- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
62

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla björken. Skiss af förf. till Thoras skatt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62

"Redan uppe, fästmö lilla!" utropade han och var i
nästa sekund vid min sida.

Der sutto vi, glada och leende som junimorgonen,
och öfver våra hufvuden susade björkens krona och vi
lutade oss mot dess stam.

»Tar det roligt i går?» frågade han och tog min hand.

nMycket, mycket,» svarade jag och log mot honom.

»Min lilla fästmö var också, den allra lilla
sötaste flicka man kunde se, och så hon dansade
sedan! Alldeles som en elfva. Nånå, det är också
jag som lärt henne dansa. Mins du när jag var din
danslärare?»

Nog mindes jag det, och vid detta minne logo vi båda.

»Signe^, återtog han, »du är väl alltjemt min lilla
fästmö och håller mig fortfarande lika kär?» Han säg
på mig med sina strålande ögon och Gud allena vet huru
det gick till, men våra läppar möttes och jag tror -
han kysste mig!

Björken ruskade på sig-, min mor trädde ut på gården
och slut var det på vår ljufva te te-å-tete.

Tre veckor derefter satt jag der åter ensam och
djupt bedröfvad. Edvard hade rest, den gången med
sina föräldrar till främmande land. öde och tomt var
det utom och inom mig.

»I höst är jag åter hos dig, min lilla fästmö, älska
mig trofast», hade Edvard sagt, då han tog afsked,
och nu upprepade jag hans ord.

Den gamla björken ruskade misstroget påj sig, liksom
den varnande velat säga:

»Tro ej hoppet, ty det ljuger.»

Hösten kom, björkens lof föllo af, kal och naken stod
dess stam, men ingen Edvard kom. Han hade ej fått
tid att följa föräldrarne, han skulle i tjenstgöring.

»I midsommar kommer Edvard till Håkansbo», sade
farbror då han kom hem, och dervid nöp han mig i
kinden och såg helt skälmaktig ut, den käre, afhållne
farbror Stål.

Yintren förgick och åter stod den gamla björken i
sin friska, gröna skrud och jag satt i dess skugga
och räknade dagarna till midsommaren. Maj var
förliden och Juni infann sig med blommor och leende
förhoppningar. En vecka till och Edvard skulle sluta
sin lilla fästmö till sitt bröst.

Det var en ljuflig juniqyäll. Jag arbetade på en börs,
som skulle gifvas bort när midsommaren inföll. En
fågel sjöng i björkens topp ett kärleksqväde för
sin brud och rundtomkring instämde den bevingade
kören. Vinden smekte min kind och skalkades med
löfven öfver mitt hufvud; blommorna doftade, bäcken i
skogen sorlade och jag kände mig så lycklig, så full
af tro och hopp. Då öppnades gårdsgrinden af farbror
Stål. Han nalkades med dröjande steg. Det hvilade en
djup skugga af sorg öfver hans ansigte.

Hvad var det för en dyster och hemsk aning, som
kom öfver min nyss så glada själ? Jag rusade upp
och utropade:

»Har någodt händt Edvard, är han? . . .» Orden dogo
på mina läppar.

Farbror såg på mig med en blick full af ömt medlidande
och svarade:

»Edvard är förlofvad.»

Yi blickade på hvarandra. Tala förmådde jag icke. Det
var liksom något brustit sönder i bröstet och beröfvat
mig all förmåga att tänka.

Huru jag kom till bänken under björken står oredigt
för mitt minne, det förefaller som farbror burit
mig dit. Att jag satt der, lutad mot hans bröst,
att han talade till mig om sin sorg öfver sonens
handlingssätt, sina svikna förhoppningar angående
Edvard och mig och om vissheten att Edvard störtat sig
i olycka, då han valt en fattig guvernant till hustru,
det minnes jag. Intet af allt hvad han talade undföll
mig; men säga något kuride jag likväl icke.

Jag gick upp på min kammare, tog fram alla små gåfvor
jag fått af honom, som varit mig kärast af allt
på jorden, och betraktade den ena efter den andra,
till dess jag höll den lilla vissnade buketten i min
hand. Den utgjorde hans sista gåfva och vid åsynen
af den - brast jag i tårar .

Efter den dagen nämdes icke Edvards namn hvarken i
mitt eller hans föräldrahem.

När hans förlofningskort anlände stod jag länge och
betraktade de båda namnen:

EDVARD STÅL

och "

AGNES BORG.

Agnes Borg! Hvem var hon och huru såg hon ut denna
qvinna, som rofvat honom från mig? Hon var en fattig
guvernant, utan fpräldrar och anförvandter, hade
farbror sagt. Detta var allt hvad jag visste om henne.

Kortet lades till de andra minnena och jag beslöt
att glömma den, som haft så lätt att glömma mig.

Ett år försvann, utan att jag har någon annan hågkomst
deraf, än att Edvards bröllop stod på våren.

Högsommaren var nu inne och som vanligt satt jag i
björkens skugga och lyssnade med beklämdt hjerta till
hvisk-ningarne mellan löfven. Det tycktes mig som om
de ogillande sågo på mig, sägande till hvarandra:

»Signe är alls icke snäll, hon går och sörjer alldeles
som hon ej kunde göra något förnuftigare. Vi säga
bestämdt upp all vänskap med henne, om hon fortfar
på det sättet.»

Jag lutade ansigtet i handen och mumlade:

»Hvad skall jag taga mig till för att blifva qvitt
min sorg? Hvad skall jag göra för att glömma?»

Björken ruskade sin krona och löfven dansade med
vinden, och ordet arbeta susade för mina öron. Jag
lutade mig mot den trogna stammen, hviskande:

»Arbeta! Jag har ju arbetat hela detta år och ändå
är min sorg lika stor.»

»Du har arbetat illa», menade löfven.

»»Hvad skall jag företaga mig!» Så ropade min oroliga
längtan; »hvad skall jag göra för att undfly mig
sjelf?»

Svaret på frågan uteblef; min far kom med de anlända
tidningarne och frågade om jag ville läsa högt för
honom. Det gjorde jag gerna, ty under det jag läste,
glömde jag min sorg,

Bland annat nytt, som stod i tidningarne, var en
anmälan att Lärarinne-Seminariet på hösten skulle
börja sin verksamhet. De, som önskade vinna inträde,
borde inom en bestämd tid anmäla sig.

När jag väl läst upp detta, måste pappa aflägsna
sig för att rådslå med rättaren, och jag var åter
allena. Det sjöng en frisk vindsång i trädets krona;
löfven de vinkade och nickade så uppmuntrande och
aftonsolen lyste så mild och klar, himlen var molnfri
och hög. Den tyngd, som under ett helt år hvilat
öfver min själ, lyftes derifrån; jag andades lättare
och det var liksom det flydda hoppet återvändt och
tröstande tillhviskat mig:

»Ös litet ur kunskapens källa och du skall under det
arbetet återvinna ditt hjertas frid. Blif seminarist!»

»Bra, bra», jublade de glada löfven.

Nog tyckte pappa och mamma att det var en underlig
idé af mig, en välbergad mans enda barn, att vilja
bilda mig till lärarinna, men farbror Stål menade watt
kunskaper alltid voro bra att ha och att ingen dödlig
kände hvad framtiden gömde i sitt sköte». Följden af
dessa visa ord blef att jag fick resa till Stockholm
och vann inträde å Lärarinneseminariet.

På tre år var jag icke i hemmet. Jag tillbragte
ferierna i östan och vestan hös slägt och vänner
och deremellan arbetade jag som en slaf, för att
vid afgången från läroverket medföra ett vackert
betyg. Detta lyckades. Med det vunna segerbytet
återvände jag till hemmet. Efter en så lång skilsmessa
derifrån var det en sann glädje att åter hvila vid
fars och mors bröst, åter få sitta under den kära,
gamla björken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free