Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läran om arternas härledning. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
om.
II.
e första grunddragen till descendensteorien
uppställdes af fransmannen LamarcJc. Han är den förste
som 1 genomfört läran såsom vetenskaplig teori och som
fattat henne såsom den naturfilosofiska grundvalen
för hela läran om lifvet (biologi). Den af Lamarck
år 1809 framlagda teorien slumrade dock ett halft
århundrade, innan den, år 1859, väcktes till nytt
lif af engelsmannen Darwin.
Under denna mellantid hade väl äfmi andra
naturforskare och naturfilosofer uppträdt såsom
anhängare af utvecklingsläran, men allesamman kommo
blott till den åsigt att alla djur- och växtarter,
som någon tid lefvat och ännu lefva på jorden, äro de
småningom förändrade och omgestaltade af-komlingarna
af en enda eller några få ursprungliga, högst
enkla stamformen, hvilka senare en gång uppstodo
genom framalstring ur oorganisk materia. Men ingen
lyckades att, såsom Danvin, förklara de organiska
arternas ombildningar, genom att påpeka deras
mekaniska orsaker. Han var det som bevisade hur arten
naturligt utvecklar sig i striden för tillvaron, sjelf
begripligt städse i förening med ärftligheten. De
naturfilosofer, hvilka hittills inlagt de största
förtjensterna om utvecklingen af härstamningsläran,
äro: Lamarck, Geoffroy St. Hilaire, Darwin och Hackel.
Jean Lamarck, ehuru född redan år 1744,
offentliggjorde dock först år 1801 sin teori
och gaf henne, år 1809 sin nuvarande gestalt och
klarhet genom sitt klassiska verk »Philo-sopliie
zoohgique», hvilket kan ställas vid sidan af Darwins
arbeten. Sitt höga anseende såsom naturforskare
förvärfvade han genom talrika speciella arbeten
öfver de lägre djurformerna (de ryggradslösa);
det var äfven han som först åtskilde djuren i
ryggradsdjur och ryggradslösa djur samt skilde skorp-
och spindeldjuren från insekterna. Lamarcks samtida
funno hans forskningar i härstamningsläran rent af
löjliga och tego ihjäl den. Ja, Cuvier blef till
och. med den häftigaste fienden till den Lamarckska
teorien, och sjelfva Goethe, som dock så lifligt
intresserade sig för naturfilosofien och senare
äfven för härstamningsläran, nämner ingenstädes om
Lamarck. För Öfrigt har redan Lamarck försökt att
bevisa menniskans utveckling från ett aplikt däggdjur,
och enligt honom äro alla så kallade andliga yttringar
fysiska handlingar, hvilka framgå ur de förhållanden,
som vissa arter materia (hjern- och nervmassa) i sin
verksamhet utöfva på hvarandra och hvilka utföras i
ett särskildt organ (hjernan), som småningom erhåller
förmågan att frambringa dem. Äfven hos de högre
djuren är enligt hans åsigt den andliga begåfningen
bunden vid detta särskilda system af organer, hvilkas
särskilda utvecklingsstadier och oförstörbarhet
betinga och reglera graden af andlig begåfning,
Lamarck var till börden adelsman från Picardie,
elfte barnet till en fattig adelsman (Pierre de
Monet-Lamarck). I sitt sextonde år (1760) ingick
han vid franska armén i Westphalen, slogs tappert,
blef sjuk, oduglig till soldat och pensionerad (med
fyrahundra francs). Sedan han en kort tid varit
bokhållare hos en bankir i Paris, egnade han sig
företrädesvis åt botaniken (dertill föranledd af
de växter, som han hade sett omkring sig under sin
sjukdom). När han genom revolutionen förlorade sia
pension, gjorde honom Lakanal, organisatör vid Jardin
des plantes, till professor i de ryggradslösa djurens
naturalhistoria. Under en oaflåtlig arbetsbörda
för sju barn blef han gammal och fattig, samt,
genom det oaflåtliga arbetet med synglaset, blind,
så att han måste tillbringa de sista tio åren af sin
lefnad på sitt rum, vårdad af två döttrar i armod
och försakelse, och dog i sitt åttiofemte år (1829).
m&ienne Geoffroy St. Hilaire d. ä., de franska
naturfilo-sofernas hufvud, hyste redan mot slutet af
förra århundradet (1795) liknande förmodanden öfver
organismernas ombildning som Lamarck, men vågade först
år 1828 (i sitt verk >» Sur les prineipes de fumte de
la composition organiqueiS) att ställa sig på Lamarcks
sida och öppet bekänna sig till grundsatsen om
enheten i den organiska naturen. 1830 uppträdde
St. Hilaire på ett par af pariserakademiens
sammankomster emot Cuviers mäktiga inflytande. I denna
strid blef dock Cuvier segrare och naturfilosofien
blef under trettio år nästan undertryckt, så
att darwinismen ännu i dag icke lyckats göra sig
gällande i Frankrike. Goethe, som helt och hållet
med tystnad förbigår Lamarck, tog deremot så stor
del och intresse i den Hilaire-Cuvier’ska striden,
att han ännu få dagar före sin död (1832) skref en
särskild afhandling derom, det sista man har af den
store, då åttiotreårige skalden. Under det Lamarck
betraktar behofvet, Öfningen, vanan och i eke-van an,
lefnadssättet o. s. v. såsom hufvudorsakerna till de
organiska förvandlingarna, lägger St. Hilaire största
vigten på den beständiga förändringen af den yttre
verlden, synnerligast hos atmosferen i förhållande
till vatten, värme, kolsyra etc.
Charles Darwin, den Lamarckska utvecklingslärans
nyaste apostel, fann såsom de sanna verkande
orsakerna för den oändligt invecklade formverlden
i den organiska naturen den naturliga växt- och
djurförädlingen (urvalet) eller bibehållandet af
de gynnade racerna under striden om tillvaron (vid
täflan om de nödvändigaste existensmedlen.) Denna nya
af Darwin uppställda teori, som afslöjar för oss de
naturliga orsakerna till" djur- och växtverldens
förändringar till egenskaper och form, kallas
selektionsteori. Darwins tankegång var följande:
Odlaren eller uppfödaren frambringar en ny race i det
han under längre tid hvarje gång sorgfälligt utväljer
växterna eller djuren till afvel, derigenom fasthåller
förändringarna i en bestämd riktning och hopar
dem genom en serie af generationer. På samma sätt
förfar naturen: hon väljer också afvelsdjtiret eller
plantan i det att af alla individuella förgreningar
blott de komma till fortplantning, hvilka visat sig
såsom de starkare i kampen för tillvaron under det
de andra nödvändigt gå förlorade. Sålunda summeras
under loppet af tallösa generationer de små osynliga
förändringar som skilja barnen från föräldrarna och
deraf bildas vid fortgående förändring så småningom
helt nya varelser, som blott under en kort tid af
sin utveckling (i embryonaltillståndet) likna sina
förfäder. - Darwins lära är ingalunda en blott
hypotes, ty hon grundar sig på längesedan funna
allmänna egenskaper hos organismerna (tillämpning
och ärftlighet) och på verkliga synbara fakta. Man
bör betänka, att naturen med jemförelse-vis ringa
och omärkliga medel kan uträtta storverk, men detta
genom ett långsamt men oaflåtligt hopande af sina
verkningar inom ofantliga geologiska tidrymder.
Darwin föddes den 12 Februari 1809 i Shrewsbury,
kom på sjuttonde året (1825) till universitetet
i Edinburgh och derpå till Chrisfs College i
Cambridge, der han, knappt tjugotvå år, 183,1 tog sin
filosofiska grad. Han slöt sig nu till en vetenskaplig
expedition under kapten Fitzroy, hvilken varade
fem år och företogs för att undersöka sydspetsen af
Sydamerika. Darwin beskref denna resa, särskildt med
afseende på korallrefven. Här mottog han redan de
intryck, som senare ledde honom till uppställandet
af selektionsteorien. Blifven sjuklig till följe af
resan, drog han sig tillbaka till sitt gods Down
i Kent och egnade sig här åt sin selektionsteori
och åt studiet af organismerna (husdjuren
och trädgårdsväxterna, särskildt duf-afveln)
i kulturtillståndet fdomesticationj. Sedan han i
tjugoett års tid (från 1837-1858) med beundransvärd
för-sigtighet och sjelfförnekelse hållit sin teori
dold, för att alltjemt samla erfarenheter derför,
föranleddes han af Lyell och Hooker, hvilka båda sedan
lång tid kände till Darwins arbete, att offentliggöra
detsamma, emedan resanden Alfred Wallace kommit till
samma allmänna åsigter om arternas uppkomst som Darwin
och hade insändt sitt arbete till Darwin. Sålunda
blef Darwins liksom Wallaces arbete i Augusti 1858
offentliggjorda i en engelsk journal och i November
1858 utkom Darwins epokgörande arbete »Om arternas
uppkomst,» i hvilket selektionsteorien utförligt
behandlas. Hans senare arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
