Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är väl icke så farligt heller ... Nå nå,
det kan väl hända att köksan för beqvämlighetens
skull satt surkålsbaljan och diverse annat dit under
ledigheten. Men beträffande spikarna i fönsterhakarna,
så hade de sin orsak i den förargelse, som sista
mamsellen gjorde mig genom att jemt ligga i fönstret
och gapa. Emellertid tror jag mig nu tryggt kunna ta
bort spikarna.»
Lydia – såsom äfven vi hädanefter kalla vår hjeltinna
– rodnade, men svarade ej.
»Nu», sade friherrinnan i uppmuntrande ton, »komma
vi till befattningens pligter . . Först och främst
bör den unga menniskan vara uppe i god tid, se efter
kaffet, öfvervaka städningen, observera att inga
gamla skorpor komma från bagarn och sedan, medan
jag kläder mig, läsa något kapitel ur en religiös
bok. Är det torgdag, följer Lydia med köksan åt
torget för att pruta pris på allt, som behöfver
köpas. När hon kommer hem, ska fingrarna gå flitigt,
antingen det är att sy nytt eller upplaga gammalt. På
eftermiddagen skrifver Lydia mina bref, går igenom
räkningar eller på aftonen, i fall främmande kommer,
ser hon efter att intet slöseri får ega rum med
socker och tébröd ... Om sommaren, då jag bor på
mitt landställe Stefanelund (dit vi snart utflytta),
ökas naturligtvis göromålen.»
Lydia tyckte visserligen att göromålen redan hade
en försvarlig utsträckning. Emellertid afvaktade hon
med god min fortsättningen.
»Jo, se, min lilla mamsell Lydia, en fruktbärande
trädgård ger en riktig uppsjö af göromål. Sedan
man hunnit så långt att grönsaker och allt annat
blifvit färdigt, fordras en säker tillsyn, när allt om
morgnarna skall aftagas och ordnas för att skickas in
till staden. Bärplockningen är i synnerhet nödvändigt
att följa med öppna ögon, liksom uppmätningen
af bären, antingen de då säljas i staden eller
hemma. Dertill kommer min lilla mjölkförsäljning,
som också ger sitt bestyr.»
Här höll friherrinnan upp litet, och plirande en
smula med ena ögat, lät hon det andra liksom nagelfara
Lydias anletsdrag, men ännu tyckte sig vår hjeltinna
icke behöfva skygga för de framkastade pretentionerna.
Helt fryntligt återtog då den gamla damen: »Det var så
sannt – jag har alltid under sommarn mina små sonsöner
hos mig ett par månader, men för att slippa ha en
gymnasist hängande i hälarne på barnen (gymnasister
kunna för öfrigt aldrig mättas), så låter jag mina
sällskapsmamseller emellanåt läsa med gossarna:
det roar dem mer, och mamsellerna bli derigenom i
tillfälle att uppöfva sina egna studier. Om aftnarne
bruka de oftast med gossarnas återhjelp plocka blommor
och binda buketter, som till det mesta äro beställda.»
Nu, för första gången, syntes på Lydias min, att hon
fann sin tilltänkta befattning nog mångfaldigad, men
hon yttrade endast: »Fins då ingen trädgårdsmästare?»»
»Nej, bevars – jag har blott en trädgårdsdräng och
en hjelpqvinna, men just de behöfva den noggrannaste
tillsynen, så att de icke drifva någon handel för sig
sjelfva. Värst är det under äpletiden. Jag har en stor
kommers med torkad frukt, men då får mamsell Lydia
hjelp af hela huset ... Och nu nog för i afton –
gå nu upp på sitt rum och lufta så mycket hon behagar
... Vi dricka vårt te om en halftimma.»
Då Lydia kom upp till sig, fann hon att jungfru
Kerstin allaredan både slagit upp fönster och
välvilligt gifvit rummet all den trefnad, som hon
förmått, men oaktadt detta kände Lydia sig icke
mäktig af någon uppfriskande rörelse. Helt trött
satte hon sig i soffhörnet, halfhviskande i en
något harmsen ton: »Jo, detta var en lektris- och
sällskapsbefattning ... Nå nå, vi få väl se!»
4.
Lydia börjar sin befattning som handsekter.
Följande morgonen träffades icke friherrinnan i godt
lynne. Hon hade erhållit ett bref, som uppväckt hela
hennes vrede.
»Sätt sig der vid bordet,» hette det, så fort kaffet
var borttaget, »och skrif ett svar, som jag skall
diktera, till min sonhustru, som icke hade mycket
vett förut, men nu tycks ha blifvit alldeles renons
på den varan!»
Med det behagliga lugn, hvilket utmärkte hennes
rörelser, satte sig Lydia på den bestämda platsen
och började ordna skrifmaterialerna. Men om
man velat uttyda friherrinnans förvånade min
härvid, kunde man lätt tänka att hon kände sig
bedragen på något. Utan tvifvel var det vanligt att
sällskapsmamsellerna erforo en helsosam alteration,
när deras herrskarinna visade sig i sin närvarande
sinnesstämning. Lydias nerver voro likväl icke danade
för dylika alterationer.
»Är hon färdig,» sade friherrinnan kärft, »så börja
så här:
»Min kära Justine!
Om någon menniska råkat ut för en riktigt obehaglig
öfverraskning, så är det jag ... Du vet hur gerna jag
tar emot mina sonsöner, men du känner lika väl att jag
icke velat mottaga någon gymnasist, som skulle slå ned
mina äplen, slita sönder mina bärbuskar och utöfva all
annan vandalism – och ändå dristar du nu att utan alla
preludier förklara att en kusin till din kära man ...»
(»Det är icke min son det, begriper Lydia: han, den
ädla själen, dog för fyra år sedan, och enkan hade
sörjt ut efter halftannat år, då hon gifte sig med
en rik odugling, som inbillar sig vara affärsman –
för det att han kallas brukspatron, ännu sedan han
sålt bruket – detta i parentes. Fortsätt nu! Hvar
slutade vi? ...» Lydia uppläste sista raden i
det påbörjade brefvet... »att en kusin till din
kära man» ... »Riktigt!» sade friherrinnan. »Nu
fortsätter jag diktamen»:)
»... en nypromoverad filosofie doktor, herr Edmund
Lannerkrans, benäget åtagit sig att komma hit ned
till min lilla landtgård för att läsa med gossarna
under ferierna. Vet du Justine att detta sannerligen
är något starkt! Skall först och främst ett par
pojkar på åtta å nio år behöfva en sådan herre för
att proppa i sig lite sommarlärdom, och för det andra
och vigtigaste: Skall jag vara färdig att sätta min
hvardagsdiet på sådana fötter, att både han och jag
bli belåtna?
»Jag skrifver nu för att be dig genast inhibera den
här dumma tillställningen! Du vet för resten att jag
icke har mer än tre gästrum. Det ena är upptaget,
och de två andra upptagas ju alltid af er sjelfva,
då ni efter era badresor göra mig den äran att ligga
på Stefanelund några veckor.
I all vänskaplighet
Stefana von T.»
Brefvet afgick, men svaret, som icke inträffade förr
än friherrinnan med sitt hushåll redan för fjorton
dagar sedan utflyttat till landstället, meddelade,
att hur ledsen fru Justine än var att göra sin
svärmor emot, stod det ej i hennes förmåga att nu
hjelpa saken, ty Edmund Lannerkrans hade vid detta
laget troligen afrest. Gossarna skulle komma om ett
par dagar.
»Jo, det här är hyggligt ... Kom hit, Lydia!»
Friherrinnan slog brefvet slag i slag mot
snusdosan. »Nu, när vi alla ska vara upptagna
med såningsarbetet, blir man hindrad med onödiga
göromål ... Lydia får genast gå i befattning med
att ställa i ordning gula gästkammarn, som står full
af flyttsaker. Hon får stufva upp de gamla gardinerna
och laga att öfverdragen bli tvättade och strukna.»
»Ja», svarade Lydia lugnande, »det skall nog bli bra!»
»Och hör på ... Lydia får också i morgon bittida
ställa till ett nytt skorpbak – sådana der unga
akademieherrar ha en gruflig passion att äta
... brukspatron måtte väl betala för honom, men i
alla fall kan Lydia gerna blanda hälften rågmjöl i
hvetemjölet!»
Lydia sprang helt glad till sina nya förrättningar:
hon var minsann icke ledsen öfver utsigten
till en liten variation i hvardagslifvet.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
