- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
10

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vattenros från Adria. Efter J. v. Sydow. - För Familj-Journalen af B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En vattenros från Adria.



Efter J. v. Sydow. - För Familj-Journalen af B.

Såg du något älskligare än de två barnagestalterna,
som här träda emot dig med sina bruna små ansigten, i
hvilka det röda blodet skimrar så varmt genom hullet,
och lockarnas svall öfver den trotsiga lilla pannan,
de svällande läpparna och detta öga - så mörkt,
så gåtfullt och djupt som skogskällan vid alpens
fot. Om du blickar in i dessa ögon och betraktar den
förtrollande trotsiga munnen, som i dag så skickligt
döljer det vanliga skälmska löjet och de små hvita
tänderna, då skall du förstå den målare, som med
sitt stift och sin kartong kastade sig ned i sanden
på Adrias strand för att teckna det lilla paret, och
äfven mig, som icke kunde motstå frestelsen att ur
mina drömmar om blåsvarta lockar och tindrande ögon
sammanfatta följande lilla bild såsom bihang dertill.

»Har du nu blifvit spak, rabbiata?» skrattade en
ung vacker qvinna i den venetianska fiskardrägten
i det hon lutade sig ned öfver sin älsklings ännu
alltjemt dystra lilla ansigte. >»Se så, figtia mia,
följ nu på fläcken med mig, innan du hinner ångra
ditt beslut ...» Modren strök dervid handen genom det
tjocka håret, som i otaliga krusiga vågor föll ned i
flickans ansigte, och lade det röda korallsnöret kring
den mjuka nakna barnhalsen - derpå smög sig Piccola,
intill modrens brokiga zendaletto och man anträdde
den tunga vägen.

Piccola måste nemligen sluta fred! Det är alltid en
svår sak, särdeles när man så ofta stampat en liten
trotsig fot i marken och icke velat höra talas om
att än en gång byta ett ord med Piccolo.

De ha växt upp med hvarandra, de två, och trots denna
fruktansvärda fiendskap älskar dock den eiia den andra
som de älska sorlet af kanalens vågor och dufvornas
kuttrande på Markustorget, som de älska solskenet och
stjernhimmelen. De förde ett lif som två vid stranden
vaggade vattenrosor - leende som himmelen öfver dem,
sorglösa och fria såsom blott Venedigs barn kunna
lefva. Dagen lång lågo de vid stranden, lekte med
brokiga stenar och fyllde Piccolos bred-bårdiga hatt
med den bländhvita sand, som vågorna sköljde upp på
stranden . . . Ibland, när Piccolas far och Piccolos
far foro ut med främlingar, klingade deras skratt som
lärk-qvitter öfver hafvet, och silfvertonerna ur deras
små strupar Öfverröstade klangen från gitarrerna,
som ljödo öfver vattnet från de aflägsna båtarna - och
nu var allt förbi: de voro fiender, hårda, brinnande,
oförsonliga fiender, blott för en tvist under leken.

Dag efter dag förgick . . . ingendera visade
sig. Omsider vågade Piccola åter gå till stranden för
att nu ensam söka stenar, då - hon trodde knappt sina
Ögon! då låg han der i sanden midt i en svärm af andra
flickor, med hvilka han aldrig lekt förr, sträckte de
små runda benen med de uppvikta tjocka byxorna högt
i luften och hvisslade för att roa sin omgifning en
alldeles ny, käck, lustig visa, som hon ännu aldrig
hört! Och det så strålande, så leende och obesväradt,
som om han aldrig känt sig bättre än nu, som om han
ingenting tyckt mera om än denna sorgliga tvist,
som drifvit honom bort från henne och till denna
flicksvärm . . . Nej, så kunde det ej längre fortgå:
hon pressade de små hvita tänderna emot hvarandra
och kämpade en hård strid, huruvida hon icke skulle
helt lugn, som om ingenting händt, träda fram midt in
i ringen och åter tala med Piccolo. »’Men nej,» sade
hon efter en stunds besinning med en knyck på nacken,
»vid helgonen, jag gör det icke. Då skulle han ju
tro att jag vill honom något, den nosiga pojken. Men
gå förbi, det vill jag göra, så att han åtminstone
må se, att jag icke är angelägen,» tillade hon med
beslutsamt uppdragna läppar; "han skall få bedja,
om han vill ha mig!»

Och hon gick verkligen förbi . . . men hon vände
ifrigt ; lilla krushufvudet och tittade så uppmärksamt
i vattnet,

som om hon icke haft annat göra än att se sin bild
deri med dess dystra panna och dess rosiga läppar;
och dock såg hon ingenting - rakt ingenting, hon hörde
blott Piccolos skallande skratt och småflickornas
jubel, . . . Men när hon nu strök undan de täta
lockarna, som fallit ned öfver Ögonen och dervid
hastigt, mycket hastigt blickade bort till honom
. . . bara en kort, en enda gång! ... då såg hon att
han icke en gång tänkte på att bedja henne komma till
honom - och den dagen var det som hon med sammanbitna
tänder och stora heta tårar kom hem och efter en lång,
lång strid slutligen trädde fram till modren. nMadre
mia - jag vill bedja honom att han gör fred igen ...»

»Har du nu blifvit spak, liten?» skrattade den vackra
fiskarhustrun, prydde Piccolas hals med de eldröda
korallerna, torkade bort tårarna, som likt stora
perlor hängde på flickans kinder . . . Derpå smög sig
den lilla tätt intill modren och anträdde den tunga
vägen till fredsunderhandlingen, vägen som genom
stora, blommande trädgårdar ledde till Piccolos stuga.

På vägen plockade hon en doftande blomqvast till
för-soningsgåfva - det lilla ansigtet blef allt
sorgsnare och ängsligare, de små fötterna i de
stora tunga skorna allt mera dröjande och osäkra ju
närmare de kommo till stugan, och slutligen stodo
de vid dörren . , . Ännu en stor, bedjande blick på
modrens ansigte, som haft så mycken möda att hålla
sig allvarsamt, och dörren gick upp - nu gick det ej
an att vända om.

Piccolo - vår illustration har honom så - stod
just vid sitt risfat, då han, med den stora skeden
i sin lilla solbrända hand, med sänkt öga mottog
fredsförslagen, och det halft förlägna, halft trotsiga
uttryck, hvarmed han åhörde bönen om »att göra fred
igen»»,, talade verkligen för att ett uppskof med
föreningen skulle varit förenadt med den största fara.

Men långsamt lyfter han ansigtet - nu ler han
förstulet, först med munnen, sedan med ögonen, och
till sist skrattar han med hela ansigtet - klart och
gullgult faller solskenet genom de öppna fönstren och
lägger sig på de båda barria-gestalterna . . . allt är
förlåtet och förgätet . . . Redan följande dagen lågo
de åter sida vid sida i sanden, de voro försonade.

Huru tyst och stilla än hela denna akt försiggick,
så hade den dock sitt vittne. Ett frimodigt, gladlynt
ansigte blickade in genom dörren, och den skiss, som
konstnären utkastade af den lilla scenen, medföljde
i hans portfölj, för att sedan i tusentals kopior
hitta vägen till hem, der det kanske äfven finnes små
älskliga krushufvuden sådana som Piccolo och Piccola.

»Blef försoningen varaktig?» Det kan jag icke
säga. Men det förefaller mig som hade jag hört att
samma målare längesedan förgätit dessa barnhufvuden,
som så tjusat hans öga och besjälat hans pensel,
då han efter års förlopp för andra gången kom till
Venedig.

En oförlikneligt skön man-natt låg öfver den underbara
staden, då han, med ränseln bredvid sig och en gitarr
vid ett blått band om halsen, hvilade pä de mjuka
kuddarna i en af de båtar, hvilkas skuggor gledo
af och an på Canale grande, under det en svärm af
gondoler följde efter honom för gondolierens skull,
hvilken med sin underbart sköna röst lockade allt
till sig.

nAncora!» bad vår målare, som drömmande blickade
fram under den bredbårdiga hatten. »Ancora!» och
än en gång höjdes gondolierens stämma - den enkla,
vemodsfulla sången med. Venedigs mjuka klang ljöd ånyo
långt ut öfver hafvet, så underbart sorgsen, att en
varm hemlängtan göt sig i målarens själ, der han med
hufvudet stödt niot handen betraktade landskapet,
såsom man betraktar ett gammalt, evigt nytt under.

Gondolieren rodde vidare och vidare - allt vekare,
allt mera drömmande klang den djupa herrliga sången
. . . och der borta låg han nu åter i all sin prakt,
sagostaden med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free