- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små byhistorier. Af Laurentius. 2. Gubben Glad - En sommardag i Napoli. Skiss af X. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 341.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De äro nu döde, nästan alla dessa krigsmän från
1813-14 års krig. Alla dessa män hade det gemensamma
draget, att de mycket beundrade Carl Johan. Glads
stoltaste minne var alltid, att Carl Johan, uttröttad
en dag af ridande och rekognoscerande,
druckit en klunk ur hans bränvinskantin och klappat
honom på axeln till tack. Och refrängen i hans
berättelser var alltid denna: »Man må säga om Carl
Johan hvad man vill, det var dock en förb–dt dugtig
karl, det säger jag och Glad med.»


En sommardag i Napoli.

Skiss af X.

(Forts. ock slut fr. föreg. häfte, sid. 341.)

Vi ha i det föregående nämt lazzaronerna. Denna
mycket besjungna, pittoreska folktyp existerar ej
mer i egentlig mening. Civilisationen har under de
senare årtiondena gjort sina inkräktningar äfven
på detta område och bland Napolis lägre befolkning
infört, jemte de italienska friheterna, kläder och
opinioner från norden. Lazzaronen eger en bostad
och ett yrke; han gifter sig, han har barn, han
är familjefar. Filosofen i trasor, hvilken fordom
vägrade er sina tjenster – om ni också hade erbjudit
honom tio kronor för att göra tio steg – under hans
siestas heliga timmar, – tillbakavisande er med en
ståtlig rörelse med armen, hvilken ville säga: »jag är
icke mera hungrig, vänd er till annat håll!» – denne
ostuderade Diogenes är nu tjenstvillig, beställsam,
fjeskig; han räknar sina drickespenningar. Han är
någonting, fiskare eller båtförare, stadsbud eller
packhuskarl. Han mottager icke mer benämningen
lazzaron, som han erhållit af spanjorerna till
åminnelse af spetälskan, hvarmed den stackarn
fordom var bekajad. Lazzaron är nu ett skymford,
som man kastar åt bondlurkar och illa uppfostradt
folk. Schåaren, stadsbudet gör anspråk på sin gamla
titel vastaso (från grekiskan, bastazo), som vill säga
bärare. Och han är icke endast arbetare, utan han är
äfven hederlig karl. Ni kan anförtro åt vastason hela
er förmögenhet, han skall icke förskingra ett öre
deraf. Han smugglar ibland – detta är hans största
synd; men han betraktar icke detta såsom en stöld,
emedan regeringen, hvilken han vid detta tillfälle
bedrar, icke är någon person. Regeringen är
för honom en abstraktion, hvilken icke lider af det
onda, som man tillfogar densamma.

Vastason är den pålitligaste och starkaste plebej i
Napoli. Också åtnjuter han en viss respekt i sitt
qvarter. Han utöfvar der en fysisk och moralisk
myndighet – han är kustens och hamnens Don Quixote och
Sancho Panza. Qvinnorna af folket säga med stolthet:
»Min man är schåare!» eller: »Min man är packhuskarl!»

Detta är den högsta höjd, till hvilken den
civiliserade lazzaronen hunnit. För öfrigt har han
endast urartat, han omfattar underordnade yrken. Han
gör sig till kökspojke, stalldräng, tjenstfolkets tjenare;
han aflönas af kockarna, kuskarna
och kammartjenarne i de bättre husen. Någongång
stiga dessa trälsamma varelser i graderna och bli
handtverksarbetare, men då återstår dem ingenting af
deras medfödda nakenhet: de bära byxor, som räcka
dem ända till fötterna, de begagna skor, de ikläda
sig en jacka eller en rock, taga på sig en mössa
eller en filthatt; de likna illa klädda europeer. De
arbeta då lika mycket och mer än handtverksarbetarne
på något annat ställe på jorden, i ty att de hålla
på ifrån klockan sex på morgonen och till midnatt,
med endast två timmars afbrott klockan mellan ett
och tre eftermiddagen för deras enda måltid och deras
siesta sommartiden.

Detta är napolitanarens farniente då han blir
ärelysten och har en familj att underhålla. Dessa
flitiga arbetare bli med hvarje dag talrikare i
Napoli, men de förlora så småningom den nationella
prägeln. De lära sig att läsa, de gå icke mer i messan
och utdela icke mer några knifstyng. De tvifla på
underverket att utgjuta blodstårar, som tillskrifves
den helige Januarius, och de stjäla icke mer er
näsduk. De verkställa icke mer några plundringar
under upploppen, och de ropa: »Lefve Victor Emanuel!»

Visserligen återstå bland de vanslägtade lazzaronerna
några, som temligen likna de gamla, men hvilkas
poetiska bekymmerslöshet de emellertid förlorat. Det
är barfotingarna utan härd och hem, utan bestämdt
näringsfång, som lefva för dagen och på en slump. Det
fins bland dem sådana, som byta om yrke tio gånger
om dagen, som sälja allt
hvad de finna och framräcka handen då de icke mer ha
någonting att sälja, och som i grupper eller band
komma, man vet icke hvarifrån, till hvarje ställe,
der det finnes några öre att taga och någon främling
att plundra. Ni landstiger till exempel i hamnen: en
molnsky af lazzaroner öfverfaller er och bemäktigar
sig era saker. Den ene tar er koffert, den andre er
nattsäck, en tredje er paletå, en fjerde er paraply,
hvarpå de börja springa framför er; följ dem, tag
fatt på dem, om ni kan, det blir er sak. De släpa er
till någon värdshusvärd och låta betala sig af både
honom och er. Men detta händer öfverallt, till och
med utom Italien.

illustration placeholder

Napolitanska tiggare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free