Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En strid mot tärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes tillhåll, låter hon deraf icke på minsta sätt
störa sig i hvad hon förehar, och lemnar icke sina
ägg eller sina ungar ens vid den ögonskenligaste fara
att blifva nedtrampad eller fångad.
Af kryare art voro de tärnor, med hvilka fransmannen
Poussielgue råkade i färd under sin resa i Florida,
ur hvilken vi i elfte häftet af Familj-Jour nålens
förra årgång meddelade ett jagtäfventyr med ett
par örnar. Vår resande hade under sin vistelse i
nämde intressanta verldstrakt ett dylikt äfventyr
med en massa tärnor, och hvilket han på följande
sätt skildrar:
I sällskap med sin reskamrat, en förrymd fransk
högbåtsman vid namn Constant, som sedan femton år
varit bosatt i Förenta Staterna, begaf sig författaren
försedd med metspön och bössor en vacker septemberdag
i soluppgången ut på en båtfärd på S:t John-floden,
och styrde rakt på en holme, som låg en half mil från
stranden midt emot inloppet till viken. Denna holme,
eller rättare denna sandbank, ty der fanns icke tecken
till vegetation, var bebodd af massor af sjöfåglar;
hvarje afton kommo de i tusental för att hvila der,
uppfyllande luften med sina missljudande läten.
»Vid vår ankomst», berättar författaren, »upp-flögo
ett par ofantliga pelikaner ur floden, i hvilken de
fiskade, samt några änder, som snattrade under det
de uppflögo; vi kunde icke skjuta på dem emedan de
voro utom skotthåll. Det var icke på samma sätt med
tärnorna och fiskmåsarna, en skrikig och förtrolig
befolkning, som med stor liflighet flaxade omkring
oss.
Jag var den förste som hoppade upp på sandbanken,
hvilken var öfverhöljd med hafstång och sjögräs, som
hafvet ditfört; jag nedsjönk deri ända till knäna, men
hvad som öfverraskade mig mest var, att hvarje gång
jag satte min fot på dessa sjöväxter, hördes smällar
lika starka som pistolskott. Jag lutade mig ned för
att undersöka orsaken till dessa ovanliga ljud, och
fann då att hafstången var betäckt med lem-ningar af
blötmaskar, hvilka af hafvet blifvit uppkastade på
sandbanken och hvilka hade utseende af fiskblåsor.
Sedan vi icke utan möda befriat oss från hafstången
och de ruttna blötmaskarna, som bildade en gördel
omkring
Strid mot tärnor.
stranden af holmen och hvilkas utdunstning förpestade
luften, befunno vi oss på en vacker plan af fin och
hvit sand, ur-hålkad med tusentals hål, kupiga till
formen och af något mer än två händers bredd; hvart
och ett af dessa hål var ett tärnbo. Nu fingo vi en
sannskyldig strid att underhålla: tärnorna flögo
i massa omkring oss, vidrörande våra hufvuden med
sina långa vingar och upphäfvande missljudande skri;
vid hvarje steg snafvade vi, krossande ägg eller
fågelungar, hvilkas grå färg bortblandades med
sandens. Jag aflossade mina två skott i flocken,
Constant följde mitt föredöme. Ett femtiotal
tärnor blefvo på platsen, en sannskyldig sky af dun
nedregnade öfver våra hufvuden.
Hvem skulle tro det? I stället för att jaga bort
de tilltagsna fåglarna, tjenade denna massaker
inpå lifvet endast till att öka deras raseri och
fördubbla deras djerfhet. Från alla punkter af
floden framskyndade tärnor till tusental, med
sina sträfva skri besvarande de sårades klagan;
de flögo oss så nära, utan tvifvel för att förebrå
oss deras slägtingars död, att vi kunnat taga dem
med händerna. Inför detta hotande anfall, och då vi
för öfrigt voro öfvertygade att det icke fanns 11
å-got vildbråd på denna holme, som blifvit tärnornas
egendom, anträdde vi återtåget med händerna för
öronen.
Vi hade dock haft omsorg att hopsamla och föra till
kanoten några döda samt åtskilliga ungar och ägg.
Den ifrågavarande holmen är bebodd af tre slags
tärnor, hvilka synas hafva på ett vänskapligt sätt
delat densamma sig emellan: noddy-tärnan, den sotiga
tärnan (svart som sot ofvan och hvit under) samt
lilltärnan. Ungarna, som äro oskapliga då de födas,
äro betäckta med ett krusigt grått dun, och se ut
som garnnystan, i hvilka ett par runda och glänsande
ögon blifvit insatta. De kunna icke betjena sig af
sina fötter, hvilka äro alltför svaga för att bära
dem. Äggen äro gul- eller grönaktiga med röda eller
bruna fläckar. Om mina negrer gått i land med oss
på denna holme, hade de kunnat förse sina kök med
ett ansenligt förråd af rötägg; Constant och jag,
som voro mera kräs-magade, föraktade dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
