- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
366

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röfvar Liljas håla. I närheten af Fridhem och Högklint, söder om Visby. C. J. Bergman - Amerika ur emigrationssynpunkt. Hugo Nisbeth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fordom sammanhängande berg. Och befinner sig någon
ett sådant ögonblick härinne, så får han mer än en
grafsten öfver sitt lik, och hans blockbetäckta grift
blir så oåtkomlig, att han ej för sitt stoft behöfver
det vanliga bönformuläret om ostörd hvila i grafven.

Och undersöker man närmare de block och flisor,
som redan hafva nedrasat, så skall man finna, att
enhvar af dem är sjelf en graf för fordom lefvande
väsenden, koraller, musslor och snäckor, hvilka,
länge länge sedan förstenade, ligga sammanbäddade
och ofta prydligt bibehållna i kalkmassan.

Röfvaren, hvars namn fäst sig vid detta ställe,
kunde i sanning icke hafva utvalt åt sig ett säkrare
tillhåll än dessa undangömda och vilda skrefvor,
der allt bär vittne om väldiga natur-revolutioner,
hvilka sönderslitit dessa bergmassor, urhålkat dessa
grottor, svarfvrat dessa pelarlika klippstycken.
Och å ena sidan, på höjden, den ödsliga skogen, och
å andra sidan, i djupet, det ännu ödsligare hafvet.

Minnet af Röfvar Lilja sjelf är mycket
fördunkladt. Allt hvad man kan få spörja om honom, är:
att han varit en mäkta djerf och fruktad sälle. På
sina vinter-expeditioner plägade han, berättas det,
binda sina skor bakfram för att förvilla dem, som
spanade efter honom. Men slutligen tyckte han, att
han gjort ondt nog, och lät godvilligt fånga sig. Om
tiden, då han lefde, har man ingen visshet: det heter
kort och godt, att det var för många Herrans år sedan.

Uti ett berg i »Allehage», såsom man kallar en
stor, på vackra utsigter rik skogsmark ofvanför
nyss beskrifna ställe, finnes en håla, som enligt
sägnen äfven skall hafva varit ett af Röfvar Liljas
gömställen.

C. J. Bergman.


Amerika ur emigrationssynpunkt.

Det är måhända en af de vigtigaste handlingar man
företager sig under hela sitt lif, då man lemnar det
land, der man är född och vid hvilket man är fäst
med för hjertat dyrbara minnen. Det är det gamla
lifvet med alla dess vare sig sorger eller fröjder
som sakta sjunker ned bakom en, under det att framför
resa sig de leende bilder, som hoppet och fantasien
skapa, men hvilka bilder, ack, tyvärr alltför ofta,
stundom sjunka ned och försvinna, i samma ögonblick
man tror sig vara dem så nära, att de kunna tagas
och fasthållas medelst den utsträckta handen. Dylika
missräkningar inträffa dagligen, kanske rättare
uttryckt stundeligen, och då emigrantagenternas
verksamhet inom vårt land ännu pågår, ehuru, som
det vill synas, med minskad framgång, torde några
belysningar öfver de amerikanska förhållandena, och
specielt sådana som stå i samband med emigrationen,
kunna vara till nytta och ledning.

Den som beger sig till Amerika med den föreställningen
att man der med litet arbete kan tillvälla sig stora
resultater, den misstager sig i sanning betydligt,
ty deremot är det ganska säkert, att det icke finnes
något land i verlden, som fordrar så mycken energi,
så mycken uthållighet och fast vilja samt träget
arbete, som Amerika, om man der skall kunna taga
sig fram och vinna en oberoende ställning. Man måste
här bryta med alla gamla vanor och föreställningar,
och hvilken samhällsklass man än tillhört i det
land man lemnat, skall man finna alla förhållanden
så fullkomligt motsatta, att redan uti att sätta
sig in uti dessa, och detta är en ibland de första
och nödvändigaste sakerna en emigrant har att göra,
ligger en icke obetydande svårighet.

Den svenska emigrationen till Amerika har tillförene
nästan uteslutande omfattat en enda klass, nemligen
den jordbrukande, men allt efter som den oberättigade
fördom mot Amerika, som i vårt land hyses och näres
af kortsynta tidningar och individer, hunnit ge med
sig, hafva äfven andra personer än de uteslutande
kroppsarbetande gått öfver till hinsidan Atlanten, för
att söka ett tacksammare fält för sina arbetskrafter,
än det gamla fosterlandet kunde erbjuda. Det har
lyckats för en del, men misslyckats för andra, och
svaret så i ena som andra fallet å frågan »hvarför»,
framgår bäst af den korta skildring jag här nedan
vill lemna öfver de fördelar och olägenheter som möta,
vare sig nu att emigranten tillhör den ena eller den
andra samhällsklassen.

Den greflige eller friherrlige emigranten, som af
ett eller annat skäl funnit med sin fördel förenligt
att utbyta fosterlandets luft mot den nordamerikanska
kontinentens, har, såvidt jag under tvenne års resor
i Amerika erfarit, sällan erhållit någon varaktig
fördel. Hans uppfostran och åskådning lägga derför
stora, för att icke säga oöfverstigliga hinder
i vägen. Af något flanerande lif vet man intet i
Amerika, der är arbetet den grundton, som bestämmande
går genom hela samhällslifvet, och så förherrskande
är denna princip, att äfven rika amerikanare förakta
sysslolösheten och fortfara med ett
träget arbete, intill dess döden ändar deras lif. Att
en blaserad svirrare, som begifvit sig till Amerika
med spillrorna af sin förstörda förmögenhet, eller
ock medelst tillhjelp af högadliga slägtingar, som
äro generade af hans härvaro och derför sammanskjuta
respenningar åt honom, oftast derstädes på ett allt
annat än hedrande sätt representerar vår nationalitet,
är i de flesta fall en bedröflig sanning, och om än
undantag skulle finnas, äro äfven de i de flesta fall
af en högst problematisk natur.

Till denna klass af emigranter, som, hvad bättre är,
icke uppvisar någon hög siffra, kunna äfven räknas
en del misslyckade löjtnanter, grosshandlare med
kontor på fickan, kontorister med nobla fasoner
m. fl., som göra anspråk att stå litet högre upp på
samhällets trappa än andra. Endast undantagsvis har
jag sett någon af dessa i Amerika hafva förvärfvat
sig en ställning af någon mera framstående
ekonomisk betydenhet. De stanna i bästa fallet
bakom en disk, med en lön, som nu genom en stark
konkurrens neddrifvits till endast det nödvändiga
för lefnadskostnaden, och endast ytterst sällan ser
man dem i stånd att uppträda såsom sjelfständiga
affärsmän. Lyckas det emellertid någon gång, så
bortkasta de vanligen sin nationalitet, upphöra att
tala modersmålet och isolera sig fullkomligt från de
öfriga landsmännen. Om man tror att det är derför
att de glömt sitt gamla fosterland, så misstager
man sig. Det är ingalunda derför, utan orsaken är
att söka i deras önskan att slippa tiggarbesök och
påträngningar af ankommande svenskar, tillhörande de
ofvannämdas klass. Dermed vill jag ingalunda hafva
antydt, att det på något sätt skulle vara Amerikas
fel att icke emigranter af nämde klasser i allmänhet
slå sig ut, ty landet ligger öppet för hvarje slag af
företagsamhet, och der denna åtföljes af ihärdighet,
sparsamhet och en viss finess i spekulationen, som är
amerikanarne så egen, så är framgången alltid gifven;
men tyvärr äro dessa egenskaper skäligen främmande
för de så kallade bättre personer, som resa öfver
till den nya verlden.

Amerika nu är icke detsamma som det var för tio år
sedan, och ändå större var naturligtvis skilnaden
för tjugo år sedan, eller ännu längre tillbaka i
tiden. Någon öfverstockning i folkmängden å vissa
platser egde då ännu icke rum, och i följd deraf var
det också för den idoge handtverkaren ett förlofvadt
land. Arbete saknades aldrig, och man erhöll då derför
en betalning, som gaf tillfälle till stora besparingar
för dem som ville spara. Att icke så alltid var
fallet, kan icke gerna tillskrifvas landet. Hvad
som är visst, det är att den arbetsamme, sparsamme
handtverkaren då alltid kunde på en ganska kort tid
sätta sig i ett ekonomiskt oberoende, som gjorde det
för honom möjligt att återvända till sitt fosterland
såsom en relatift taget förmögen man.

Med afseende å handtverkare har emellertid den städse
sig ökande invandringen af denna klass reducerat
arbetsförtjensterna högst betydligt, ja på många
ställen i Förenta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free