Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äfventyr i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
trängd af denna öfvertygelse, uppsökte jag dagen före
min afresa den smutsigaste lumpbod vid den trångaste
och smutsigaste gata, i det smutsigaste qvarter i
hela Damascus. Här slog jag mig ned med korslagda ben
bredvid den enögde puckelryckige mäklaren och prutade
goda två timmar med honom om en trasig mantel, som
likt Josefs var lappad med flikar af alla möjliga
färger. För detta plagg betalade jag den oerhörda
summan af tjugo piaster (omkring två kronor) och
försummade icke att derpå låta gifva mig ett formligt
qvitto, affattadt på den bästa arabiska. Dessutom
skaffade jag mig en jättestor röd turban, som icke
det ringaste gaf manteln efter i afseende på smuts
och trasor, köpte två skålpund fint snus, något
chinin och en stor flaska ricinolja för de arabiska
arbetarne vid min destinationsort samt försåg mig
i hemlighet med ett par små revolvers. Derpå hyrde
jag mig tre starka kameler och två kameldrifvare,
pålitliga araber, som blifvit utstötta från någon
arabisk ökenstam. Min sista förberedelse för resan
skall synas läsaren något besynnerlig, men den var
väl öfverlagd och skulle äfven rädda mig från en säker
undergång. I dagningen begaf jag mig nemligen till en
turkisk polistjensteman, med hvilken jag var bekant
sedan flere år, och lånade mig, till hans obeskrifliga
förundran, ett par - handbojor. Sedan jag besörjt allt
detta, hemtade jag de papper, som skulle befordras,
och erhöll af vår resident allt möjligt understöd
för mina resebehof i öfrigt.
Klockan sex på morgonen, medan staden ännu knappt var
halfvaken, bröt jag upp med mina båda kameldrifvare
och begaf mig först till ett engelskt fruntimmer, som
bodde i en af förstäderna och som vänligt erbjudit sig
att under min frånvaro herbergera och efterse mina
tillhörigheter. Detta utomordentliga fruntimmer,
en modern lady Esther ’Stanhope, hade varit gift
icke mindre än sju gånger, naturligtvis efter
hvarandra. Hennes första make hade varit en välbekant
engelsk adelsman; hennes nuvarande man var en arabisk
scheikh, höfdingen öfver en mäktig beduinstam,
som huserade mellan Bagdad och Damascus. Efter ett
hjertligt afsked af henne besteg jag åter kamelen
för att rida direkt på Tadmor, det gamla Palmyra, som
fordom var en stad af palatser, nu en hög af ruiner,
som blott bebos af schakaler och ormar.
Vi hade knappt tillryggalagt en engelsk mil genom
palmdungar och hvetefält, då jag bakom oss förnam
hofslagen af en trafvande häst, och då jag vände
mig om, såg jag en syn, som verkligen passade till
ett land fullt af. hemligheter och romantik. Min
britiska landsmaninna, hvilken jag för en timme
sedan sagt farväl, kom galopperande i sällskap med
en herre, en gammal inalteserriddare, för att följa
mig halfvägs till Tadmor. Det var ett chevalereskt
infall af den besynnerliga frun, hvars hjerta, trots
alla fel och missöden, förblifvit godt och varmt och
fullt af kärleksfullt deltagande. Men hennes lifvakt
var så sällsam, som om hon varit en trollqvinna på
Harun al Raschids tider. Den bestod af ett halft
dussin arabiska fullblodsfålar, hvilka utan töm
och sadel svärmade omkring henne som fjärilar kring
en blomma. Undersköna djur, lättfotade som hinden
och lekfulla som apor, jagade de hvarandra omkring
sin herrskarinna; men så snart hon ropade, stodo
de ögonblickligen stilla eller kommo fram och lade
mulen i hennes hand för att emottaga de kakor, som
hon brukade bjuda dem. Några af dessa favoriter hade
fått arabiska namn, andra hade hon skämtsamt eller
sarkastiskt gifvit namn efter engelska storheter. De
båda vackraste hette Palmerston och Pitt, det vildaste
och ostyrigaste djuret lord Ellenborough.
Först på natten kommo vi till en by. Utanför densamma
slogo mina tjenare upp våra tält och här in togo vi
vår qvälls-måltid och vårt kaffe. Icke vi sjelfva,
utan min vänliga följeslager skas fålar hade snart
framlockat en talrik folksamling, som i en krets slöt
sig omkring oss.
Som byn ligger vid randen af öknen, så voro samtliga
männen utmärkta hästkännare och ansågo oss utan vidare
för hästtjufvar, som voro på väg för att sälja vårt
rof till beduinerna. Förgäfves försäkrade vi dem,
att fålarna icke voro till salu-, de höllo i sig med
att fråga om priset på det ena och andra djuret och
att klappa och stryka dem på äkta
hästbytarmanér, fast Öfvertygade om att vår
obenägenhet att handla icke var annat än den sluga
praktik, som begagnas af alla hästhandlare. Slutligen
lyckades jag lugna vår något besvärliga omgifning i
det jag meddelade dem de nyaste händelserna i Europa
och till deras oändliga förnöjelse försäkrade,
att turkiska regeringen häraf allaredan rönt rätt
obehagliga följder. Att vi för det lam vi förtärde,
för dadlar, mjölk och honung samt för säden till
kamelerna och hästarna betalade så rundligt och
samvetsgrannt som om vi varit i Europa, behöfver
väl egentligen icke omordas, men jag nämner det dock
uttryckligen, emedan ett dylikt förfarande ingalunda
hör till vanligheternax i en syrisk by; tvärtom var
det här någonting så ovanligt, att hela traktens
befolkning lifligt berördes af underrättelsen om en
sådan rättrådighet och frikostighet. Också erhöllo vi
snart ett slående bevis härpå. Efter aftonmåltiden
satt jag utanför mitt tält, då jag i fjerran hörde
trumhvirflar och dervischflöjter, som tycktes komma
närmare och närmare; och se der! plötsligt visade sig
en hop araber och bakom dem syntes på en bärstol en
mycket gammal, hvitskäggig man, byns scheikh. Han var
nittio år, sade han, men ännu hade han icke sett en
resande, som betalt något för hvad han fått; derför
hade han befallt sina tjenare att bära honom till
denne, på det han före sin död måtte med egna ögon
få skåda den märkvärdige man, som betalade der han
färdades fram; nu vore han kommen och ville gifva
honom sin välsignelse, för att sedan vända hem och
dö i frid.
Gubben talade lugnt och tydligt. Han hade tänkt
mycket, ehuru han under hela sitt lif rört sig
inom den trängsta krets. »Jag har icke sett annat
än uselhet i denna verld», sade han med mycken
pathos. »Turkarna taga ifrån oss allt hvad vi ega i
Allahs och Padischahs namn. Jag är mycket gammal,
nittio år, half blind och nära döden, och likväl
ville jag låta föra mig hit, för att lära känna den
man, som med reda penningar betalade hvad han, hans
kameler och hästar behöfde, ty ännu har här aldrig
varit en menniska, som i sanning fruktade Allah och
gaf rättvisa åt sina medmenniskor.» Säkerligen vore
jag ingen turk; han visste att jag icke heller var
någon arab, - hvilket folk tillhörde jag då?
»Det är svårt att säga», svarade jag honom leende;
»ty jag är född i Irland, har uppfostrats i Italien
och tillbringat mina mannaår i England.»
England måste vara ett förträffligt land, menade han,
då det regerades af en qvinna, och hvarje menniska
icke desto mindre fick sin rätt. »Vi stackars
menniskor», tillade han suckande, »som bo vid gränsen
af öknen, om. ock emellan två de äldsta städer i
österlandet, äro slafvar från vaggan till grafven. I
sultanens namn regerar och i hans namn plundrar man
oss. Turkarna göra oss till tiggare och bringa skam
öfver våra barn. Mot detta fins ingen bot mer. Så
gammal och ansedd jag än är, så var viss att om jag
i Damascus eller Bagdad anförde klagomål öfver någon
orättvis handling, så skulle man inom tre dagar jemna
vår by med jorden och kanhända piska mig till döds,
i trots af de beväpnade män som jag skulle kunna
kalla tillsamman. Ja», slöt den gamle, i det hans
ögon blixtrade af en nästan ungdomlig eld, »det skall
blifva en lycklig dag för Syrien, då de ryska härarna
öfv örskrida gränsen och kalla oss alla till vapen,
ty turkarna förtjena icke bättre, än att vara slafvar,
och tiden för deras fall måste komma.»
När dagen nästa morgon grydde, aflossa.de jag ett
pistolskott - det var tecknet till uppbrott. Omgifven
af sina hästar, sof min följeslagarinna ännu lugnt
i siitt tält, vid hvars dörr den tappre maltesaren
höll vakt med draget svärd. Det första, som jag
gjorde, var att jag tvättade mitt ansigte med
förtunnad citronsaft, det bästa medel af alla,
mot den i den heta ökenluften så lätt inträdande
ögoninflaminatioii<en. Efter frukosten försåg jag
mig sjelf och mina ’b&da kameldrifvare för sex dagar
med proviantförråd, bestående af bröd, vatten, ost,
säd och dadlar; derpå gingo* vi att möta farorna i
den ensliga, melankoliska öknen. Kedan vid uppbrottet
hade vi kännedom om en fiende: två turkar, franska
och ryska spioner, i sällskap med en arabisk affälling
hade visat sig i b.vn, der de utbytt sina hästar mot
kameler för att utan dröjsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
