- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
378

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett lyckoskott. Skiss af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Då har bestämdt unga handelsman Riker fångat dig
med sin talande tunga och sina granna varor.»

»Ändå närmare!»

»Nej, nu begriper jag ingenting. Riker är ju vår
närmaste granne.»

»Nå, hvarför kan han inte bo inom prestgården?»
sporde Elin och såg halft illparig, halft orolig ut.

»Hvasa? Det är väl aldrig ...»

»Jo, just Anders Ek, pappa du.»

Den gode prosten lät handen med pipan sjunka ned mot
sitt knä och spärrade upp sina ögon med ett uttryck
af högsta förvåning.

»Ek, min egen adjunkt!» utbrast han. »Du skämtar,
flicka.»

»Nej, visst inte. Jag vill ha Anders Ek till man, ty ...»

»Seså, slå bort sådana der enfaldiga tankar,
barn. Sådana ideer har Ek sjelf visst aldrig haft.»

»Har han inte? Jo du, han har sjelf sagt mig ...»

»Nej, nu går det sannerligen för långt!» utropade
prosten med en ton, som kom Elin att springa upp
och förskräckt betrakta sin far, som långsamt och
majestätiskt reste sig upp i hela sin längd. »Jag
hoppas att han ej understått sig att proppa några
tokerier i din flickhjerna, och har han det gjort,
så må han akta sig. Johannes Tillæus är inte en man,
som låter rida sig på näsan af pojkar. Har jag närt
en orm i mitt eget bo, så skall han åtminstone ej
bli gammal der. En sådan lismande hycklare!»

»Nu menar du ej hvad du säger, pappa,» inföll Elin
med en liten gråtfärdig förtrytelse, som klädde henne
förträffligt. »Anders Ek är ingen hycklare och ingen
lismare heller.»

»Nånå,» återtog prosten. »Anders Ek är en bra karl,
om du så vill, men min måg blir han aldrig. Hm! Och
det der har den stackaren inte sjelf vågat säga mig,
utan sökt skydd bakom dina kjortlar.»

»Anders Ek ämnar redan i qväll sjelf begära min
hand af dig, pappa, så fort han återkommer från ett
sjukbesök i trakten.»

»Jaså. Nå, det var för innerligen hyggligt af
honom! Men han kan gerna bespara sig besväret, ty,
som jag sagt, min måg blir han aldrig.»

Johannes Tillæus upprepade de sista orden med
sådan kraft, att de tydligen hördes af det åsyftade
föremålet, som just i detsamma inträdde i rummet.

Adjunkten, som vid den föga vänliga helsning, hvaraf
han möttes, ett ögonblick förblef stående på tröskeln
med handen hvilande på dörrlåset, var en ung man af
omkring trettio års ålder. Öfver hans manligt vackra
drag och hela väsende hvilade en lugn värdighet och
en öppen frimodighet, som ovilkorligen från första
ögonblicket intog betraktaren till hans fördel.

Sedan han efter några ögonblick hemtat sig, nalkades
han med en vördnadsfull helsning pastorn, hvilken,
så snart han varseblef adjunkten, tillsade Elin att
begifva sig till sitt rum och lemna de båda herrarna
ostörda.

I förbigående sändande en varm blick till uppmuntran
åt sin älskare, skyndade Elin att åtlyda sin fars
befallning.

Så snart den unga flickan lemnat rummet, vände sig
pastorn till sin adjunkt:

»Jag känner redan edert ärende, och då jag förmodar
att ni hörde det svar, jag nyss gaf min dotter,
anser jag alla obehagliga förklaringar oss emellan
vara öfverflödiga.»

»Herr prost,» sade adjunkten, »jag hoppas att ni
ej kan afslå min vördnadsfulla bön att få afgifva
en förklaring, som måhända skall ställa mitt
handlingssätt i en annan dager, än den, hvaruti ni
nu ser det. Jag skall ej länge uppehålla eder. Redan
från första stunden, då jag satte min fot i edert hus,
intogs jag oemotståndligt af eder dotter.»

Prosten hade rest sig upp, och läggande handen
på sin adjunkts axel, yttrade han i en lugn och
afgörande ton:

»Seså, låt det nu vara slut. Jag har andra planer
för min dotter, och jag vill derför som en faderlig
vän råda er att slå ur hågen dessa fåvitska tankar,
som blott tjena till
att störa det sinneslugn, hvarmed det höfves presten
att arbeta i sitt vigtiga kall.»

Blek och med hoptryckta läppar utbrast Anders Ek:

»Är detta ert sista ord, herr prost?»

»Mitt sista.»

»Välan, då återstår mig icke annat, än att med första
lemna detta hus. Jag går att långt härifrån söka
skingra den dröm, som en gång utgjorde min lefnads
sällhet, eller fastmera,» tillade han, höjande
sitt hufvud och blickande prosten stadigt i ögonen,
»afbida den tid, då, såsom jag hoppas, en mild och
rättvis försyn skall hafva låtit eder känna sanningen
af orden: Hvad Gud hafver förenat, skola menniskor
ej åtskilja. Och nu farväl, herr pastor.»

Med en lätt bugning lemnade adjunkten rummet och
prosten, som ej kom sig för att ens besvara hans
helsning.

II.

Morgonsolens första blekgula strålar dansade redan
på furornas frostklädda toppar, då vår olycklige
älskare med bössan på axeln vandrade ut för att i
striden mot skogens vilda invånare söka skingra sina
sorgsna tankar. Medan han sålunda går att pröfva sin
jagtlycka – adjunkten var nemligen känd som en väldig
jägare och ortens skickligaste skytt – vilja vi göra
läsaren bekant med hans förflutna lefnad.

Född af fattiga föräldrar, hade Anders Ek under
otaliga försakelser och med uppbjudande af all
sin orubbliga energi först sent lyckats besegra de
hinder, som ställt sig i vägen för det första mål
han i sina föräldrars torftiga hem städse drömt sig
– medborgarskapet vid Upsala akademi; men en gång
hunnen dit, hade han snart genom rastlöst arbete
och en jernflit, som aldrig tröttades, vunnit
kamraters och lärares aktning, och då han trenne
år före tidpunkten för vår lilla berättelse lemnade
akademien och tillträdde sin nuvarande befattning,
medförde han det allmänna vitsordet att vara ej blott
en af de ädlaste karakterer, utan ock den lärdaste
af de yngre akademiska medborgarne.

Men med alla de förträffliga egenskaper, hvaraf
han var i besittning, hade han dock ett fel, som
prosten Tillæus, glömmande sin egen ungdom, ej kunde
tillgifva honom, och det var att vara fattig. Ej som
skulle prosten missaktat sin adjunkt, men han hade
städse behandlat honom med den nedlåtande godhet, som
aldrig vinner hjertan och heller aldrig bemödar sig
derom, och hade ej hans tillgifvenhet för prostens
älskvärda dotter varit det band, som fäst honom
vid Johannes Tillæi hus, så hade han långt förut
lemnat detsamma för att söka sig en verkningskrets
på annat håll. Nu hade han dock fattat ett sådant
beslut, och så framt icke någon oförutsedd händelse
omintetgjorde denna hans föresats, skulle han ock
sätta den i verket, huru mycket han än sjelf dervid
komme att lida.

Sådana voro de tankar, som sysselsatte vår adjunkt,
då han med mindre raska steg än vanligt gick att
utöfva sitt favoritnöje, jagten.

Morgonen var något blidare än den förflutna qvällen
och natten, och trädens stammar började öfverdragas
med den hvita imma, som bebådar ett annalkande
töväder, medan vinden, som öfvergått från nordlig
till vestlig och småningom tilltog i styrka, skakade
ned öfver vår jägares hufvud millioner små glittrande
stjernor från trädens gungande kronor.

Insupande den friska luften i fulla drag och för
hvarje steg kännande sig lugnare till sinnes, hade
Anders Ek sålunda redan vandrat ett godt stycke väg,
utan att synas komma ihåg geväret på axeln eller
ändamålet med sin vandring, då han plötsligt förnam
ljudet af flere röster ett stycke framför sig inne
i skogen, under det att klangen af bjellror stundom
hördes från stora landsvägen, derifrån han under sin
vandring småningom aflägsnat sig.

Han befann sig nu på en smal gångstig, som ledde
ned till en liten å, på hvars tillfrusna yta han
varseblef ett sällskap af tre personer, af hvilka
tvenne voro beväpnade med bössor, liksom han sjelf,
och således påtagligen stadda i samma ärende, medan
den tredje stödde sig på ett föremål,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free