Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häfda hennes rätt till en högre lärarinneplats
efter tidens fordringar.
Hon hade således varit belåten med att antaga den
anställning, som genom vänners rekommendationer
erbjudits henne.
Men om ock Marth’-Marie egde en stor fond af lugn
förtröstan och en icke stort mindre fond af tålamod
och sjelfbeherrskning, så var detta likväl icke
tillräckligt att kufva den känsla af motspänstighet,
med hvilken hon på aftonen nalkades målet för
sin färd.
Denna motsträfvighet härflöt deraf att, sedan hon
emottagit platsen och dessutom ingen annan stod
till buds, hon fått höra (hvad hon likväl dolt för
tanterna) att friherrinnan T. var en dam, hvilken
gjort sig känd för sin förmåga att utpina såväl
sina pigor som sina sällskapsmamseller, af hvilka
hon vanligen ombytte tre à fyra på året. Och emedan
hon under en för hand varande mellantid icke kunnat
erhålla någon äldre och erfaren, så hade hon antagit
den knappt mer än sjuttonåriga flicka, som nu skulle
inträda i hennes tjenst ...
Då diligensen stannade vid sin station i B.,
hörde Marth’-Marie en mansperson af tarfligaste
slag fråga efter »en mamsell Palm, som skulle till
gamla friherrinnan T. vid Strandgatan», och sedan
hon gifvit sig tillkänna såsom den, hvilken han
sökte, förkunnade sig mannen vara den vaktmästarn,
som alltid följde friherrinnan bort och hem, då hon
på aftnarne var ute, och att han nu fått order att
hemta mamsellen och hennes saker.
»Jag har två kappsäckar, utom min nattsäck!» yttrade
Marth’-Marie.
»Aj, aj, det var fasligt stor packning för en
mamsell! Friherrinnan sätter minsann inte supé-min
på sig, då hon skall betala bärarlön – en bår med
två karlar!» Vaktmästaren såg helt förskräckt ut.
»Det kan väl ändå icke hjelpas!» förklarade den
unga damen, som icke syntes hågad att taga saken så
allvarsamt. »Var snäll och skaffa hit bärare och låt
oss snart komma i väg!»
»Den der är då inte rädd för illa vid!» mumlade
vaktmästaren, i det han gick att åtlyda den i mild,
men fast ton gifna tillsägelsen.
Men under de få minuter han var borta, vexlade färgen
på Marth’-Maries kinder, och det var henne omöjligt
att qväfva en suck. Ack, hon hade ju varit van vid
en ständig kärlek i hemmet! Hvem skulle älska henne i
denna nya verld – hvem ens bry sig om hennes känslor?
»Seså, mamsell, här ä’ vi nu!» förkunnade
vaktmästaren, och tio minuter senare stannade de vid
trappan till det hus, som tillhörde friherrinnan.
Den utkommande husjungfrun tog genast hand om vår
hjeltinna. »Var så god,» sade hon, »och följ med
mig upp för andra trappan! Här strax vid dörren är
sällskapsmamsellens rum ... Det är någon inne hos
friherrinnan nu, men jag skall säga till så fort hon
kan ta emot mamsell!» Och härvid presenterade jungfrun
det otrefligaste lilla rum, man någonsin kunde se
och som dertill var fyldt med den mest besvärande
luft af alla slags vegetabilier, som derifrån nyss
blifvit utflyttade.
»Skall jag bo här?» frågade Marth’-Marie, i det hennes
blick långsamt öfverfor denna sorgliga fristad för
de stunder, då hon skulle få vara ensam.
»Ja, friherrinnan är frikostig mot sina mamseller –
hon säger att hon eljest kunde ha stor hyra för den
här kammarn. Tjenstflickorna få i stället bo i ett
svart hål.»»
»Var så god och öppna fönstret, så att luften får
strömma ut – jag blir eljest sjuk, jungfru lilla!»
»Det skulle jag visst gerna göra, om inte
friherrinnan låtit spika fast hakarna. Det är väl
inte farligt, om jag säger att det skedde derför att
den sista mamsellen jemt låg i fönstret och titta’
på herrarna, som gick till och från postkontoret. Men
vi kan sätta opp dörren till gången, så blåser det
genom gluggen ... Seså, nu är främmanden borta –
friherrinnan ropar. Hon grälar i förstun, hör jag,
om bärarepengarna för mamsells saker.»
Jungfrun flög ned.
3.
Sällskaps-mamsellen gör sitt inträde.
Sedan Marth’-Marie blifvit ensam, hade hon knappt
hunnit aftaga hatten och framför den lilla spräckta
spegeln öfverse sitt i ljusaste blonda färg
skiftande hår, i behagliga vågor uppstruket från
pannan, och dragit sorgkragen rätt öfver det svarta
klädningslifvet, än jungfru Kerstin kom springande
för att be mamsell Palm stiga ned.
Marth’-Marie kände liksom ett litet bultande i
hjertat, men hon var hvarken blyg eller modlös. Af
allt, som kunde möta henne, fruktade hon mest
att blifva tilltalad i ett kärft och ohöfligt
språk. Hennes mor hade haft en fin uppfostran och
hennes far varit en så bildad och kunskapsrik man, att
det språk, vid hvilket hon från barndomen blifvit van,
var det, som anstår personer, hvilka i hur förändrade
lefnadsomständigheter som helst alltid bibehålla
aktningen för sig sjelfva ...
Då hon inträdde i det stora, i tung stil möblerade
förmaket, satt en till utseendet icke obehaglig
gammal dam i ena soffhörnet. Hennes skarpa grå ögon,
åt hvilka de i pannan uppskjutna glasögonen gåfvo en
ännu skarpare skuggning, hvilade med ett forskande
uttryck på den lätta, mjuka gestalten, som med en
älsklig, barnslig ödmjukhet böjde sig framför henne.
»Välkommen, välkommen, min lilla vän!» ljöd
friherrinnans icke särdeles harmoniska röst ... »Nå,
utseendet är rekommenderande – och jag har hört
mycket godt om en dotter, som väl förstått uppfylla
ansvarsfulla pligter.»
Detta var en så oförväntad mild början, att
Marth’-Marie dristade sig att kyssa den gamla fruns
hand, i det hon upprörd sade: »Det är icke svårt
att uppfylla öfverseende föräldrars fordringar, men
måtte Gud tillstädja att jag väl går i land med dem,
som efter detta rättvisligen skola ställas på mig!»
»Bra, min flicka! Sådant tal, då det icke blott ligger
på läpparna, är hedrande för den mor, som uppfostrat
henne ... Men hur var kristningsnamnet igen? Jag
nämner gerna mina flickor vid namn.»
»Marth’-Marie har man för det mesta kallat mig,»
»Riktigt – jag mins nu. Men det der låter så fasligt
bibliskt ... Ett af de der namnen kunde vara nog,
men att på en gång vara både Martha och Maria är för
mycket. Dessutom är min tunga besvärad af att uttala
dubbelnamn ... Fins det icke något mera? Det är
vanligt att folk, när de icke kunna slösa med annat
för sina barn, slösa med namn.»
Den unga flickan rodnade upp öfver hårfästet, men
svarade enkelt: »Jag har blifvit döpt till Lydia
Martha Maria.»
»Förträffligt ... Lydia är ett både välljudande
och särdeles passande namn ... Min kära Lydia,
hennes pappa var ju något vid tullen?»
»Ja, han hade en liten tjenst vid tullverket, men
förut var han grosshandlare i Stockholm.»
»Aha – och spelte förmodligen bankrutt?»
»Under hårda konjunkturer nödgades han cedera, men
tillgångarna räckte till att göra hvar man rätt,
innan han återflyttade till sin födelsestad.» Detta
sades icke utan en viss stolthet,
»Hur gammal var Lydia då?»
»Nära fjorton år, och som jag gått igenom en högre
skolkurs, kunde jag sedan hjelpa mig med det biträde,
mina föräldrar lemnade mig.»
»Nå, min lilla vän, sedan jag nu är hemma i hennes
forna förhållanden, så få vi tala om de åligganden,
som här fordras. Jag kunde visserligen för påkommande
sjukdomsfall låta sällskaps-mamsellerna ligga i
kabinettet bredvid sängkammaren, men som jag är
liberal, få de ha ett eget rum, fastän jag derigenom
förlorar allra minst sjuttifem riksdaler på året.»
»Derför är jag mycket tacksam, men jag måste anhålla
att få upp fönstret, ty nu är luften derinne uppfylld
med ångor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
