Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magisterns öfverraskning. Berättelse af Sophie Bolander - Logogryf. Ol. Ersson - Bokstafsgåta. K-x. - Språkuppgift - Charader. Pyramus. Ol. Ersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
"Jo visst!» stammade Uddo,
»men–––––-men–––––-»
»Inga men, kära gosse!»
»Hvad skulle hon bry sig om en visit af mig?»
»Det är ett kapitel för sig! Du gör dock hvad du
är skyldig henne och mig, och så är du på det klara
med saken.»
Uddo fann sig snärjd af dessa skäl, och som
han fruktade att förråda sig genom ett mera
hårdnackadt motstånd, gaf han vika för den pressande
nödvändigheten.
»Du ser ut som du skulle gå till döden. Kan det
då verkligen vara så svårt att göra denna visit?»
anmärkte fru Tyresson, då Uddo tog hatten för att gå.
En nedpressad suck var hans enda svar.
»Jag behöfver väl icke be dig komma snart
tillbaka? Efter resan nu verkligen skall bli af i
morgon, måste du i afton hjelpa mig skrifva namn på
ett dussin näsdukar, som jag köpt mig, och likaledes
på ett åt dig, som jag med egen hand fållat, och som
det drar sin tid, och vi tillika hafva åtskilligt att
samspråka om, huru vi för vår sammanvaro skola ställa
oss med saker och ting, och så vidare, behöfva vi
ganska väl den lilla tid vi ha öfrig, hvarför jag lika
mycket uppmanar dig att göra visiten kort, som jag
varit angelägen om att du icke måtte försumma den.»
Uddo lofvade att med det snaraste vara tillbaka och
lemnade så sin mor.
Fru Tyresson skyndade att ställa om varmt strykjern
till näsduksmärkningen. Hon hann emellertid med både
detta och mera till, och jernet att blifva både varmt
och afsvalnadt innan Uddo återkom. En timme förgick
och ännu en annan,
då hon började frukta att någon olycka inträffat. Hon
stod just i begrepp att sjelf gå att förvissa sig
om förhållandet, då hon i dörren mötte Uddo och
jemte honom konsulinnan, båda strålande af glädje
och fröjd. Hon tog ett steg tillbaka och betraktade
dem med stum förvåning.
»Jag är den lyckligaste menniska på denna jorden! Hon
är min!» sade Uddo och tryckte Annas hand till
sitt hjerta.
»Är det möjligt? Hur har detta tillgått?» sade fru
Tyresson med stigande förvåning.
»Jag vet det ej, blott att så är!» sade Uddo.
»Misstyck ej hans val!» bad konsulinnan och tryckte
fru Tyresson i sina armar.
»Englarara menniska! Det är bara för mycken lycka! Hur
kunde Uddo våga?»
»Vi ha sedan länge varit bekanta och jag varit
öfvertygad att en ädlare och förträffligare karakter
icke kan gifvas. Att våra hjertan nu så plötsligt
sammanfördes, tillskrifver jag den högre makt som
leder menniskornas öden och i en sådan förening
bereder deras förädling och sällhet.»
»Och du reser i morgon?» frågade fru Tyresson Uddo
med ängslan.
»Nej, ännu kan jag dröja en vecka för att njuta
min lycka, och tro icke att jag afknappar en enda
dag deraf.»
I afseende på ett blifvande lefnadssätt har Anna icke
ett ögonblick tvekat i valet att sälja sitt hus i den
stora staden för att utbyta det mot det anspråkslösare
hem, som öfverensstämmer med hennes mans befattningar,
och är fullt öfvertygad att hon nu, först nu, skall
vinna lifvets bästa lycka.
skall man väl om mitt hela saga, man på guld vigt
bör orden väga,
För att dig bry, värda publikum?
Det är ett rum... Ja, det är ett rum,
Dit sällan katten lar näsan sticka
Och ditQbetjenten man knappt kan skicka,
Såväl på bonde- som herregårdQ
Bör det stå under värdinnans vård.
Det delas sönder i åtta leder
Och nu jag gåtor af dem bereder.
Hvad trädet eger, om lof det bär;
Hvad höoflig fråga för alla är;
Hvad mången åsigt, tyvärr, kan vara;
Hvad den kan blifva, som lärt att spara;
En helsans, glädjens och tröstens tar;
I penningmarknad en vändning svår;
Hvad du på barnhus helt visst får höra;
Hvad en gesäll pji de två får göra;
Hvad mången odågas uppkomst gör;
Hvad för det goda du alltid bör;
Hvad utan dröjsmål man ned bör gräfva;
Hvad lagen har, som du ej kan jäfva;
Ett träd af våra, som löfvas sent;
Hvad bryggarn noga bör hålla rent;
Hvad flaskan går i, som slås i stenen; Hvad Lunkentus
var att föra benen; Hvad synen tager på gamla dar;
Hvad korpral Sprätt, kavaljeren, var; Hvad man får
höra, der sämja fattas; Hvad, som att vara, så sällan
skattas ;o Hvad mången mist, förr’n han da^en såg;
Ett rum, hvario man plär torka råg ; En bro, som
vårstormen alltid krossar; Ett namn för flickor och
ett för gossar; Hvad sjelfva grefven i rocken fåro Om
det »på natten,, med tyget går; Ett träd, som sent
plägar löfven fälla; En sak, som gossar kan göra
snälla; Hvad slarfvig handstil man kalla plär; Hvad
som med leken förenadt är; Hvad som med klokhet och
kraft bör styras, Om ej beståndet skall äfventyras;
Ett tyg af ylle, som är bastant; Ett jättefartyg,
som är bekant; Hvad i din dagbok du ofta gjorde. Och
nu tillräckligt det vara torde, Fast logogryfen ej
är så lång. Farväl! Vi träffas väl än en gång.
01. Ersson.
Följande bokstäfver och stafvelser,
riktigt sammansatta, bilda elfva ord, hvaraf
begynnelsebokstäfyerna beteckna en berömd bildhuggare,
slutbokstäfverna en stad i södra Sverige:
dag, re, s, sal, b, ra, h, dum, oxe, ing, l, haf, r,
is a, bi, e, hat, t, v, c, en, der, e, i, la, om, o,
g, r, ji, i, när.
Orden beteckna:
1. Ett berg i Ryssland. 2. Ett sädesslag. 3. Ett
trädslag. 4. Någonting som barn ej tycka
om. 5. En fordom rik stad i Etrurien. 6. Ett
land i Asien. 7. Hvad alla civiliserade
nationer ega. 8. Hvad den säges vara, som ej kan
tala. 9. En konung öfver Judarna. 10. En flod i
norra Tyskland. 11. Hvad allt lefvande behöfver.
K-x.
Gif exempel på ett svenskt, enstafvigt ord, som har 7
tydligt ljudande konsonanter, deraf 5 efter hvarandra.
JC> 1.
Räck ut, min vän, en hjelpsam hand
Åt den, mitt första är.
Mitt andra iiivid sjöastrand
Plus t man skåda plär.
Mitt tredje kan den rike nog.
Aj, en mitt hela nu jag slog.
Pyramus.
Ofta från mitt första bonden plägad far. Ett mitt
andra lik han då ej sällan var. Den som är mitt tredje
uti sätt och skick, Kan ej gerna trifvas med en glad
och qvick. Mellan fingrarna mitt fjerde nog man kan:
Hvart man kommer, finner man att det går an. När vid
häradsrätten du mitt hela fått På en köpafhandling,
då är allting godt.
01. Ersson.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1874.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
