Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörbyleken - En jättebro öfver en jätteflod - Varm vänskap. Reinhold Winter - Äfventyr i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-78-
Han blef sin konungs vän och stöd
I storm och bistra tider,
Han profvade bad’ sorg och nöd,
Bekymmer, qval och strider.
Från gamla Mörby gick han ut
Att ge sitt land sin krafts tribut,
Europa blef hans hem till slut
Och glans kring oss han sprider.
Ty gossen med de ögon blå
Som, buren af en tärna.
Såg Mörbyleken kring sig gå
Och mindes den sa gerna,
Han blef vår ära, blef vårt hopp
När landets storhetsdag rann opp,
Och sträckte vidt sitt segerlopp
Som Axel Oxenstjerna!
- ed -
En jättebro öfver en jätteflod.
torde Icke vara två meningar derom, att skall något
storartadt djerft, något riktigt hisnande i byggnads
väg uppstå, så är amerikanaren rätta mannen, både
att uttänka och utföra det.
Ett sådant prof på hans företagsamhetsancla och
den nästan feberaktiga ifver, hvarmed han genomför
en idé, är den nyligen fullbordade bron Öfver
Mississippifloden vid S:t Louis. Arbetet är först och
främst ett jätteverk i så måtto som det utgör eii ny
löpknut i Nordamerikas ofantliga jern-vägsnät och
låter detta i ett språng kasta sig öfver den breda
Mississippifloden, som hittills utgjort ett icke ringa
hinder i samfärdseln med Yestern; men arbetet är äfven
ett jätteverk till sina egna dimensioner. Brons längd
är två tusen tvåhundra trettio fot och dess höjd,
räknad från flodens klippbädd till öfversta räcket,
etthundra sextiotre fot.
Man bör nemligen veta, att arbetets hufvuduppgift
gällde att lägga grunden till bropelarne under den
framilande djupa floden, hvars bädd är betäckt med
ett nästan omätligt lager af slamm. Detta måste först
till nittiotre fots djup genomträngas med ett slags
stora jernlådor (caissons), som små-
ningom nedtrycktes genom tyngden af pålagdt murverk,
och ur hvilkas inre det inträngande slammet af
arbetarne bort-skaifades. Sedan jernlådorna på detta
sätt nått bottnen eller flodens egentliga klippbädd,
blefvo så väl lådorna som den genom murverket lemnade
öppningen fyllda med en blandning af cement och sten,
och först sedan kunde det egentliga broarbetet
begynna. Sjelfva brohvalfven äro sammansatta af
ett antal ihåliga gjutstålscylindrar och bära på
jernbalkar först en femtio fot bred väg med dubbla
spår för bantågen och aderton fot der ofvanför en
annan för åkdon och trafik af annat slag, med en åtta
fot bred gångbro å ömse sidor. I land fortsattes bron
på stenhvalf åt ömse sidor och slutar åt stadssidan
till med en stor tunnel, hvari tåget försvinner,
efter att hafva passerat högt öfver gator, hus,
båtar och fartyg.
Bron är icke den enda i sitt slag, hvad längden
beträffar, men i afseende å hvalfvens spännvidd och
djupet af funda-mentet, står hon ouppnådd. Kostnaderna
för arbetet skola, i vårt mynt räknadt, hafva uppgått
till närmare fyratio millioner kronor.
Varm vänskap.
ag har en vän, som ständigt sprider
Omkring sig värme, trefnad, ljus;
Men allra mest de dystra tider,
Som fyllas utaf stormars brus.
Då räcker jag min frusna hand
Emot min trogna vän och tänker:
Att ingen fins uti vårt land,
Som mig så mycken njutning skänker.
När vintern breder kalla fallen
Af is och snö kring nejden ut
Och norr skensglorian står på fjellen
Och flammar klart till nattens slut,
Då sitter jag i stilla ro
Bredvid min vän och trofast säger:
Jag ville här bestämdt ej bo
Den dag, då icke dig jag eger.
Min vän är stilla, mild och fredlig,
Och aldrig än han vändt sig bort,
Om också jag är obeskedlig
Och helsar honom kallt och kort.
Ty det, tyvärr, har ofta händt,
Att sjelf jag svalnat har, då solen
Sitt klara bloss på himlen tändt
Och dansar om med det kring polen.
Men hur som helst, jag likväl känner,
Att evigt skall vår vänskap le,
Att jag för inga andra vänner
Skall honom öfver axeln se.
Och oftast, när jag nått igen
Mitt enkla hem, den lugna hamnen,
Jag ropar: Ack, du käre vän!
Och tar min - kakelugn i famnen.
Reinhold Winter.
Äfventyr i öknen.
Det var på våren, så läsa vi i en nyligen utkommen engelsk reseskildring från österlandet. Yår resande tillhörde diplomatiska kåren och hade fått i uppdrag att föra några vigtiga depescher från Damascus till den britiske chargé d’affairen i Bagdad. Men vi låta den resande sjelf berätta: Jag visste redan af egen erfarenhet att vägen från Syrien till Chaldeen då för tiden – ty sedan dess hafva redan många år förflutit – var ytterst farlig, vare sig man färdades till häst eller på kameroch under hur stark eskort som helst; en sådan resa var för öfrigt mycket långsam, ty hon tog sina fulla sex dagar i anspråk, till och med om hon försiggick utan några af brott. Jag hade redan tillbragt mången månad bland olika arabstammar, och sålunda visste jag att ryska spioner, franska agenter och turkiska röfvare (under hvilken benämning jag inbegriper alla turkiska tjenstemän utan undantag, från de högsta till de lägsta) utan tvifvel skulle bereda mig allehanda olägenheter under färden, om de fingo nys om ändamålet med min beskickning. Jag måste sålunda träffa mina anstalter i enlighet dermed.
Ju eländigare och fattigare en ökenfarare ser ut, desto större är sannolikheten att han trygg och välbehållen framkommer till ort och ställe. På så långt håll som gamen skönjer en död gazell, varsnar beduinen om de resande hafva präktiga drägter, sköna hästar och späckade börsar. Genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
