- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
354

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sägner från Ifö. Af G. C. Witt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förvandlade i små runda stenflisor med en hemskt
grinande dödskalle till prägel.

Så har folktron förklarat tillkomsten af
brattingsborgspenningarna; men naturforskaren säger,
att de utgöra ena skalet af en numera utdöd art
snäckor och att de fördjupningar, som så påtagligt
likna ögonhålor m. m. i en dödskalle, äro märken efter
de ställen, der de små djuren haft sina membraner
fästa. Vetenskapen har åt de små tingestarna, för
yttermera visso skull, gifvit ett latinskt namn:
Crania Nummulus, och de äro beskrifna af professor
Nilsson i hans verk om svenska petrifikater. Så här
se de ut:

illustration placeholder
illustration placeholder


Cellen, hvaruti den olycklige erkebiskop Anders
Suneson framlefde sina sista lefnadsår, är ännu
i behåll och utgör källare under en hemmansegares
boningshus. Den är belägen öster om kyrkan på en af
viken bildad halfö, hvilken bibehållit den urgamla
benämningen »hofgården». Till byggnadssätt liknar
cellen med sina väl slagna hvalf och pelare kryptan
under Lunds domkyrka.

Vi lemna nu »den gråa fornåldern» och berätta en
händelse, som ligger omkring två hundra år nära våra
dagar. Vid den tiden hölls hvarje midsommar stor bal
på Ifö. Det var väl ej några i dansskolan inlärda
nymodiga turer, som afdansades under full musik af en
storartad orkester, utan helt enkelt ringdansar eller
slängpolskor i gröngräset omkring en med blommor sirad
majstång, hvilka under säckpipans ljud och klangfulla
rösters naturfriska sånger med lif och lust utfördes
af en glädjedrucken ungdom. Allt hvad ungt, skönt
och lefnadsgladt fanns i mensklig gestalt, när och
fjerran, samlades till festen. En egendomlig sed
var förenad med detta folknöje. Efter dansens slut
brukade nemligen flickorna bekransa den vackraste
och raskaste bland ynglingarna.

En midsommar hade tvenne ynglingar kommit till
balen, hvilka begge voro så ovanligt vackra och så
i alla afseenden utmärkta, att flickorna ej visste
hvilken af dem, de skulle gifva företrädet. I denna
brydsamma belägenhet sammanträdde de unga tärnorna
till rådplägning. Öfverläggningen blef naturligtvis
långvarig, och slutligen måste man, liksom det nu
för tiden ofta sker vid våra offentliga sammanträden,
skrida till votering. Omröstningen skedde per capita,
ty den graderade röstskalan var ännu icke uppfunnen,
och det föll knappast någon af de rika bondflickorna
in, att tro sig bättre än den fattiga torpardottren
förstå saken. En ringa rösts öfvervigt bestämde
utgången.

Den lycklige balhjelten skulle nu bekransas. En af
flickorna framträdde med kransen i sin hand och höll å
de öfrigas vägnar »ett för tillfället lämpligt tal»,
såsom det vanligen heter om de understundom mer eller
mindre olämpliga orationer, hvilka i våra dagar låta
höra sig vid vissa högtidliga tillfällen. Derefter
sattes kransen, under de kringståendes hurrarop och
handklappningar, på ynglingens blottade hufvud.

Den bekransades glädje blef ej långvarig. Hans rival,
den andre vackre ynglingen, som eggades af svartsjuka
eller sårad äregirighet, slog ihjel honom, bemäktigade
sig kransen och tog dermed till flykten.

Den ene af de utmärkta ynglingarna var en rik bondson,
den andre en fattig dräng. Man är osäker om det
var den fattige som blef bekransad, och den rike,
som förbittrad öfver att stå tillbaka för en dräng,
blef mördare, eller om det tvärtom var den rike som
erhöll utmärkelsen, och den fattige som deruti såg
en förnärmelse mot sitt lägre stånd. Men säkert är,
att den som hade tur vid valet, hade strax derefter
den oturen att blifva ihjelslagen.

Emellertid uppstod en allmän förbittring och
ett ifrigt sökande efter mördaren. Hela ön
genomletades. Unga och gamla voro i verksamhet långt
ut på natten, men allt förgäfves.
Mördaren var ingenstädes att finna. Då
beslöto de äldre männen, att ingen skulle tillåtas
lemna ön under natten, att alla båtar skulle dragas så
långt upp på stranden att icke en man förmådde skjuta
ut dem, och att efterspaningarna skulle fortsättas
följande dagen.

Alla de äldre och ansedde männen samlades nu i
byåldermannens stuga, för att förfriska sig vid
ölkannorna och språka om dagens äfventyr. När
tobakspiporna blossat en stund och ölkannorna
gjort några turer kring laget, blefvo gubbarna
veka om hjertat, tyckte att det var skada på den
unge brottslingen, som nu skulle öfverlemnas i
rättvisans händer att gå en skymflig död till mötes,
och började litet hvar beklaga honom, helst han
alltid varit omtyckt af dem alla. »Visste han blott
att min häst går och betar i hagen här nedanföre,
så hjelpte han sig nog ifrån ön utan båt," yttrade
en af männen. Detta hörde den förföljde unge mannen,
ty han hade gömt sig på vinden öfver byåldermannens
stuga. Han smög sig skyndsamt ut, bemäktigade sig
hästen och red till norra ändan af ön, hvarifrån
hästen simmade med honom öfver sjön till Oretorps
skog på fasta landet, en våglängd af några tusen
fot. Uppkommen på stranden, hängde den unge mannen
sin krans i en ek, hvilken deraf fick namnet
Kranseken och under detta namn förevisades ända till dess
den för några år sedan fälldes. Hästen träffades
dagen efter den lyckade flykten, betande i Oretorps
hage, men ynglingen hade begifvit sig till Danmark,
der han tog tjenst såsom dräng. Några år derefter
kom han åter till Ifö, och, enligt den tidens sed,
var det ej någon, som så långt efter mordet brydde
sig om att beifra detsamma.

Vi komma nu till den tredje händelsen, som inträffade
under förra århundradet. En svår missväxt hade hemsökt
ön och spannmål stod ej att få för penningar. En
äldre qvinna, mor Nilla kallad, hade en dag besökt
hvarje gård på ön, för att få köpa en skäppa säd,
men förgäfves; ingen ville aflåta af sitt lilla
förråd. Natten derefter, just vid spöktimman, började
det häftigt ringa i kyrkklockan. Alla skyndade ut,
troende att elden var lös; men då ingen eld syntes,
begåfvo bönderna sig ned till kyrkan, för att se
efter orsaken till ringningen. Der sågo de en mensklig
gestalt i hvita kläder stå på kyrkogården och ringa
i kyrkklockan, hvars sträng den tiden gick ned till
marken och handterades der.

Bönderna, förmenande sig se ett spöke, vände om och
begåfvo sig till den nära liggande prestgården,
för att bedja presten göra sällskap och med andans
kraft nedtysta oväsendet. I förstugan mötte de sin
kyrkoherde, som just skulle begifva sig ut, för att
efterhöra hvad ringningen betydde. Hela skaran begaf
sig nu i procession till kyrkogården, presten främst,
gubbarna efter i god ordning. Framkomna till ort och
ställe, frågade kyrkoherden: »Hvem är det som ringer?»
En klagande stämma svarade: »Kors, känner inte
kyrkoherden igen mor Nilla?» Vid detta svar tog hela
bondhopen i den största förskräckelse till flykten och
lemnade presten ensam med mor Nilla. Händelsen var,
att några dagar förut hade en gammal gumma, som också
benämdes mor Nilla, dött och blifvit begrafven just
på den plats, hvarifrån ringningen nu verkställdes,
och alltså togo bönderna för gifvet, att det var
dennas ande som roade sig med att störa de lefvande.

På prestens fråga, hvad den otidiga ringningen skulle
betyda, svarade mor Nilla: »Det är själaringning
öfver barmhertigheten. Nu är barmhertigheten
död här i församlingen; ty jag var i går hos alla
hemmansegarne, och äfven hos kyrkoherden, med begäran
att få köpa en skäppa korn, men ingen förbarmade sig
öfver mig. Således är barmhertigheten verkligen död,
och då är det icke mer än rätt och billigt, att man
håller själaringning öfver henne.»

Presten åtog sig nu att följande morgon lemna gumman
den begärda spannmålen. Mor Nilla gick förnöjd hem,
och sedan har ingen själaringning hållits öfver
barmhertigheten på ön.

Utanför öns södra strand synas öfver vattenytan
några stenar, kallade »Ingri stenar». Det berättas,
att innan kyrka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free