Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikobar-öarna - Opdalsbron i Norge - Samfärdseln i London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
tro de sig endast böra återgifva åt hafvet eller
jorden de helt enkelt vegetala eller animala
lifselementerna? Yid samma tillfälle plägar man
nedhugga några kokospalmer, som man utlägger
jemte kadavren och hvilkas nötter utkastas
åt alla väderstreck för att lemna frön till nya
kokosträd. Indianerna och likaledes germanerna plägade
offra hästar och bufflar på sina dödas grafvar, för
att tjena de aflidna till springare eller till föda i
den andra verlden. Månne detta skedde i samma afsigt
som man på Nikobar-öarna offrar palmer ? eller skulle
det måhända kunna vara någon instinkt artad symbol
af det
pånyttvaknande lifvet och den oaflåtligt
fortgående pånyttfödelsen i naturens sköte?
Infödingarna på Kar-Nikobar dansa, men på ett
bedröfligt sätt; de sjunga också, det vill säga jemra
sig i musik. Deras utseende är så elegiskt, att jag
oemotståndligen kom på den tanken att denna befolkning
måste utgöra qvarlefvan af en race af urinfödingar,
måhända äldre än vår, och som känner att den icke
har någon plats i de nutida varelsernas kedja och
att det snart icke skall återstå den annat än att dö."
är en gammal anmärkning, att om man tager en vanlig
landskapstafla och vänder den så, att taflans höjd
blir dess bredd och bredden dess höjd, så har man
formatet för de taflor, som skola framställa det
egendomliga i Norges natur.
Vår utsigt af Opdalsbron i Norge är en sådan
tafla. Också lämpar den sig alldeles förträffligt
för Familj-Journalens format.
Det romantiska sceneriet befinner sig i Trondhjems
amt. Af dylika bergsklyftor, hvilka vidga sig till
skogbevuxna och bebodda dalar samt slutligen utgå
i fjordarna, erhåller en stor del af Norge sin
landskapliga karakter.
På en höjd af 160 fot öfverspänner Opdalsbron en
sträcka af 40 fot. Den är farbar; man råder dock den
resande, som icke eger den norske f j elibondens
starka nerver, att lemna hästen eller vagnen och
verkställa öfvergången till fots.
Dessa gamla norska broar äro riktiga underverk
i sitt slag; också ha de väckt uppseende till
och med på verlds-expositionerna. På den senaste
Londoner-utställningen uppvisades sålunda ett antal
teckningar af dylika broar, hvilka hos betraktaren
framkallade både häpnad och beundran; och hvilket
öfverraskande intryck måste de icke då i verkligheten
göra, dessa Öfver forsarna och svalgen mellan
bergen och
klippblocken djerft utkastade bjelkar och plankor,
stundom utan ens ett par läkten till ledstänger! På
de sista tiderna ha i många trakter af Norge dessa
farliga brobyggnader blifvit ersatta af moderna
sådana, men bonden fasthåller med Öm förkärlek
vid de gamla. Emellertid kan det icke nekas att
många af dessa afskräckande Öfvergångar, trots det
vetenskapliga begabberiet, äro högst sinnrikt utförda
af den naturalistiska bonde-handen; och bonden, som
hundra gånger öfver-vandrat dem med hustru och barn,
hyser en fast tro på det oklanderliga verket. Bron
har ju blifvit gammal och grå utan att den behöft
repareras; herden drifver dagligen sin boskap fram
och tillbaka deröfver, till och med hästar och
vagnar passera öfver densamma. Men om en menniska
eller ett djur en gång nedstörtar, så är det icke
de bristfälliga eller saknade ledstängernas skull,
utan det var en tillfällighet. På sin höjd lappar
man då om bron en smula, och så är den bra igen. Ty
våra norska bröder äro, som vi veta, ett käckt folk,
djerfva ända till oförvägenhet och frukta icke för
att bryta halsen af sig.
En af dessa norska klipp öfvergå n gar bär det
romantiska namnet »Riddarsprånget». Enligt sägnen har
en gång en riddare bortröfvat sin fiendes dotter och
genom ett språng öfver denna farliga afgrund bragt
sitt sköna byte i säkerhet för förföljaren.
Samiäx*cl^olxi i London.
Lvad forntiden hade att uppvisa i sina stora
metropoler, hvad det fjerran Ost-Asien företer i
sina kinesiska jättestäder försvinner gentemot den
hastiga tillväxt, det rörliga lif och den nästan
gränslösa utsträckning, som våra hufvudstäder
framställa. Vår tid, som företrädesvis är borgerlig,
framtvingar med oemotståndlig makt dessa kolossala,
välbildade organismer, som äro centralpunkter för allt
hvad handel och samfärdsel, bildning och vetenskap
heter. De europeiska hufvudstädernas utveckling håller
jemna steg med staternas politiska och kommersiella
framåtgående, men framför allt har den nordamerikanska
unionen i sina städers utveckling visat verkligen
fabelaktiga resultater. Der för ett halft århundrade
sedan den blå röken ur indianernas wigwam lätt höjde
sig i luften, der bolma nu hundratals ångskorstenar,
och der infödingens kanot tyst gled fram öfver viken,
der spegla sig nu ståtliga palatser i vattnet, der
stå dockor och fyrtorn, der ligger den ena ståtliga
tredäckaren bredvid den andra och jätteångare piska
hafsytan till hvitt skum. I stället för den ljufva
blomdoft, som vinden från de tropiska kusterna
fläktade de första sjöfararne till mötes, spörjes nu
endast »civilisationens doft», den mindre behagliga
tjärlukten.
Amerikas städer hafva vuxit i proportioner, som lemna
våra europeiska städers utveckling långt bakom sig,
om man äfven bland dem finner sådana som gått ganska
betydligt framåt, t. ex. Berlin, hvilken stad år
1861 hade 524,945 invånare, men nu redan eger mer
än 700,000.
Men ännu förmår ingen stad mäta sig med staden vid
Themsen, hvilken man lika riktigt som träffande
betecknat såsom
»verldens hjerta». London är jordens största och
vigtigaste stad, den förbinder de aflägsnaste folk
med hvarandra och förmedlar deras samfärdsel. Den
utsträcker sig öfver fyra engelska grefskaper; den
har redan slukat hundra grannbyar och aflägsnare byar
och städer, och med hvarje år och åt alla håll b er
ö f var den flere orter deras sjelfständighet. Staden
har en längd af tolf och en bredd af tio engelska mil,
den täcker en yta af nära sex qvadratmil, på hvilken
bo öfver tre millioner menniskor i nära 400,000 hus.
Vid en så jättelik utsträckning af våra städer, med
en sammanhopning af så många hundratusen menniskor,
kom det naturligtvis an på att i samma betydande
mån uppdrifva samfärdseln i städernas inre. Här
måste man mer än i något annat afseende tänka på
ordspråket »»tid är pengar»», och såsom vanligt var
det den praktiske engelsmannen som framför alla andra
uppfann medel och utvägar att förkorta afstånden i
städerna, fort och väl föra menniskorna och tankarna
till hvarandra. Helt naturligt var, att det stora
London med sina inrättningar i detta afseende skulle
gå framom de öfriga städerna.
Fyrtio år ha ännu icke förflutit, sedan den första
omnibusen körde genom Londons gator. Anskaffad i
tysthet af en enskild person vid namn Shillibeer,
blandade han sig den 7 Juli 1829 i jättestadens
menniskohvimmel. Shillibeers omnibus, som dagen derpå
följdes af ännu ett samtidigt med denna tillverkadt
exemplar, körde från banken till Yorkshire Stings,
New-Road. Den var byggd efter mönster i Paris,
der bankiren Lafitte år 1819 inrättat dylika
kommunikationsmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
