Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utanför Sandhamns-skären. (En tafla ur Svenska flottans minnen.) Tecknad af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utanför Sandhamns-skären.
(En tafla ur Svenska flottans minnen.)
Tecknad af H. af Trolle.
"En strid är lifvet, rikt på bittra stunder;
I stridden äfven I och gingen under.
Men frälsad syns ännu på vågen vagga
Idén, hvarför I stridden – Sveriges flagga!"
I löpgrafven utanför Fredrikshalds fästning hade den
tolfte Carls hjelte-epos blifvit afslutadt, och den
tredje i ordningen af de store Carlarna samlats till
sina fäder. Hjelten från Narva, från Pruth, från
Clissow och Holofzin, »Jernhufvudet» från Bender,
den odödlige försvararen af Stralsund, han, som i sin
person förenade sitt folks fel och detta folks stora
dygder, fanns ej mera till. I Riddarholmskyrkans
grafchor hvilade den fromma Ulrikas son, begråten af
en hel nation, ty för denna nation var den hänsofne
drotten idealet af en svensk man, idealet af en
konung och hjelte, och man såg bort från hans fel,
för att endast minnas honom i hans stora egenskapers
strålande ljus; och detta så mycket klarare, som
Svea-tronen intagits af en drottning (Ulrika Eleonora,
Carls syster), hvilken var allt annat utom älskad af
svenska folket. I Arvid Horns och hans partis händer
hvilade den egentliga regeringsmakten, frihetstidens
molnhöljda sol hade uppgått på nordens himmel,
partistriderna skulle snart taga sin början, och
det ryktbara klöfverbladet Horn, Tessin d. y. och
Gyllenborg i täflande kamp strida med hvarandra
om herraväldet.
Drottningens hela äflan var egentligen riktad
på att få konungakronan öfverflyttad från hennes
eget på hennes gemåls, Fredriks af Hessen-Cassel
hufvud, för hvilken hon hyste en nästan svärmisk
tillgifvenhet. För att vinna detta mål var henne ingen
uppoffring för stor, nej, icke ens fäderneslandets
lycka, lugn och välfärd. Förnämligast af denna orsak
var det, som man dåraktigt envisades att fortsätta det
olyckliga kriget mot Ryssland, på det att nationen,
genom de lidanden detsamma drog öfver undersåterna,
desto lättare måtte inse behofvet af en konung, och
från en »svag» qvinna öfverflytta kronans tyngd på
en mans hufvud. Det var, lindrigast sagdt, ett det
nedrigaste spel om en krona och en spira, det var ett
dåd emot ett det högsintaste folk, och öfver hvilket
dåd historien långt för detta alkunnat sin stränga,
omutliga dom.
Året 1719, detta för Sverige så olyckliga år,
hade börjats med ett det sorgligaste skådespel vår
historia har att framvisa. Rehnsköld, utnämd till
öfverbefälhafvare för den svenska armé, hvilken stod
i Norge, och som förut höljt sitt namn med ära,
verkställde icke allenast en brådstörtad reträtt
från det af Carl belägrade Fredrikshald, en reträtt,
hvilken antog hela karakteren af en flykt; men
icke nog härmed, skammen skulle än ytterligare ökas
derigenom, att Rehnsköld vid detta tillfälle äfven lät
spränga i luften de i Strömstad, befintliga tvenne
skottpråmar och sju galerer, antagligen desamma,
som den namnkunnige Svedenborg öfver land låtit
transportera från Strömstad till Iddefjorden och
hvilka der kämpat med så mycken heder emot fiendens
fartyg under belägringen af Fredrikshald.
Af skäl, som vi förut angifvit, envisades de svenska
maktegande att fasthålla vid den okloka politiken
gentemot Ryssland, och hade för den skull förkastat
de efter omständigheterna billiga fredsvilkor, som
den ihärdige Görtz så lyckligt förberedt. Kriget
fortsattes således, och czar Peter, som ändtligen
lyckats förskaffa sig en mäktig flotta, hvilken redan
djerft uppträdt i Östersjön, började redan uppgöra
planer till en landstigning i sjelfva Sverige. Yårt
land har väl aldrig varit sitt fall så nära.
Maj månad led mot sitt slut. Ljumma vindar drogo hän
öfver hafvet. Ängar och dalar prunkade i sin vårfriska
skrud, och sjelfva klippans nakna barm betäcktes af
skiftande mossor. Luften fläktade så varm och blid,
rönnen blommade i parken.
den guldstänkta fjäriln gungade på rosens blad,
och den glada göken hördes från lindens krona. Snart
skulle sommaren på fullt allvar göra sitt inträde i
norden och dag efter dag sätta nya smycken på jordens
högtidsskrud. Huru målande säger ej skalden:
"Det spelar en vind i hvart löf, i hvar blomma,
Naturen så vällustigt andas i dag.
Från skyarna ljungande strålarna komma,
Och döpa sin guldgula lock i de fromma
Och leende vågornas blåa behag.
Det sjunger i lunden, från molnet och vågen,
Och öfver den böljande, blixtrande rågen
En sky flyger fram utaf vällukter full
Han rymden besår med ett glittrande gull."
En sådan skön, leende dag var den 24 Maj år 1719. Ur
östervågor höjde dagens stora stjerna sitt strålande
klot och öfvergöt himmel, land och haf med detta
tjusande purpurskimmer, som i så hänförande
färgvexlingar smeker ögat. För hvarje steg, som
Phoebus Apollo körde sitt gyllne spann uppför
himlens branter, ju praktfullare blefvo de olika
ljuseffekterna, ju mera intagande solstrålarnas
prismatiska brytningar mot de lekande vågornas
hvita toppar. Fiskmåsen hade redan i den första
morgongryningen lemnat sitt rede på skär och klippor,
samt sväfvade nu, lätt flygande som en svala, öfver
vattnet för att söka sin föda. Fiskarbåtar från kusten
af Gotland betäckte der och hvar hafvet. Under muntra
sånger drog man de i solens lågor glittrande näten ur
hafvet. I söder observerade man de mörka konturerna af
den sex mil från Gotland belägna Gotska Sandön, en ö,
hvars stränder utgöras af höga flygsandskullar, bortom
hvilka täta skogar höja sig. Norr om denna ö syntes
en eskader af fyra örlogsfartyg lovera och bidrog
att höja effekten af den vackra, maritima taflan.
Denna eskader var svensk, samt utgjordes af skeppet
Wachtmeister om 48, fregatten Ruskenfelt om 24,
briggen Carlskrona Vapen om 16 och barken Bernhardus
om 16 kanoner. Denna eskader stod under befäl af den
tappre kommendören Anton Wrangel, som fått order att
kryssa utanför svenska skären, för att skydda handeln
på Stockholm emot ryska krigsfartyg och kapare. Så
långt hade det nu gått, att i Östersjön, detta
»Sveriges inhaf», och utanför portarna till sjelfva
hufvudstaden, ryska krigsfartyg vågade fiendtligt
uppträda. När man besinnar, att första början till
Rysslands sedermera blifvande flottor var den lilla
båt, som czar Peter, efter återkomsten från sina
europeiska resor, med egna händer byggde, så kan man
ej annat än skänka sin beundran åt denne store man,
på hvars »varde» inom en så kort tid icke blott en
linieflotta utan äfven en roddflotta skapades, hvilka
med framgång uppträdde mot en stormakt äfven till
sjös, ty denna höga rang på hafvet innehade onekligen
Sverige vid Carl XI:s död, och detta oaktadt att Peter
endast kunde bemanna sina fartyg med – bönder. Men må
man härvidlag ihågkomma, först och främst Peter den
stores maxim »att alla menniskor duga till allting»,
samt för det andra, att en ryss får aldrig säga
»jag kan inte». Hvad befallning han än erhåller,
väntar man af honom att han genast försöker utföra
den så godt han kan. Det enda svar som tillåtes är:
»Schloushaiou» (Jag hör och lyder).
Låt oss aflägga ett besök ombord på eskaderns
flaggskepp Wachtmeister. På halfdäcket promenera
tvenne män, af hvilka han, med den höga, imponerande
växten, de lifliga ögonen och det svarta, något
knollriga håret är eskaderns chef, Anton Johan
Wrangel. Kommendör Wrangel var en af dessa tappra
sjöbussar, hvilka man med fullt skäl kunde benämna
hafvets Caroliner. Efter många hedrande strider, bland
annat ombord på de allierade makternas örlogsflotta
såsom deltagare i landstigningen vid Cadix, och sedan
han i hamnen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
