Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magisterns öfverraskning. Berättelse af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minnes! Men så är det alltid; jag glömmer namnet just
då jag vill ut med det. Det far mig riktigt för tungan
. . .»
I det samma ljöd hvisselpipan, och tåget
stoppade. »Sköfde station, fem minuters
uppehåll!" sade konduktören, som öppnade kupédörren.
"Sköfde? Här skall jag af. Min nattsäck och min pirat,
och utankängorna som jag hade i muffen?... Nej, det
var sannt, jag satte dem på fötterna i Falköping. Har
väl ingenting glömt af mitt pick och pack? Adjö, min
herre! Tackar för godt sällskap!» Och med dessa ord
halade fru Törnbom sig med last och allt ur kupén,
lemnande magistern ånyo åt ensamheten och hans
okunnighet, men med helt andra tankar och känslor
än förut.
Det finnes minnen och känslor, som vi tro nedbäddade
i glömskans aska, men låt en vindfläkt röra upp det
falnade täckelset, och gnistan blossar upp med förnyad
kraft. För att här förklara tillämpningen af denna
temligen al]dagliga sats, nödgas vi uppslå några blad
ur vår ärade resandes ungdomshistoria. Han var sina
föräldrars enda barn och uppföddes i en tarflighet,
som hade ett starkt slägttycke med torftighet. Han
var en yr och lekfull pojke, som gerna hade förfall
i skolan, flitigt slet sönder kläder och skolböcker,
och gemenligen åsidosatte sina lexor för att öfva
pojkstreck med grannarnas barn. Då han nyss fyllt
tolf år dog hans far, som haft en liten befattning
vid drätselkammaren i Göteborg. Efter denna tid
blef utkomsten i hemmet ännu knappare och modren
måste åtaga sig arbete för främmande, för att kunna
uppehålla sig och sonen. Barndomen är det lyckliga
lättsinnets ålder. Uddo såg sin moders ansträngningar
och sträfvan utan att förstå hvad de inneburo eller
bekymra sig om de försakelser hon derigenom måste
underkasta sig. Sedan han gråtit ut vid fadrens
likkista och sett denna bortbäras ur huset, torkade
snart hans tårar, och innan kort var han samma muntra,
leklystna gosse som förut. Ja, vida värre! Ty i samma
mån hemmet blef dystrare, vände han sig utåt till
kamraterna och sökte förströelse i deras sällskap
och de tusen upptåg, som af en yster pojkskara
kunde öfvas.
En gång inlupo på samma dag till hans mor klagomål
öfver försumlighet och bristande uppmärksamhet
i skolan samt närgångenhet i granngårdarna, der
han med en sten råkat slå benet af en spansk höna
och vidare slagit ned päron öfver planket till en
trädgård. Vår Uddo tog mammas förebråelser lugnt,
lofvade visserligen bättring, men hördes tio
minuter derefter skratta af hjertans grund ute
i köket, der han spelat pigan ett puts medelst
några knallhattar. Då qvällen kommit och han gått
till sängs, satt hans mor ännu qvar vid sitt lilla
arbetsbord och sydde. Då hon trodde Uddo somnad,
gick hon fram till hans säng, föll på knä och bad med
sammanknäppta händer, att Herren måtte bevara henne-
från den sorgen att se honom en förlorad son, hennes
lifs vanära och hennes ålderdoms grämelse. Då reste
sig Uddo, som vakande hört denna bön, slog armarna
om hennes hals och sade: »Aldrig mer vill jag ge dig
skäl att gråta öfver mig! Från denna stund skall du
hvarken få höra lärarne eller grannarna klaga på mig!»
Och Uddo höll ord. Han lade bort pojkstrecken och
skötte boken som en hel karl. Han gick med heder
genom skolan och kom tidigt till akademien. Der
gjorde han bekantskap med en ung filosofie kandidat,
som hade tvenne unga baroner v. P*** under sin
ledning, i hvilkas hem på Granbo-holm han mellan
terminerna brukade vistas. Då han, för att mera
obehindradt kunna sköta sina egna studier, måste
afsäga sig sina lärjungar, föreslog han Uddo till
sin efterträdare. På Granboholm lärde han känna Anna
Hjelm, hvilken då vistades der som lärarinna för
husets tvenne små döttrar. Hon var sjutton år, hon
var vacker, kunskapsrik, älsklig och god, och bar,
i känsla af sitt värde, sitt lilla hufvud så högt
som en prinsessa. Gamla baronen visade henne tusen
små uppmärksamheter, som äro ganska sällsynta mot en
person på hennes plats och för hvilka han då och då
fick sitt lilla stickord af nådig friherrinnan, som
fann mamsell Hjelms största fel vara att hon aldrig
gaf anledning till klander eller
förevitelse i något stycke, hvilket det än vara
månde. Det gifves menniskor, hos hvilka vi hellre
skulle förlåta fel än en oåtkomlig tadelfrihet, det
är gemenligen hos sådana, hvilkas inre öfverlägsenhet
trycker på den förtjensternas myntfot, som vi vilja
bestämma efter de företräden slumpen oss tilldelat.
Baronen, som varit gift en gång förut, hade
efter sin döda hustru en son, betydligt äldre
än den senare kullen, och redan löjtnant vid ett
kavalleriregemente. Han hade en ansenlig förmögenhet
efter sin mor, var glad och hurtig, med ett friskt
och intagande utseende, jemte öfriga egenskaper,
som tala till en ung mans fördel.
Uddo hade icke länge varit på Granboholm, innan hans
hjerta började klappa för Anna. Han stod ofta framför
spegeln och betraktade sin spensliga figur och sitt
af nattvak och själsansträngning bleka ansigte under
sorgliga jemförelser med löjtnant Alexis ståtliga
yttre, och sorgligt frågande sig om någon skulle
kunna fatta tycke för honom, vid sidan af en sådan
Adonis? Nästa fråga blef: skulle väl löjtnanten eller
någon annan med hjerta begafvad varelse kunna blifva
känslo-lös för Annas intagande väsen? Skulle tvenne
stjernor af en så lysande ordning dagligen kunna
omkretsa hvarandra på det husliga lifvets firmament,
utan att öfva en afgörande attraktion på hvarandras
banor? Han trodde det ej, och öfver-lemnade sig
flitigt åt astronomiska observationer. Men denna
vetenskap har sina svårigheter, och innan kort fann
han sig invecklad i ett system af hvarandra idel
upphäfvande resul-tater. Än tyckte han sig märka att
deras blickar liksom magnetiskt drogos till hvarandra,
än iakttogo de en nästan beräknad fåordighet då de
tilltalade hvarandra, än såg han Anna smeka baronens
favorithäst och mata honom med socker, då han, sadlad
och betslad, väntade sin herre vid förstugu-trappan,
än hörde han henne bestrida gamla baronens mening,
att ingen kunde så som hans Alexis sitta till häst,
och påstå sig hafva sett hundrade som i hennes smak
gjort det bättre och tagit sig förnämligare ut, än
var hon tyst och tankspridd i hans närvaro, än glad
och pratsam i hans frånvaro.
Nalkades så våren, då växterna vakna till lif,
ängarna grönska och blommorna öppna sig för solens
strålar. Uddo gaf sig ut med sina disciplar att
botanisera. Botaniken var då redan ett modernt
blifvet studium för unga flickor och friherrinnan
anmodade Uddo att lemna hennes döttrar undervisning
deri. Guvernanten skulle, enligt konvenansens reglor,
dervid närvara. Att Uddo med nöje åtog sig det honom
ålagda besväret torde vara Öfverflödigt anföra. Detta
inträffade vid samma tid då baron Alexis skulle
inställa sig till mötet. Uddo andades lättare och
kände sig fri som fågeln på gren, då han såg baronen
skicka af sina hästar och sjelf begifva sig åstad för
att ej på tvenne månader återvända. Tvenne månader,
det är en lång sigt, inom hvilken hoppet har ett
rymligt spelrum i känslans och oerfarenhetens
lyckliga ålder!
Anna visade sig innan kort särdeles intresserad för
studiet af växterna, och gjorde ganska grundliga
framsteg i Hartmans flora. Att Uddo ställde sig som
den mest nitiska lärare behöfver icke sägas. Knappast
någon dag försummades de botaniska exkursionerna, och
då han utstyrd för dessa, i sin lilla nankins-rock,
med portören på ryggen och den hvita studentmössan på
sina cendréfärgade lockar kastade en blick åt spegeln,
tyckte han sig kunna våga en utmanande tanke mot
sjelfva baron Alexis. En dag, då den lilla karavanen
var församlad för att tåga ut genom skog och mark,
saknade Anna sina handskar. Hon hade glömt dem i
matsalen. Uddo erbjöd sig att hemta dem, och bad henne
med barnen gå förut, lefvande att ögonblickligen
upphinna dem. För att begagna den ginaste vägen
hoppade han, vig som en ekorre, från gården in genom
ett till det angifna rummet öppet stående fönster,
då han hörde Annas namn nämnas från ett närgränsande
rum, hvartill dörren stod på glänt. Han igenkände
friherrinnans röst, skärpt till en högre diskant än
vanligt. Han stannade, liksom fastnaglad, för att
höra hvarom saken handlade. - »Du måtte väl icke kunna
misstycka, om det roar mig att följa mina barn ut på
deras botaniska fångst?» sade baronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
