Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. I. Den drömda skatten i S:t Lars. C. J. Bergman - På vägen till Barcelona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
att en guldring från hennes venstra hand föll
klingande på golfvet.
»Det vill säga», inföll jag skyndsamt, »att det fanns
guld med i fyndet, i fall jag får ta er på orden och
rätt förstår sqvallret af den der guldringen. Men
hvarför har ni ej förtroende för mig? Jag vill ju
icke beröfva er någon del af fyndet.»
Men hon fortsatte sitt bedyrande i ännu starkare
ordalag.
Hennes ifver förekom mig emellertid något tillgjord
och väckte mina misstankar; men der var ingen
bevisning möjlig.
Innan jag gick, förklarade jag för henne, att sedan
hon hade brutit sitt löfte till mig, ansåg jag mig ej
heller bunden» af mitt till henne gifna löfte att
tiga med saken.
Om hon funnit någon skatt i följd af sin märkliga
dröm, eller icke - det är mig obekant. Bekant
är deremot, att hon och hennes man kort derefter
företogo en större reparation på deras hus, och att
ett visst välstånd mer och mer röjde sig i deras
hushållning. Men - dertill kunde ju medlen ha kommit
från något annat håll.
Det enda derför, som är visst och sannt i denna lilla
berättelse, är - i sina grunddrag - skildringen af
hennes dröm och den otvetydiga bekräftelsen af dess
innehåll, ådagalagd vid hennes och mitt gemensamma
besök i den romantiska och sagorika ruinen.
O. J. Bergman.
till
esa i Spanien» heter ett stort verk af fransmannen
Davillier, hvilket blifvit med vanlig talang
illustreradt af Gustave Doré. Författaren och
konstnären
morgonluften, hvita och spetsiga som måsvingar; till
höger en slätt, der orangen och johannisbrödträdet
fängslar ögat med sina mörkgröna kronor.
På vägen till Barcelona.
(Teckning- af Gustave Doré.}
gjorde hvarandra oaflåtligt sällskap på färden genom
castag-netternas och bolerons klassiska land. Det
är från denna resebeskrifning som den sällsamma
teckningen här ofvan för-skrifver sig, och lyckligt
är, att texten ger oss en lugnande förklaring öfver
det, som det tyckes, på sjelfva vattenytan framilande
jern vägståget; eljest kunde fantasien få spelrum
för en och annan hemsk förutsättning. Bilden är
nemligen tagen på vägen mellan stationen Tordera
och Barcelona, då man från franska sidan närmar sig
den stora handelsstaden, - och monsieur Davillier
beledsagar det lilla utkastet med följande ord:
»Jernvägen till Barcelona följer nästan oaflåtligt
hafsstranden; få färder kunna vara angenämare, och
landskapet påminner mycket om det som man beundrar då
man betraktar Napoli vid Castellamare. Till venster
låg hafvet, blått som himmelen och jemt som en spegel,
plöjdt af talrika fiskarbåtar, hvilkas långa latinska
segel hängde slappa i
Jernvägen från Tordera till Barcelona genomlöper
närmare femton byar och flere smärre städer, bland
hvilka Mataro utvecklar den lifligaste industrien. De
talrika ång-skorstenarne vid stadens fabriker
komma åskådaren att tänka på det dimmiga England,
under en alltid klar himmel. Båda sidorna af vägen
äro kantade med cactushäckar. Yägen, som följer
strandens krökningar, ligger nästan i jemn-höjd med
vattnet, och när hafvet går i vågor, ser det ut som
banan hvarje ögonblick vore i fara att öfverspolas
af vatten. När man befinner sig på något afstånd,
kan man iakttaga en sällsam perspektivisk effekt:
vi blefvo i tillfälle att observera en sådan, då vi
en dag gjorde en promenad ned till hafvet, ej långt
från Barcelona. Ett tåg passerade förbi och tycktes
alldeles gå på vattnet. Det är samma förhållande,
som när man vandrar längs kusterna af Holland, då
jorden understundom tyckes försvinna för Ögat och
träden liksom uppstiga ur vattnet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
