Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla björken. Skiss af förf. till Thoras skatt - Logogryf. Ol. Ersson - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fager; den andra frisk och stark. De befinna sig i
lifvets högsommar.
Det är midsommarafton. På gården skall resas en
majstång och kring den skall barnskaran dansa.
Men hvilka äro då alla dessa barn?
Låt mig se. Fyra af dem tillhöra den bleka, fagra
qvinnan. De äro alla blomstrande och vackra; den
äldsta räknar nio år.
Nå än de andra sex, hvem rår om dem?
De äro helpensionärer hos Signe. Och Signe, det är
den friska och starka qvinnan, som binder kransar.
Det der är godt och väl; men hvem är modren till de
fyra plantorna?
Fru Agnes Stål, vice häradshöfding Ståls hustru,
Signes bästa vän och medhjelparinna i dennas
pensionsanstalt. De äro båda vigda vid arbetet.
»Hvad, behöfver Agnes lyda en så sträng herre? Edvards
föräldrar voro ju rika; Signes far välbergad?»
Sannt, men ödets vexlingar känna vi alla. Edvards far
dog kort efter försoningen med sonen. Efter hans död
måste allt hvad han egt gå under klubban, det stolta
Håkansbo in-beräknadt. Min goda faders vackra Bruatorp
var nära att stryka med för borgensförbindelser, men
det räddades derigenom att jorden utarrenderades och
två tredjedelar af arrendesumman togs för godtgörandet
af de iklädda förbindelserna; den återstående
tredjedelen erhöllo mina föräldrar att lefva af.
Yid dessa omhvälfningar lemnade jag min kondition,
etablerade en helpension för flickor, erbjöd Agnes
att blifva min medhjelparinna och med barn, man och
svärmoder flytta till Bruatorp, der hon och jag skulle
arbeta för familjens existens.
Edvards inkomster voro små och förslogo icke att
försörja hustru, barn och moder. Yi måste se till,
att han kom ifrån alla de svåra bekymmer, som fadrens
död vållat.
För att vinna befordran i framtiden måste Edvard
taga förordnanden och dessa aflägsnade honom ibland
på. flera månader från hemmet, och då arbetade Agnes
och jag för barnens och vår egen existens.
Huru ofta under dessa år, då jag hvilade i björkens
skugga, tackade jag Gud för det min ungdoms ljufva
dröm ej gick i fullbordan. Edvard hade då, vid
den brydsamma krisen i sitt lif, varit förenad med
ett okunnigt och bortskämdt barn, som ej genom sitt
arbete kunnat bistå, utan endast Ökat den tonga börda,
som på honom blef lastad.
Nu hade sorgen öfver hans förlust väckt tanken på att
inhemta kunskaper, och när bekymren kommo, kunde jag
blifva honom och Agnes en nyttig vän.
Gud hade varit mycket nådig emot mig.
Det var likväl icke härom jag skulle tala, utan om
midsommaraftonen.
Alla kransarna voro färdiga, alla äggen målade, allt
papper klippt och nu började arbetet med klädningen
af stången. Hvilken glädje och munterhet; hvilket
stoj och skratt! Min far satt under björken med sin
pipa och fröjdade sig åt barnens glädje. Agnes, tant
Stål och jag voro med i den glada kretsen, för att
leda arbetet, och min goda mor med sina tjensteandar
ordnade kaffebordet.
Under jubel och fröjderop restes den granna
majstången, och när han stod der stolt och praktfull
med sina vimplar och flaggor, då körde i muntert
traf en schas upp på gården och ur den sprang Edvard,
ropande till oss:
»Yictoria, Victoria! Jag har fått förordnandet för
vår gamle, hederlige domare.»
Han slöt Agnes till sitt bröst, kysste barnen,
klappade modren, skakade hand med mina* föräldrar
och vände sig slutligen till mig sägande:
»Gud välsigne dig, kära lilla Signe. Du har varit
min och de minas goda engel.»
Min hand hvilade i hans, mitt hjerta klappade
lugna och jemna slag och jag kände mig så innerligt
lycklig. Storligen be-tviflar jag att jag under några
andra lifvets förhållanden kunnat erfara en så ren
och oegennyttig belåtenhet, som i denna stund.
Spelmannen rörde på stråken, och gamla och unga,
barn och tjenare togo i ring och. svängde om kring den
stolta stången; och sedan det var gjordt, spelades en
vals och - se der valsar Edvard och Signe, med glada
och leende ansigten, hvaruppå den lugna vänskapen
tryckt sin prägel.
Det var ej en svindlande vals, sådan jag dansat vid
sexton års ålder, med honom till min afgud, icke
heller var det någon berusande vals, som kom jord
och himmel att försvinna, sådan som den, då jag tog
afsked af min kärleksdröm; utan det var en vals sådan
bror och syster svänga om med hvarandra.
Dansen var slut. Alla hade gått till hvila, utom jag,
som satt ensam qvar under den kära, gamla björken,
med hjertat uppfyldt af frid och tacksamhet till den
Allgode, för den lugna lycka, som nu var min. De
sakta viftande löfven nickade vänligt till mig,
liksom de velat säga:
»Signe, vi äro nöjda med dig!»
t äg är så glad, så glad, så innerligen glad", -
Och lika glad är ock min hela brödrarad - Mig lifvets
små bekymmer icke störa. Med verlden och mig sjelf jag
känner mig så nöjd, Och alla pulsar slå af lefnadslust
och fröjd, Och hoppets genier mig sällskap göra. Af
idel sol och vår min hela verld är full, Och luftslott
reser jag, som skimra liksom gull, Det ena präktigare
än det andra. Jag tecken sju uti mitt öppna väsen har,
Och så är saken "klar och klappad" för enhvar. Att
den är "svår" kan ingen skäligt klandra. - Med delarna
en stund du nu dig roa kan. Du får dem blanda om och
flytta af och an; Få se hvad smått och godt de kunna
skänka. Hvad det förskräckligt är att uti skolan^ få;
En obegränsad tid; hvad du ej bryta må; Hvad hjernan
är, då redigt du kan tänka;
Hvad som har lika klang "i baken" som. ett "hjelm";
Hvad ingen ärlig karl vill nämnas af en skälm;
Hvad en, som sölar, alltid komma plägar;
Hvad ej förnuftet är hos den, som allting tror;
Hvad han med trollen höll, den. oförskräckte-Thor,
Öm de sig djerfdes ställa i hans vägar;
Hvad skytten sigtade, som sköt på räfven bom;
Hvad det med sprätten är, då portmonnän är tom;
Och hvad hans illusioner man kan kalla;
Hvad lättingen alltjemt uti sitt dagsverk är;
Hvad du på varan bör, förrän du gör affär;
Hvart allt det murkna slutligen skall falla;
Hvarpå ibland det går för mången stor grossör,
Som ligger med i allt och uti allting gör;
Hvad icke alltid är så lätt att bryta;
Hvad middagsslumraren plär hafva på sin rock;
Ett bröd . . . Men nu jag står här som en målad bock,
Ty mera det ur pennan ej vill flyta.
01. Ersson.
Oxel* 4. JRis. 5. Veji.
Lösning af Språkuppgiften i föreg, häfte, sid. 32:
Skälmskt.
Lösning af Charaderna i föreg, häfte, sid. 32: N:ö l,
Armbåge. N:o 2, Stadfästelse.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
