så snart man öfvertygat sig om att hvarken
kroppslig smärta, hunger, eller annat abnormt
tillstånd förorsakar skriket, så tar man ingen notis
derom, undviker lika mycket ett ängsligt pysslande
och joller som hårda ord och slag, utan öfverlemnar
helt enkelt barnet åt sig sjelft och öfvervakar det
blott på något afstånd. I de flesta fall skall skriket
mycket snart upphöra, ty äfven de minsta småttingar
anstränga sig icke gerna förgäfves, och erfarenheten
att de ingenting uträtta med skrik och gråt vänjer
dem kraftigare och hastigare än alla ord derifrån;
i annat fall är skriket ofta ett naturens hjelpmedel,
hvarigenom barnet snart nog bringas till trötthet,
och derefter till sömn.

Lämpligt är, synnerligast i fråga om små barn,
att man söker förebygga skrikets utbrott, utan att
barnet märker det. Man berättar, att målaren Rubens
en gång med ett enda streck förvandlade ett leende
barnansigte till ett gråtande. En sådan konstnär, men
på omvändt sätt, skulle hvarje mor, hvarje uppfostrare
vara eller åtminstone bemöda sig att blifva.
En liten visa, någon sak som kan fängsla den
lilles uppmärksamhet, en förändring af plats och
synnerligast vyssjandet till sömns, äro de bästa
försigtighetsmåtten mot att låta barnet yttra sitt
dåliga lynne genom kink och skrik. Visserligen kräfves
härtill den kärleksfullaste, alltid vakna, men dock
för barnet föga förnimbara uppmärksamhet från modrens
eller barnsköterskans sida, men de skola genom denna
möda spara både sig och barnet många svåra stunder.

För att göra de unga sinnena mottagliga för lydnad är
öfverhufvud den största försigtighet och vaksamhet
oundgängligen nödvändig. Om det i uppfostran till
lydnad gäller såsom främsta grundsats att under
inga omständigheter återtaga eller ändra en gång
gifna bud eller förbud, så följer häraf, först och
främst, att man icke får befalla något, som icke
är absolut nödvändigt, således äfven värdt att med
yttersta konseqvens genomföra, vidare, att man aldrig
befaller något, som man icke vid lugnare besinning
kan stå för i hvarje afseende, och slutligen att man,
då befallningen gifves, hvarken låter leda sig af
nyck eller passion. Der en befallning är nödvändig,
der uttalas den blott en gång, och detta med lugn
och mildhet, för att icke tilläfventyrs blotta tonen
må uppkalla gensträfvighet hos barnet mot det hårda
och främmande deri.

Liksom man icke bör befalla, der det icke är
ovilkorligt nödvändigt, så bör man alltid förblifva
sig lika i sina befallningar. Hvad som en gång
blifvit befaldt eller förbjudet, måste förblifva
oföränderligt, så länge vilkoret derför är för
handen. En enda eftergifvenhet och frikallelse
från befallningen frammanar helt naturligt barnets
motspänstighet gången derpå, och bringar de barnsliga
rättsbegreppen i förvirring.

Ingenting försvårar mera lydnaden hos barnet, än
alltför många befallningar eller förbud, såsom de
ömmaste mödrar ofta bruka af alltför stor oro. Man
må dock från början tillåta de små allt hvad man
öfverhufvud kan bevilja och icke förbjuda någonting
annat än det som är verkligen skadligt; der det är
möjligt, låter man barnen sjelf uttänka hvad som är
rätt och orätt och kommer dervid deras erfarenhet
till hjelp genom att indirekt ställa dem följderna
för ögonen.

Jemväl i uppfostran är den klokaste politiken: att
icke regera för mycket.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free