- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
1

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordens gudar. Täflingsskrift, som vunnit pris i Svenska Familj-Journalen. F. B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Täflingsskrift, som vunnit pris Lifvet är en strid.

1.

tidens morgon fanns blott Ginungagap, tomhetens
omätliga svalg. På dess nordsida var töckenverlden
Niflhem, köldens och försteningens boning, på dess
sydsida eldverlden Muspelhem, värmens och rörelsens
hemvist. Midt i Niflhem ligger brunnen Hvergelme; ur
honom frambrusa elivågor. Etterkalla sorla de fram,
stelna och varda is; dimman lägger sig deröfver och
fryser. Så fylles Ginungagap i norr af tunga ismassor,
höljda i töcken och omtjutna af storm; här är allt
mörkt och bistert. Sydsidan deremot är het och ljus
och så lätt, som vindlös luft; härifrån sprida sig
varma fläktar mot isens verld. Men när hettans och
frostens ande möta hvarandra, varder isen droppar;
dessa få lif af Hans kraft, som sände hettan, och
bilda ett vidunder, den oformlige Yme. När han sofver,
växa under hans arm man och qvinna; dädan stamma
tröghetens makter, de råe jättnarne.

Af dropparna alstras äfven kon Ödhumla; med sin mjölk
närer hon Yme. Sjelf lefver hon af att slicka de isiga
saltstenarna. Härigenom väckes lif deri och ur stenen
framväxer en man. Från honom stamma de äldste gudarne,
Oden, Vilje och Vi.

Desse skola nu ordna sinneverlden. Derför slå de Yme
och skapa af honom jord och himmel. Af köttet danas
jorden, af blodet hafvet, af benen bergen, af håret
skogarna, af hufvudskålen fästet och af hjernan alla
sorgtunga skyar. Sedan ordna de tidens gång. Muspels
gnistor sättas på himlen som stjernor; de två största
gifvas Sol och Måne att köra. Smäckra äro hästarna,
som draga Sols vagn; framför sättes skölden Svalen -
berg och haf skulle brinna, om han folie dän. Jemns
med Sol farer Dag; Skinfaxe heter hästen, som Östan
förer honom fram öfver folkens skaror - luft och
jord lysa af hans strålande manke. Hvar de färdas,
äro Sols broder, Måne, och Dags moder, Natt, före
dem. Måne råder för ny och nedan. Natt är mörk,
som hennes fader Djupe; Rimfaxe heter hästen, som
bär henne fram öfver jordens slägter; hvar morgon
falla från hans mule skumdroppar ned på jorden - det
är dagg i dalar. Häraf kommer, att dygnet har två
tider. Så hafva ock gudarne gifvit året. Öfver ena
hälften råder Vindsvales son, den bistre Vinter. Hans
följeslage är Vind, som färdas vida öfver vågor och
ser allt på jorden, men sjelf aldrig kan ses; hans
hem är hos jättnen Liksluke, som sitter i Örnahamn
vid himmelens norra ände och med breda vingar

i Svenska Familj-Journalen.

fläktar Niflhems töcken Öfver jorden. Öfver andra
hälften råder Ljufves son, Sommar; han är glad vid
lifvet och mycket fager.

Då verlden är ordnad, bygga gudarna Asgård; der mötas
de på Idavallen, timra hus, anlägga äsjor, smida
dyrgripar, leka guldtafvel i tunet och äro glade. Det
är den sorglösa oskuldens tid, åsarnes guldålder.

2.

Men guldåldern får ej vara evig; naturens och
andens makter måste ut i lifvets strid. Denna ledes
af Nornorna, Ödes höga döttrar, sända af Honom,
som råder för allt. De bo i Ygdrasil, alltets ask,
som sträcker sig genom rum och tid och breder sina
grenar öfver allt, som är och sker. Tre rötter har det
herrliga trädet. En går till Hvergelme i dådlöshetens
land, der hon gnages af draken Nidhugg. En går
till andlöshetens bygder, till jättnarnes gårdar,
der Mimesbrunnen ligger. En går till Urdarbrunnen,
der gudarnes tingsställe är. Vid denna brunn står
under asken en fager sal, der Nornorna bo. De göra
slut på guldåldern och sätta mål för åsarnes lif.

Makterna gå å rådstolar; de minnas, huru dvärgarne
som maskar fått lif i Ymes kött, och gifva dem vett
och mannaskapnad. Sedan komma tre mäktiga åsar, Oden,
Höne och Loke, till stranden och finna två träd,
Ask och Embla. Af dem skapas de första menniskorna;
Loke gjuter sin eld i deras ådror, Höne gömmer
uppehållelsens drifter i själens djup, Oden gifver
dem kämpaanden och odödlighetshoppet. Från dem stamma
menniskoätter. Med deras skapelse är guldåldern slut
och striden börjad mot jättnar och vaner. Jättnarne
äro Ymes ättlingar, oformliga som han; de bo i
fjällen, i forsen och bränningen, i stormen och i
råa, obändiga sinnen. Men i den täcka floddalen,
i det lugna, böljande hafvet, i de milda, susande
vindarna och i blida sinnen bo de väne, vänlige
vaner. De kämpa först mot åsarne, men ingå snart
förlikning; vanahöfdingen Njärd upptages med sina
barn i åsakretsen. Med samlad kraft vända sig nu
gudarne mot jättnarne.

Mäktiga äro åsarne, herrligt deras lif. Deras
höfding och fader är Oden, herrskaren i Gladshem,
anden, som genomtränger och uppehåller lifvet. Allt
har han vågat, för att beherrska allt. Grubblande
hängaf han sig åt sig sjelf; nio nätter hang han
i det vindiga träd. Genomspejande alltet fann han
djupets hemligheter: runorna, mäktiga att böja vind,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free