- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
374

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utanför Sandhamns-skären. (En tafla ur Svenska flottans minnen.) Tecknad af H. af Trolle - Jagtlifvet i Norge - Rundstycksknifven. (Efter Fritz Reuters plattyska "Dat Sösslingsmetz".) Larifari.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wrangels och hans sekonds vidare öden höra ej
hit. Den förre slutade sin bana som riksråd, amiral
och grefve. Den sistnämde blef, äfven han, amiral,
samt gaf åt svenska
flottan den son i arf, hvilken, jemte en Ehrensvärd
och Chapman, blef den man, som i en framtid skapade
Gustaf III:s stora och lilla flotta.


Jagtlifvet i Norge.

Vi ha i ett föregående häfte omtalat den passion,
hvarmed de utländska turisterna i Norge, enkannerligen
engelsmännen, öfverlemna sig åt nöjet att fiska. De
äro icke mindre roade af att jaga, och om vårt
broderlands floder och strömmar, hafsarmar och fjordar
hvimla af fisk, så erbjuda dess högländtare trakter
ett icke mindre rikt jagtbyte. Här lefva nemligen
ännu i större antal än på något annat ställe på
jorden talrika flockar af vilda renar och locka sina
fiender och förföljare, liksom björnen, järfven,
vargen och de olika räfarterna. Äfven haren förekommer
ofta och likaså vesslans olika större arter samt af
gnagare ekorren, lemeln m. fl. Men ännu talrikare
är på Norges terrasser och högslätter det flygande
viidbrådet representeradt, i synnerhet tjädrar, orrar,
snöripor, hjerpar, morkullor, vildänder, vildgäss och
snäppor. Dertill en frimodig, gästvänlig och hederlig
befolkning, som gerna går främlingarna till mötes. Den
som således vill föra ett riktigt jägarlif, hvilket
blir allt mera omöjligt i Europas odlade trakter,
han bör begifva sig till Norge. Om sommaren jagar man
derstädes fjädervildt, i synnerhet de olika skogs-
och simfågelarterna, samt vilda renar. Den tidigt
inträdande hösten, då renarna äro som fetast och då
snön förråder deras samt björnens, järfvens och de
öfriga pelsdjurens spår, ger tillfälle till jagt på dessa djur,
hvarvid inbyggarne med nöje begagna tillfället
att ansluta sig till den främmande jagtvännen såsom
ledsagare, uppdrifvare och skydd. Sålunda blir sällan
en större jagt utan resultat, och det är alls icke
ovanligt att se ett jagtsällskap efter en lycklig
jagtdag draga hem med en fälld björn, en eller flere
feta renar samt några tjädrar och orrar, på sätt den
å nästföregående sida framställda vackra genrebilden
efter Nordenbergs oljemålning utvisar. Då smakar det
jägaren, hvilken tillbragt hela dagen ute i skogen,
att vid passerandet af en enslig landtkrog få sig en
värmande dryck, som kredensas af den vackra värdinnan,
medan en annan låter jungfruliga händer förbinda
det sår, som han sannolikt under kampen med nalle
erhållit. Alla gårdens invånare skynda till, för att
taga jägarne och det rika jagtbytet i betraktande,
och i synnerhet barnen kunna icke se sig mätta på de
präktiga djuren, hvilka fallit under de goda jägarnes
kulor och nu, packade på en släde, hemföras såsom
dagens troféer. Vid anblicken af denna friska och
glädtiga tafla gnolar eller reciterar man ovilkorligt
begynnelsestrofen af jägarkören i Friskytten:

“Med ingen på jorden vill jägaren byta,
Ty helsan han dricker ur glädjens pokal.“



Rundstycksknifven.

(Efter Fritz Reuters plattyska “Dat Sösslingsmetz“.)

En äkta bondlurk är ett kostligt ting,
Helst då till sta’n han kommer första gången
Och koxar flat och häpen sig omkring,
En apa lik, i becksömsstöflar fången.
Så drefs en Jöns, förveten i sin håg,
En gång ur stugan, der han uppfödd blifvit,
Men som vardt honom nu för trång och låg;
Och sen uti godt mak han sig begifvit
Till staden, råkar han en gammal vän
Som genast känner Dummerjöns igen.
»Nå, kära Jöns, hur mår du, säj?»
»Åh, som du ser, jag tackar dej.» –
»Men käraste bror Jöns, hör på,
Drif ej omkring i staden så;
Du samlar pojkar kring dig då;
Ditt skägg är alltför långt, du ser precis
Ut under näsan som din egen gris.
Följ du mitt råd och låt dig först barbera,
Och sedan kan i staden du spatsera.»
»O, knäfveln ock! Nej hör du, kära Jan,
I ä’ förbaskadt fina här i sta’n;
Men om det skall så vara, så må ske.»
Och af det bar till en barberare.
Först står han der en stund och glor och gapar,
Så frågar han: »Hör på nu, herr gesäll,
Om skägget ni utaf mig skrapar,
Hur myttje kan dä kosta, lell?»
»Ja,» svarar herr gesällen något kallt,
»Det kommer helt och hållet an på knifvens halt;
Med denna, som rättnunnas blifvit dragen,
Det kostar fyra skilling.» – »Knäfveln ock,
För dä’ jag tröskar hemma hela dagen.»
»Jaså, jaså; ja, vi ha andra ock.
Se här en som i dag har strigel fått;
Med denna kostar det en skilling blott.»
»Hm! pengarna di ä’ så fasligt rara;
I dessa tider får en lof att spara;»
Så svarar Jöns helt öfvergifven.
»Då få vi taga rundstycksknifven.» –
»En får väl denna då probera.»
Gesällen börjar nu barbera.
Han tager genast af sin rock
Och spottar sig i handen ock, –
Ty Jösses haka den var luden
Och skinnet hårdt som skälskinnshuden,
Hvarmed reskoffertar plä’ öfverdragas.
Nu allting först i ordning lagas; –
Barberaren i Jöns tar säkert tag,
Ty dennes skägg var ej af vanligt slag.
Så rundstycksknifven börjar att regera
Och kring hans haka vådligt att grassera.
»Dä här ju käpprätt in åt skogen bär,
Hvad jag dock för en ryslig åsna är!»
Så tänkte Jöns, »just snyggt jag råkat ut!»
Och ändå var det långt ifrån ej slut.
Han börjar sammanbita sina tänder
Och in och ut på ögonen han vänder, –
Han vrålar nästan, – tål ej smärtan längre,
Hans arma strupe blir allt trängre, trängre.
»Vet tojs! I skinnet af mej drar,
Och te’ på köpet I betalning tar!»
»Sitt bara stilla!» var gesällens svar,
»Allt har en öfvergång, sa’ räfven, då han tog
Och skinnet öfver harens öron drog.
Bit tänderna ihop och blunda
Och väsnas icke så, ty annorlunda
Det kommer till att kännas nu,
Då jag med skägget under näsan tar itu.»
Långt värre än förut han nu grasserar.
Han bonden i hans breda näsa tar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free