- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
377

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syskonkärlek. E. - Ett lyckoskott. Skiss af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Syskonkärlek.

Han är så pigg, hennes lilla bror,
0ch munter och rask och snäll;
Han bärs på armen, lik docka stor,
Från morgon allt intill qväll.

Han sträcker ut sina händer små
Och skrattar af hjertans grund
Och vill att syster skall passa på
Och kyssa hans rosenmund.

Men när på joller, på lek och språng
Förtröttats det unga sinn,
Då vaggar syster med vänlig sång
Den lille i slummer in.

Så glamma städs med hvarann’ de två,
De lyckliga, dagen om,
Och deras hjertan de växa så
Tillsamman helt småningom.

Men liten blifver väl en gång stor,
Och systers bön blir väl hörd;
Den späda brodd, som i själen gror,
Väl mognar till vacker skörd.

Le blida stjernor från himmel blå
Mot pilten med vänlig blick,
Hvem vet hvad liten kan blifva då?
Hvem känner hvad mål han fick?

Dock, huru åren i lifvets id
De vexla och vexla se’n,
Af syskonkärlekens stilla frid
Gå minnena städs igen.

På hjertats altar ej mera ren
Sig tänder en känslas glöd,
Det är en kärlek, som står allen
Osviklig i lif och död.

E.


Ett lyckoskott.

Skiss af Axel S-g.

I.

Det var en afton mot slutet af sextonhundratalet, alltså
början af konung Carl XII:s regering.

Framför en muntert sprakande brasa satt i sitt väl
ombonade skrifrum prosten Johannes Tillæus och drog
med synbart välbehag det ena blosset efter det andra
ur sin stora silfverbeslagna pipa.

Derute i den kalla vinterqvällen hven en bitande
nordan kring knutarna och dref upp på fönsterrutorna
de präktigaste isblommor, hvilka i det klara månskenet
glänste som renaste kristall. Den djupa snön knarrade
hårdt under fötterna på de få vandrare som syntes på
den förbi prestgården ledande stora landsvägen.

Men allt detta bekymrade ej den gode prosten, som
med händerna korslagda öfver den respektabla magen,
benen makligt utsträckta med fötterna hvilande på en
tjock björnfäll och blickarna riktade mot taket med
ett uttryck af något för mycket jordiskt välbehag var
sysselsatt med att smälta en nyss intagen grundlig
aftonmåltid.

Johannes Tillæus var en reslig, axelbred man, hvars
ståtliga gestalt måhända skulle tagit sig ändå bättre
ut i krigarens drägt än i prestens svarta klädnad
och hvars kraftfulla hand snarare tycktes danad
att bära svärdet än boken. Härstammande från en
gammal prestslägt, hade han sjelf redan i trettio
års tid innehaft ett af de fetaste pastoraten
i Vestmanland. Men om man af denna långa tid
skulle sluta till att han var älskad af sina
församlingsbor, skulle man misstaga sig. Johannes
Tillæus var mera fruktad än älskad och vördad, och
till detta förhållande bidrog, mera än hans styfva och
oböjliga karakter, hans efter hvad det sades något
för långt drifna kärlek till det jordiska goda, och
detta ehuru han icke hade någon annan att spara åt
än en enda dotter, ty hans hustru hade redan flere
år före tidpunkten för vår lilla berättelse lemnat
det jordiska.

Men »verlden är af ondska full», det veta vi sedan
gammalt och måhända var Johannes Tillæus bättre än
sitt rykte.

Sådan vi nu tecknat honom, hade han emellertid
suttit en stund i det flammande eldskenet, då dörren
till rummet sakta öppnades och en ung förtjusande
flicka stack in hufvudet derigenom, och, sedan
hon förvissat sig om att den gamle icke sof, med
ljudlösa steg gick eller rättare sväfvade fram till
hans plats. Stannande bakom stolen, lade hon båda
händerna för hans ögon med utropet:

»Gissa hvem det är!»

»En trollslända som heter Elin,» svarade prosten,
drog henne fram och for med handen sakta genom hennes
blonda lockar. »Hvar har yrhättan varit nu, efter
hon käns så kall om sina kinder?»

»Jag har varit borta på en stund hos Jan Pehrssons,
pappa du,» svarade Elin och gned med de små händerna
sina af nordanvinden purpurfärgade kinder. »Gubben
är sjuk ännu och de stackars menniskorna hade inte
haft mat på hela dagen åt sina fyra barn.»

»Håhå!» suckade prosten vid tanken på huru sådant
skulle kännas. »Hm! Du skall likväl gifva med
urskilning, mitt barn. Jag vill minnas, att den der
Jan Pehrsson har varit en lat krabat i sina dagar, och
hans elände är allt till stor del sjelfförvålladt.»

»Det må vara med den saken huru det vill,» invände
Elin. »Nu är emellertid gubben sjuk, och nöden regerar
i hans hem.»

»Och när nöden var som störst, var hjelpen
närmast. Men jag tror sannerligen, du har något på
hjertat, som du har svårt att komma fram med, barn,»
fortfor prosten, då han såg Elin begrundande stirra
in i elden, sedan hon ett par gånger öppnat sin mun,
liksom om hon velat säga något, men åter tillslutit
den.

»Mins du hvad ämnet var för din predikan sista
söndagen, pappa?» frågade plötsligt flickan och en
lätt rodnad flög öfver hennes kind.

»Hm! Om jag det mins? Ja,» upprepade prosten och
mötte Elins forskande ögonkast. »Det var om qvinnan
såsom maka och moder. Men jag förstår ej ...»

»Åh jo, du skall snart förstå mig. Ser du, jag lade
den der predikan, som verkligen var mycket vacker,
så på hjertat, att jag nästan kan den utantill. Och
vet du, hvarför jag så gjorde? Jo derför, ser du,
att ... att ... jag tänker gifta mig.»

»Åhå! Du skall väl först välja dig en man.»

»Det har jag allaredan gjort. Gissar du inte hvem
det är?»

»Det är väl baron på Svärdsjö, kan jag tro. Jag har
märkt, att han vid sina jagtfärder plägat slå sina
krokar kring prestgården.»

»Nej, nej! Han är oss mycket närmare.»

»Då är det kanske ryttmästaren på Lunda. Nåja, det
är en galant karl, det också.»

»Åh nej. Närmare, du!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free