- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
379

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett lyckoskott. Skiss af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som liknade en högaffel, ehuru den blott hade
tvenne uddar. Denne sistnämde, som, ehuru den
yngste i sällskapet, synbarligen var den ledande
personligheten deruti, att döma af den vördnad,
hvarmed de andra lyssnade till hans ord, var en smärt
och reslig yngling, klädd i en enkel blå lifrock,
höga stöflar och en skinnmössa, som nästan helt och
hållet dolde hans kortklippta hår, hvilket tvärt emot
tidehvarfvets sed icke belastats med de då brukliga
oformliga perukerna.

Ett starkt buller, som hördes från den på andra sidan
af ån varande skogen, kom de trenne främlingarna att
afbryta sitt samtal och de två med bössor beväpnade
att skyndsamt draga sig in i ett skogssnår ej långt
från den plats, der Anders Ek förblifvit stående,
medan den tredje, som kunde sägas vara hvarken
beväpnad eller obeväpnad, stod qvar på sin plats.

Vid ljudet af ett par skott, som lossades tätt efter
hvarandra, yttrade den ene af adjunktens båda grannar
till den andre nog högt att höras af Ek:

»Åhå! Man kittlar besten, hör jag. Drefvet nalkas."

Knappt hade dessa ord uttalats förrän en väldig björn,
en af de största, som Anders Ek någonsin skådat,
lunkade fram ur skogen på motsatta sidan af ån och
långsamt närmade sig dess strand.

»Det der är på min ära två majestäter, som äro
hvarandra värdiga,» fortsatte den som nyss talat. »Ser
du kungen, huru han riktigt skälfver af stridslust.»

»Kungen,» eftersade Anders Ek för sig sjelf och
betraktade med förvåning den kunglige kämpe, som
utan annat vapen än en trägaffel ämnade bjuda skogens
mäktige monark spetsen.

Det var således Carl den tolfte, som han nu skådade
för första gången i sitt lif och det i ett läge, som
måste ingifva hvarje man med ett ridderligt sinne en
obetingad beundran.

Emellertid närmade sig skogens jätte med gnistrande
blickar sin oförfärade motståndare, och vår adjunkt
såg tydligt huru kung Carl spände klackarna i snön och
fattade hårdare tag om sitt bräckliga vapen. I nästa
sekund störtade björnen fram och den strid var börjad,
på hvars utgång ett rikes väl eller ve kunnat bero.

Det rasande djurets första anlopp mottog kungen med
en väl riktad stöt, som placerade gaffelns båda klor
på hvar sin sida om björnens hals. Skogens konung
halkade på den blanka isen, vacklade ett ögonblick och
sjönk derefter ned på sina bakfötter, hvarvid kungen,
angelägen att förhindra honom från att återvinna
sin jemnvigt, hastigt drog tillbaka sitt vapen och
förnyade stöten.

Men denna gång träffade vapnet ej sitt mål, vare sig
att björnen vred sig åt sidan eller att kungen sjelf
halkade; alltnog, gaffelns ena klo träffade lindrigt
björnens hals och gled derefter förbi densamma. Carl
sjelf, som förlorade jemnvigten, föll omkull på samma
gång som björnen, hvilken senare, i fallet vändande
sig åt sidan, med sin ena ram måttade ett slag åt
sin djerfve motståndares hufvud.

Det var ett kritiskt ögonblick, då björnens tunga ram
träffade det krönta hufvud, som snart skulle börja
sin stolta lek med kungakronor, och Anders Ek betogs
för ett ögonblick af en förfäran, som kom hans knän
att svigta, men i det nästa hade han lagt geväret
till ögat, tagit ett säkert sigte och tryckte så af
det dödande lodet, som genomträngde skogskonungens
ludna skalle och stänkte ut en del af hans hjerna
öfver Carl den tolftes blottade hufvud.

Ögonblicket efter sedan adjunkten lossat sitt skott
sprang han fram till skådeplatsen för striden, dit
äfven konungens följeslagare från alla håll skyndsamt
närmat sig, och kom lagom för att med tillhjelp af
dem välta undan björnens döda kropp, som till en del
fallit öfver konungen.

»Ers majestät är väl icke skadad?» frågade ifrigt
Arvid Horn, som varit den ene af Anders Eks båda
grannar under det nyss slutade uppträdet.

»Nej, min käre Arvid,» svarade konungen, i det han,
ännu litet yr efter slaget af björnens ram, reste
sig upp och borttorkade djurets blod från sitt
ansigte. »Men jag är
högeligen förtretad öfver att jag skulle stöta
miste. Jag hade eljest bestämdt fått ned besten i
vaken der. Men hvem var det, som lossade det präktiga
skottet så i grefvens tid?»

»Det var vår okände jagtkamrat här,» svarade Horn och
visade på Anders Ek, som med en vördnadsfull bugning
besvarade kungens vänliga nick, »och ett mästerskott
var det i sanning.»

»Jag tackar dig hjertligt, min raske vän,» sade Carl
och räckte handen åt vår öfverlycklige adjunkt. »Och
vill du nu låta mig veta namnet på min räddare?»

»Anders Ek, ers majestät, pastorsadjunkt i
församlingen.»

»Är du lika god prest som skytt, så är din församling
att lyckönska,» inföll konungen. »Hvad kunna vi göra
för dig? Säg oss hvad du önskar, och så vidt det står
i vår makt, gifva vi dig vårt kungliga ord på att
du skall hafva det.»

»En hustru, ers majestät,» svarade Anders Ek i en
så allvarsam ton, att hela den kungliga omgifningen
började skratta.

»Huru? En hustru! Nå, det måtte jag säga var ett
svar, som satte mig i förlägenhet,» sade konungen
småleende. »Är det då någon du älskar?»

»Ja, ers majestät.»

»Nå, då tyckes mig saken enkel nog, så vida hon delar
dina känslor.»

»Det gör hon.»

»Då se vi inga hinder för ett snart bröllop.»

»Ack, ers majestät, hennes fader vägrar att gifva
mig sin dotters hand. Han vill hafva en rik och
betydande man till måg, och jag är blott en stackars
fattig adjunkt.»

»Åhå! Värre björnar än den ha vi tamt. Hvad heter
den der stränge fadren?»

»Johannes Tillæus, församlingens kyrkoherde.»

»Framåt och visa oss vägen, min vän; vi vilja genast
gästa hans hus,» sade konungen, och fattande Arvid
Horns arm, gjorde han honom sakta ett par frågor,
med svaret på hvilka han syntes mycket nöjd.

Och så anträdde hela jagtsällskapet vandringen till
prestgården, sedan tjenarne skickats tillbaka till
de på landsvägen väntande slädarna, hvilka likaledes
togo vägen åt samma håll.

III.

Vid det dukade frukostbordet satt prosten Tillæus
och blickade ut i den solklara vintermorgonen, medan
han lät anrättningen sig väl smaka, och midt emot
honom satt Elin, blek och tyst, utan att röra den
framsatta maten.

Den unga flickans ögon, hvilka buro vittne om en
genomvakad natt, voro sänkta mot golfvet med det stela
uttryck, som vittnar om att sorgliga bilder draga
förbi själen. Det var väl bilden af hennes drömda
och nu förlorade framtids paradis – ett hem vid den
älskades sida –, som gaf hennes blickar det der dystra
uttrycket, hvilket ej kunde undgå att skära prosten
ända in i själen, huru god bordets vän han än var.

När kroppen är mätt, veknar sinnet, säger ett gammalt
ordspråk, och så gick det slutligen med prosten
också. Sedan han kastat en och annan förstulen blick
på sin dotters bleka ansigte, sträckte han handen
öfver bordet, klappade Elin lätt på kinden och sade:

»Hm! Inte känner jag nu igen min lilla
trollslända. Seså, inte skall du sitta och se mulen
ut längre, du som är din gamle faders hela glädje
på jorden.»

»Och hvad vill då du göra för din dotters glädje,
fader?» frågade Elin och blickade upp med en
förebrående blick.

»Hm! Seså, låt oss nu inte vara gramse längre. Jag
hoppas du snart skall glömma de der kärleksgrillerna,
som min herr adjunkt väckt hos dig. Det der är ju
bara en barnslighet, som du vid moget eftersinnande
nog skall med nöje se öfverstånden.»

Pastorn höll upp här och fumlade något med ett papper,
som han hade i sin bröstficka. Vecklande upp ett bref,
fortfor han derefter: »Kan du gissa från hvem det
här brefvet är?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free