- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
359

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rapphönsungens iakttagelser. Teckning ur skogslifvet efter Alphonse Daudet. - För Svenska Familj-Journalen af W. - Små byhistorier. Af Laurentius. 2. Gubben Glad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nytt, om någon af deras slägt stupat. Vi hörde
jägarnes allt mer högljudda prat och glasens klang,
hvarför min kamrat slutade till, att måltiden led
till slut och att det var tid på att åter gömma sig.

I denna stund tycktes skogen sofva. Den lilla
skogssjön, dit hjortarna alltid träget längtade
och der de ofta brukade läska sig under dagens
qvalm, låg stilla som en spegel och upprördes ej
af djurens smäktande tungor; icke en enda kanin-nos
vädrade bland timjanen; man erfor blott en hemlig,
onämnbar ångest; hvarje grässtrå, hvarje blad liksom
genombäfvades af en oviss räddhåga, en dödsaning. –
De små djuren hafva så många gömslen i skogen: hålor
i jorden, i stenrösen, bland mossan, i träden, i de
små vattengroparna, som regnet bildar. Jag tillstår,
att jag önskade mig på botten af en af dessa små
vattengölar; men min kamrat föredrog en liten dold
vrå med den vida rymden omkring oss. Vi togo alltså
vår tillflykt dit och jägarne syntes i detsamma
vid skogsbrynet.

O, detta första skott, som föll i skogens tystnad,
sprängde barken från träden och smattrade som en
hagelskur bland dess grenar och löfverk – aldrig
glömmer jag det! En silkeshare störtade flyende
öfver planen och ryckte i farten upp gräset med sina
tassar. En ekorre tumlade om i kastanieträdet, så att
de gröna nötterna föllo ned omkring honom, fasanen
försökte några tunga vingslag för att fly, sjelfva
de torra löfven tycktes kallas till lif af luftens
skakning efter gevärsknallen. Vildsvinet flydde in
i sin jordhåla; ekoxen kröp fram ur sin springa i
trädstammen och rullade förskräckt sina stora ögon,
dagsländan, humlan, fjäriln, alla små värnlösa djur
flydde undan, alla, ända till gräshoppan, hvilken
oförvarandes slog ned tätt bredvid mig, som i min
förskräckelse glömde att äta upp henne.

En stund trodde jag oss förlorade. Det kom en
stor, lång jägare i damasker och polisonger som
granskägg. Han ställde sig mot trädet, under hvars rot
vi lågo gömda, slog eld på sin pipa, stödde ryggen mot
trädstammen och började röka, alltemellanåt blundande
och nickande, som om han varit sömnig. Jag tyckte
allt det öfriga var ett intet mot denne koloss i
damasker och polisonger och med den rykande kratern
i toppen! Uff!

Min kamrat skrattade, bredde ut sina vingar, flög
fram till kolossen, tätt intill de förskräckliga
benen med damaskerna.

Saken var den, att innan nu jätten, som stod der
och smålurade och såg förnöjdt och sjelfkärt ned
på sin mage, hade hunnit att lägga pipan ifrån sig,
fatta geväret och lägga an, voro vi små fåglar utom
skotthåll.

Om jägarn visste huru ofta han, då han tror sig ensam
i skogen, bespejas af små tindrande ögon och huru
många stilettfina leenden från spetsiga näbbar följa
honom från buskar och spår, när hans gevär klickar,
när han skjuter bom! – Min kamrat och jag flögo längre
bort, så tätt vid hvarandra,
att våra vingslag möttes, samt slogo oss slutligen
ned på en liten ö. Der, omgifna af alar, kunde vi se
vida omkring, och jag vet icke huru den jagthunds nos
skulle vara beskaffad, som kunnat vädra upp oss der.

Nu kom en hjort störtandes fram på tre ben, lemnande
en blodig rand i sina spår. Det såg så sorgligt ut,
att jag gömde mitt hufvud bland ljungen; men jag
hörde den sårade, hur han flämtande sökte svalka mot
sårfeberns brand och hur hans tunga med möda läskade
sig i flodvattnet.

Aftonens skuggor föllo tätare, dagens ljud tystnade,
allt var slut.

Nu vände vi tillbaka för att taga reda på våra vänner
och fränder.

Då vi färdades förbi jagtslottet, sågo vi någonting
förfärligt. Der på vallen lågo sida vid sida de små
grå hararna med hvita svansar. Deras små framtassar
hade i döden slutit sig tillsammans, såsom till
bön, och de brustna ögonen voro fuktiga, såsom af
tårar. Der lågo vidare, uppstaplade i högar, röda
rapphöns, grå rapphöns med hästskon på bröstet som
gammeln, unga, ännu med dun under fjädrarna! Veten
I någonting sorgligare än en död fågel? Att se
dessa lifliga vingar, nyss så rörliga, sväfvande
i lufthafvet, nu sammanfallna och stela; – det gör
en så ondt! Ett stort rådjur, ståtligt och lugnt,
tycktes insomnadt; – den lilla röda tungan var
utsträckt, som ville den slicka blodfradgan kring
djurets mun. – –

Och jägarne stodo nära. De stodo lutade öfver allt
detta slagteri, fröjdande sig åt bödelsverket. De
öfverräknade sitt byte, lyfte ett efter annat de
små liken i de blodiga tassarna och sönderskjutna
vingarna utan aktning för alla dessa friska sår,
från hvilka den röda lifssaften droppade ångande
ned på sanden. Hundarna ryckte på kedjorna, liksom
otåliga att åter få börja den grymma leken.

Dagen försvann nu helt och hållet, och det föll som
ett sorgflor öfver naturen. Min kamrat och jag hade
icke hjerta att skicka en enda afskedston till den
sjunkande solen. Under vägen sågo vi små stackars
djur, träffade af spridda hagel och liggande på
marken, öfvergifva åt myrorna; gräflingar med blodig
nos och munnen full af jord; skator, sparfvar och
svalor, träffade under flygten, nu liggande på ryggen,
sträckande sina små stelnade fötter ut i höstnatten,
som nu föll tung, kall och fuktig – ett stort svart
bårtäcke – öfver de små liflösa varelserna.

Och likväl hade den lilla fågeln känt all lifvets
salighet och allt dödens qval, då den stora natten med
all sin prakt, sina stjernor, sitt silfverne månsken,
sin högtidliga tystnad eller sina vilda stormar,
visste af intet, kände intet!

Men det mest sönderslitande var att höra från skog
och fält och från videbuskarna der nere vid floden
de ängsliga locktoner, som ströddes ut i rymden och
till hvilka ingen gaf ett svar.


Små byhistorier.

Af Laurentius.

2.

Gubben Glad.

Gubben Glad eller gamle Glad, som han gemenligen
kallades till skilnad från sonen, som hade
samma namn, var en flintskallig, men ännu vid sjuttio
års ålder kry och rask gubbe, hvars breda axlar, samt
lifliga, godmodiga och qvicka ansigte buro tydligt
vittnesbörd om, att han i unga dagar egt betydliga
både kroppsliga och andliga förmögenheter. Nu var
han gammal och grå, men oaktadt sin framskridna
ålder alltid munter och liflig. Han besatt eget hus
och tomt i en utaf de större byarna på den del af
skånska slätten, som utbreder sig mellan Malmö och
Ystad. Hans lott på gamla dagar var således ej den
sämsta här i verlden, och mången gammal krigare har
haft det betydligt
sämre, när han till lön för sitt spillda blod fått
några lumpna riksdaler att föda och kläda sig med,
då han ej längre orkat arbeta.

Men hvad Glad egde, det hade han med flitigt och
ärligt arbete förtjent sedan han tagit afsked
ur krigstjensten, ty i sin ungdom hade han varit
fattig som en kyrkråtta, såsom han plägade uttrycka
sig. Gubbens yrke var i en viss mån inkomstgifvande
och det bestod uti att bereda och sämska fårskinn,
hvilka såsom skinnbyxor och pelsar utgöra böndernas
mest omtyckta klädespersedlar under den kalla
årstiden. Gubben Glad åtnjöt stort anseende för sin
skicklighet i detta yrke inom hela häradet och hade
alltid fullt upp med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free