- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
375

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundstycksknifven. (Efter Fritz Reuters plattyska "Dat Sösslingsmetz".) Larifari. - En färd på floden Mekong - Konsten att gå och stå. Estetiska betraktelser af en obekant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och sliter, vrider, drar och drar, –
Likt hästkurn, som med broms befrämjas,
Så skulle stackars Jöns nu tämjas. –
Han kunde ej sig röra minsta grand,
Och i sin stora vånda tänkte han,
Att både pingst och påsk i lag
Nu föllo in på samma dag.
Han ej förmådde smärtan öfvervinna;
Hans tårar började att rinna,
Ty rundstycksknifven ref och slet –
Ej bättre liknelse jag vet –
Liksom en hagtornflätad harf
Gått under näsan flere hvarf.
För plågans utbrott ger han vika
Och börjar gräsligen att skrika:
»Håll upp, din hundturk! Vill du släppa mej!
Vi råkas nog, så skall jag lära dej,
Din usling! Kallas dä barbera?
Du skall ej längre nu regera
Och skära rem till strigeln din
Med rundstycksknifven ur mitt skinn.»
Och flux på dörren uti samma stund
Den arme stackarn sprang med trasig mund.
Hans underkäft var endast sår vid sår.
Ett ögonblick han tveksam stilla står.
Åtskilligt skulle han i staden än förrätta,
Hvarför han gick att först besörja detta.
Se’n utan dröjsmål han från staden drager
Och väl beplåstrad vägen hemåt tager.
Barberarns hus han måste dock förbi;
Och som han närmar sig helt sakta, sakta,
Så hör han ett förskräckligt skri. –
Man håller på barberarns gris att slagta. –
»Åh,» säger Jöns, »anfäkta å regera,
Han håller på igen att nå’n barbera.»
Han står nu stilla för att höra på; –
På en gång skriket värre blir ändå. –
»Så’nt väsen,» säger Jöns, – »jo men, jo men,
Inunder näsan ä’ han nu på den.»

Larifari.

*



En färd på floden Mekong.

Den teckning som meddelas å sidan 373 förskrifver sig från
en reseskildring af tvenne franska sjöofficerare,
Garnier och Delaporte, hvilka deltogo i den
expedition, som under ledning af fregattkapten
Doudart de Lagrée utrustades af franska regeringen
år 1866, för att undersöka de dittills föga kända
trakterna kring Mekongfloden och vidare framtränga
till Kina samt om möjligt till Thibet, en afsigt, som
visserligen ej kunde fullföljas, ehuru expeditionen
medförde andra för de geografiska vetenskaperna och
handeln vigtiga resultater.

Det storartade sceneri, som nämda teckning företer,
har temligen flyktigt omnämts i de båda resandenas
skildring; måhända är det ämnadt att bättre än
ord väcka de föreställningar hos åskådaren, som
berättarne velat gifva sina läsare. De nakna mörka
klipporna, de vidsträckta öde höjderna, den djupa
mörka floden med sin månbelysta yta och slutligen de
tre jättedjuren på klippan, ett slags gengångare från
det indiska sagolandets forntid, allt är egnadt att
stämma åskådaren till samma känslor, som de resande i
båten nere på floden måste ha erfarit, då de passerade
detta vatten, som före dem kanske icke befarits af
någon europé. Berättelsen innehåller blott några ord
om denna färd.

»Ofvanför Keng Japeut – heter det – träffar man
Keng Kaak, derefter drager sig floden tillsammans
och flyter med omärkligt strömdrag mellan två branta
klippväggar i en bädd af stort djup. Medan vi rodde
uppåt, fingo tolken och hans följeslagare gå i land
och följa oss längs stranden för att, om tillfälle
dertill gafs, skjuta något. Hänförd af sin ifver,
fördjupade han sig i skogen; som han var försedd med
följeslagare och kände stället, der vi skulle taga
nattqvarter, fortsatte vi i godt mak vår väg ända till Keng Se-hon,
som vi passerade utan något missöde, och framkommo
snart till Ban Se-hon. Det var kolsvarta natten
då tolken och hans följeslagare framkommo, båda
utmattade af ansträngningar, men med fast otroliga
berättelser om de äfventyr, som händt dem under den
korta exkursionen: elefanter, vilda oxar, tigrar,
hjortar och påfåglar, allt hade de påträffat, och om
icke ammunition felats, skulle de framkommit dignande
under bördan af byte. Vid så lockande skildringar
var det omöjligt att motstå frestelsen. Som jag
äfven verkligen ångrade att hafva lemnat bakom mig
några så ytligt studerade punkter, tog jag vid månens
uppgång plats i den lilla pirogen, som jag begagnat
på vägen uppför, och anträdde återvägen, åtföljd af
en infödd jägare och qvarlemnande tolken att sofva
ut till morgondagen, hvilket han ganska väl behöfde.

»Vi gledo sakta floden utför mellan klipporna. Natten
var praktfull, månen återspeglade sig på vattnets
jemna yta och ur de angränsande skogarna framträngde
en mängd sällsamma, främmande ljud. Från de höga
trädtopparna utstötte påfågeln sina missljudande
skri; stora hjortar betade på kullarnas sluttningar;
understundom hörde man en tigers hemska rytande,
som kom de andra af skogens invånare att isas af
fasa. Plötsligt ljöd ofvanför våra hufvuden ett
häftigt buller, beledsagadt af ett trumpetlikt ljud,
som liknade åskans dån, och helt nära oss varsnade
vi de svarta konturerna af några elefanter, som rörde
sig på klipporna.

»Försjunkna i njutningen af detta nattliga skådespel
färdades vi snabbt nedåt floden, och vid daggryningen
befann jag mig ånyo i Keng Kaak.»



Konsten att gå och stå.

Estetiska betraktelser af en obekant.

Gå och stå?

Ja, kan väl någon förneka, att det sätt, hvarpå
vi gå och stå, och den hållning, vi dervid iakttaga,
är betecknande för vårt väsende? Säger icke redan folkvisa
och saga att stolthet, öfvermod och förmätenhet uppenbara
sig genom ett särskildt sätt att uppträda och röra sig?
Är icke den försagdes, den mildes, den saktmodiges gång
helt egen, och förråder sig icke den modige och beslutsamme,
i motsats till denne, genom ett fast, manligt uppträdande?

I den mån som vår varelse mer och mer sträfvar till
ett fullkomligare tillstånd, skall detta äfven uttrycka sig i vår
gång och hållning. Detta för att lugna dem som möjligen
torde förskräckas öfver denna symbolik: det är betydelse i
deras gång och hållning. Och nu till vårt ämne.

En hvar inser att då menniskan just genom sin upprätta
ställning så väsentligt skiljer sig från djuret,
och just derigenom bevisar ädelheten i sin natur,
att hon bär hufvudet högt, så blir det vid alla
betraktelser häröfver att närmast fästa sig vid
hufvudets hållning. Med rätta förekommer oss då dens
gestalt ädlare, som bär sitt hufvud högt och fritt
och dermed tillkännagifver att han är medveten om
sitt värde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free