- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
363

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommardag i Napoli. Skiss af X. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 341.) - Julkärfven. B-r.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En af Napolis största egenheter är dessa fruktansvärda
regnskurar, som falla öfver staden vår och höst,
mera sällan om sommaren, men någongång till och med om
vintern. Man skulle kunna säga att himlen upplöser sig
i vatten och instörtar öfver den genomblötta jorden:
det är en ordentlig syndaflod. Husens öfre terrasser
bilda improviserade fontäner, hvilka utgjuta sig på
gatorna genom rännstenarna, kastande ofantliga och
våldsamma duscher öfver de förbigående. Öfverallt ser
ni vattenfall nedbrusa med ett raseri och ett buller,
som äro fruktansvärda. Alla gator äro sannskyldiga
strömmar af gyttjigt vatten, hvilka från alla de
högre liggande smågatorna falla i stadens stora ådror,
hvarifrån de störta sig i andra gator, som utlöpa i
hafvet; på torgen bilda sig sjöar med riktiga vågor,
som sättas i rörelse af vinden, och i dessa ögonblick
af plötslig öfversvämning blir Napoli med ens ett
Venedig, en amfibisk stad, med en handfull öar kastade
om hvarandra i pölarna eller regnvattensströmmarna.

Några af dessa plötsligt bildade floder äro så
ymniga och så starka, att de med lätthet bortföra
fotgängaren. Det fins sådana, som bortfört åkdon. Den
som öfvergjuter Largo delle Pigne är i synnerhet
fatal. Largo delle Pigne är en bred gata, utdikad i
midten, och som leder från museet till Marsfältet. På
vissa afstånd finner ni jernbroar kastade tvärsöfver
denna gata, ty på regndagarna skulle en elefant icke
äfventyra vandringen genom lavan (detta är det namn,
som man gifvit dessa improviserade floder).

Nåväl, då hällregnet gått öfver och den minskade
floden icke mer genom sin våldsamhet och smutsighet
afskräcker fotvandrarne, som gerna skulle vilja
passera gatorna, och då dessa goda menniskor,
småningom lemnande inkörsportarna, som tjenat dem till
skydd, häpna stanna framför denna flytande gyttja,
– då uppdyka plötsligt från de tusen smågator, som
utlöpa från fältet Sankt Elmo eller som uppgå från
hamnen, hundratals barfota lazzaroner, skrikande af
alla krafter: Oh! chi passa? Oh! chi passa? (Hvem
vill passera?)
Ingenting är sällsammare än att se dem taga i sina
armar eller på sina axlar tjocka patroner, som
behålla sin paraply uppspänd och som uppgifva höga
rop af fruktan att falla i pussarna. Detta är ännu
ett hos oss okändt yrke, men som utan tvifvel vid
vissa årstider skulle vara rätt vinstgifvande för
sina idkare i den svenska hufvudstaden.

Men jemte dessa sträfsamma vastasos af olika grader
hyser Napoli ännu en befolkning utan ära och lag,
som i daggryningen flocktals utgår från gamla stadens
snuskiga gårdar och gränder för att sjunga på gatorna,
begära allmosor, sälja tidningar och stjäla näsdukar
ur folks fickor. Dock företer äfven eländet härstädes
alltid någon pittoresk sida. Betrakta till exempel
denna grupp af tiggare, som lägrat sig nedanför
portalen till ett af Toledogatans palatser. En
målare kunde ha tagit densamma till modell för en
»Caritas». Det är en moder, omringad af sina fem barn,
som i alla möjliga ställningar krypa på och omkring
henne. På samma sätt kan du i eftermiddagens skugga
mot solbaddet och i qvällens svala timmar se Napolis
lätta och lättklädda lägre manliga befolkning njutande
sin siesta i ostördt lugn i kolonnaderna och under
kyrkornas portiker.

illustration placeholder

La siesta.

Men ute på de öppna platserna, utanför kafeerna
hvimla landtfolk och stadsbor om hvarandra: qvinnor
från Nocera och barcaroler från Sorrento omvexla med
fina herrar från Paris och London; på småteatrarna
jublar publiken åt Pulcinellas tokerier, under det
barnen skratta åt de lustiga marionetterna ute på torget;
här har en föreläsare samlat
en lyssnande krets omkring sig, under det han med
stora gester deklamerar ur Tassos »Gerusalemme
liberata"» – derborta äro qvinnorna sysselsatta
med att ordna hvarandras hår, eller med att kamma
barnen ... Men mellan alla dessa grupper ströfvar
fruktsäljaren omkring, och vattensäljaren med sina
kärl på nacken och sina små glas upplyfta i handen
höjer genom aftonens dunkel, medan Vesuven lyser
öfver golfen, sitt oupphörliga rop: Acqua fresca,
acqua fresca!



Julkärfven. [1]

Nu julen kommit, tid så kär
För alla, rik som arm;
Och glad den uti norden är,
Ty nordbons själ är varm.

Den fattige, som lidit nöd
Nu klagar ej sin lott;
Han mättas af dens öfverflöd
Som större gåfvor fått.

Den stackars sjuke till och med,
Som qvalens kalk har tömt,
Och den af ålder böjes ned
Nu lifvets bördor glömt.


[1] Föreliggande poem är sammmanskrifvet närmast
till förklaring af den på sid. 360 meddelade
afbildningen af den norske målaren Siegvald Dahls
tafla "Juuleneeg", hvilken på ett angenämt tilltalande
sätt framställer den på landsbygden i Norge liksom
i Dalarne rådande seden att till julen uppsätta
en sädeskärfve på en stång på taken af de fyllda
visthusen, på det äfven fåglarna under himmelen må
erhålla sin andel af julfägnaden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free