Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äfventyr i öknen - I vinterqväll. Ernst Wallmark - Mariuccia. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medtagit från Beiruth. Två timmar varade var rast;
derpå redo vi vidare till dess vi uppnådde en bred
sträcka af fuktig sand, som torde hafva haft en
utsträckning af tolf engelska mil. Yi hade tydligen
påträffat källvatten-, jag steg derför af min dromedar
och borrade mitt spjut väl nio fot djupt i marken,
men intet vatten ville visa sig, oaktadt fuktigheten
tydligt angaf, att sådant måste finnas i närheten.
Kört derefter påträffade vi friska kamelspår såväl
framför oss som på höger hand. Spionerna hade således
varit snabbare än jag påräknat; emellertid kunde de
icke vara långt framför oss, sannolikt på väg till
brunnen vid Slebifolkets station. Dit ämnade äfven
jag mig; var jag en gång der, så skulle ingen våga
antasta mig.
Slebis äro ett halft hemlighetsfullt folk;
hvarifrån de härstamma har ännu ingen kunnat
utgrunda. I sjelfva verket äro de hvarken
beduiner, ännu mindre turkar eller judar; hvarken
muhamedaner eller djefvulsdyrkare, utan stränga
monoteister. De röfva och stjäla icke, bo i fasta
tält, ega stora hjordar af svarta och hvita får
och älska i allmänhet lugn och frid. De äro ett
högst godmodigt och framförallt gästfritt folk,
men den största välgerning de bevisa öken-fararne
består deri att de dragfå försorg om brunnarnas
vidmakthållande. Man kan i viss mening kalla dessa
enkla goda menniskor för öknens missionärer, ett sig
sjelf styrande brödraskap, till hjelp för nödlidande
vandrare, synnerligast europeiska ökenfar ar e.
(Forts. sid. so.)
ödslig skog, under mossbetäckt tjäll, I undangömd vrå
utaf verlden, Der sitta de små uti vinterqväll Yid
brasan som sprakar på härden. Med klappande hjertan
och ängslan stor De sitta allena och vänta på mor,
Som gått efter bränsle till skogen.
Derate är kallt, öfver skog, öfver fjärd Den disiga
dimman hänger; Kring stugan nordan i hvirflande färd
På snöiga fålarna spränger } Och kastar af yrsnö
en handfull in Till barnen, som vänta på moder sin,
Som gått efter bränsle till skogen.
Knappt tränger en stråle af qvällsolens gull Igenom
de bräckliga fönster,, Der rimfrosten tecknat hvar
ruta full Med tusentals brokiga mönster;
Den blommiga rutan de andas uppå, Att se genom hålet,
om till sina små Ej mor kommer snart ifrån skogen.
Det lider alltmera mot qvällen sen,
Men iagen stjerna ses lysa,
Och brasan på härden har slocknat alltre’n;
De små börja frukta och frysa,
De luta sig tyst mot hvarandra igen:
"O Gud, att vår mor ej är hemma än
Med bränsle derbortifrån skogen!»
Men bäst uti stugan ödslig och kall
Små syskonen frysa och darra,
Så höres i qvällen från Trogen ett skall
Och fjät, som i drifvorna knarra.
Då vändes i glädje den ängslan så stor
Och jublande ropa de: »Nu kommer mor
Med bränsle tillbaka från skogen!»
Ernst Wallmark.
(Till illustrationen å sid. SO.)
älskvärda lilla Mariuccia! Då jag skådar din bild
framträder för min inre syn ditt solbelysta fädernes-1
land bortom Alperna, detta underbara Hesperien, som
alltifrån den grekiska gudasagans skymning intill den
dag i dag är lockar menniskornas sinnen och fängslar
inbillningskraften med samma eviga trollmakt. Men
jag vill icke här tala om den verld af storhet,
som naturen, konsten och historien öppna for oss i
Italien; nej, här vill jag endast tala om de små,
och efter du, kära lilla Mariuccia, just nu råkar
titta, fram ur fönstret, vill jag presentera dig i
Familj-Journalen för alla de blåögda och ljuslockiga
små Marior, som skola med svårighet stafva på ditt
namn och med undrande, skygg förtrolighet skåda in
i dina mörka ögon.
Det har väl gått de flesta resande såsom det gick mig,
att nemligen det allra första intrycket af Italien
bragtes mig af ett eller annat dussin sådana der små
skrikhalsar. Klangfulla röster äro i Italien foster
af en ymnigt alstrande natur, men deras ungdomliga
öfverskott urladdar sig i ett barnskrik, hvarom våra
hyperboreiska barnhalsar icke kunna gifva ens den
aflägsnaste föreställning. Det är såsom tornsvalans
skri jemfördt med sparfvens qvitter.
Jag vill slå vad om att det som nu lockat Mariuccia
till fönstret och fängslar hennes uppmärksamhet der
nere på gatan är intet annat än hennes lekkamraters
stoj och skrik. Hon lyssnar ännu, men i nästa
Ögonblick svarar hon med en genomträngande styrka,
som snarare kunde synas beräknad på att höras utom
stadsporten än här närmast i den trånga gatan. Yill
ni betrakta den lilla i fönstret, så skynda er, ty
i ett nu försvinner hon för att blanda sig i chören
der nere. »Men hon måste ju först kläda på sig» -
menar ni. All-
deles icke, hon har linnet och halsbandet af korall,
det är mer än nog.
Kommande genom Tyrolen öfver Brennerpasset, hade jag,
i stället för att fortsätta med jernvägen till Yerona,
tagit af vid en liten station nära italienska gränsen,
för att, efter ett par timmars färd med vetturin,
vid den lilla staden Riva nå den nordligaste spetsen
af Gardasjön och sedan öfver denna, den största af
Italiens sjöar göra mitt inträde på den lom-bardiska
slätten. Riva ligger ännu inom Österrike men är
till natur och folk helt och hållet italienskt, ja,
så syditalienskt, att man sedermera icke förr än i
Neapel finner något fullt motsvarande. I sällskap
med några hyggliga österrikiska officerare hade jag
vid jernvägsstationen fått plats på en vagn och vi
gåfvo oss af vid middagstiden, hvarvid augustisolen
gaf oss en nästan alltför varm välkomsthelsning till
Italien. Yägen bar uppför och uppför, tills med ens
utsigten öppnade sig öfver Gardasjön med dess azurblå
vatten mellan violetta berg. Nu bar det långsamt
utför, och innan kort rullade vi fram genom en liten
by. I ett nu var vagnen omringad af en skara skrikande
barnungar, som tiggde. Att kalla dem tiggarungar efter
våra begrepp vore orätt. Tiggeriet är visserligen i
Italien ett yrke, men det är dessutom, i synnerhet
för barnen, ett slags folknöje. De helsa den resande
liksom med ett jubelskri, göra allehanda pantomimiska
åtbörder, slå kullerbytta och hjula. "Signore! un
soldo, signore! Date mi gualoJie cosaf» - Nu vill
jag visst icke påstå att icke de hafva fullt allvar
med sin bön om en slant. Men jag tror dock att de
skulle betrakta det såsom en ouppmärksamhet från
deras sida, om de läte främlingen obemärkt och under
tystnad passera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
