Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo rusande emot dem med underrättelsen
att farmors trilla syntes nere i svängen vid
kyrkporten – och derpå rusade de åter ned, för att
taga emot farmor, som, sittande i sätet styf och rak,
sjelf skötte tömmarna.
»Gudskelof att vi äro framme!» sade Lydia,
till sin följeslagare, medan de hastade samma
väg som gossarna. »Det syns att någonting
satt friherrinnan i dåligt dynne.»
»Då svär jag på», svarade Edmund, »att posten
redan kommit och att gästerna torde infinna sig mal
à propos!»
0ch om den saken blefvo de snart öfvertygade,
ty friherrinnan hade icke förr fått syn på sin
sällskapsmamsell, än hon gaf luft åt sin galla:
»Jag hoppas att mamsell Lydia nu haft tid att
gå så långsamt, att hon ej är trött, utan kan gå
fortare tillbaka, ty någon predikan får hon icke
afhöra den här gången... Kan en tänka att jag
på morgonen haft bref från Justine. De blygs icke
att komma en hel vecka for tidigt, och de inträffa
kanske i eftermiddag. Lydia vet således att det är
nödvändigt att skynda sig hem för att göra de två
rummen i ordning... Det var nu ett spektakel också,
att hela nytorkade tvätten skulle läggas deruppe!»
»Min bästa friherrinna», svarade Lydia lugnt och mildt,
men också fullkomligt frimodigt, »jag skulle helst ha
sett att kläderna fått bäras upp på vindskontoret,
men jag vågade icke vara olydig mot friherrinnans
befallning... Det blir ganska svårt att få bort den
otrefliga luften så hastigt och äfven att få bort
sjelfva kläderna.»
»Icke skall väl mamsell Lydia förrätta det arbetet?»
frågade Edmund ifrigt.
»Kanske att du, min vän, vill hjelpa henne!» inföll
friherrinnan försmädligt. »Men Lydia har naturligtvis
Kerstin tillhjelp.»
»Kerstin, som ligger uppsväld i fluss och tandvärk?»
»Så får det väl bli köksan!»
»Men, farmor, då få vi ju ingen middag... och jag
är redan hungrig!» vågade i en af gossarna invända.
»Svante är en märkvärdigt klok pilt!» förklarade
Edmund, »Och som jag ser på Manne, att han delar
sin broders åsigt, föreslår jag att gossarna följa
mamsell Lydia hem.»
»Och informatorn följer kanske disciplarne?» mumlade
friherrinnan, under det Edmund hjelpte henne ned
ur trillan.
»Nej, min bästa tant, det uraktlåter jag: en sådan
tjenstaktighet skulle icke vinna mamsell Lydias
bifall»
Lydia skänkte sin nya vän (ty som sådan ansåg
hon honom) en vacker bifallsblick. Derefter vinkade
hon gossarna vänligt till sig och försvann skyndsamt
på hemvägen.
-
Då friherrinnan och hennes kavaljer återkommo från
kyrkan, voro gästrummen redan i ordning, och
middagsbordet desslikes.
»Det kan ingen tro, farmor, hur mamsell Lydia fäktat!»
meddelade unga herr Manne.
»Och så stark hon är och så snäll!» bifogade Svante.
»Nå ni ha väl hjelpt henne?» frågade farmor nådigt.
»Ja, bevars, vi ha haft schå allihop!»
»Det här», hviskade Edmund till den unga flickan,
hvilken nu, rosenröd och het som en ros i solhettan;
kom in i salen, »det här vågar jag icke berätta för tanterna,
ty ett sådant slags ansträngning är högst ohelsosam.»
Han tycktes vara helt bekymrad.
»Lappri! Jag är stark – och nu får jag litet ro på
eftermiddagen... De komma väl icke före qvällen ...»
Men trösta oss för ro det blef den eftermiddagen! Så
vacker som morgonen varit, så bråkig blef aftonen,
och ändå var den endast inledningen till ett nytt
skifte i den unga qvinnans lif...
»Usch, så tråkigt, farmor, nu är pappas och mammas
vagn strax här!» rapporterade den ene af gossarna,
just som den gamla damen i ena soffhörnet beredt
sig en beqväm plats för den stora middagsluren.
»Nu», ropade den efterföljande af ungherrarne,
som kom hack i häl efter,»nu är det då slut
med att ha roligt ... mamma; gör aldrig annat
än piper, och pappa gör aldrig annat än skrattar –
och så få vi inte vara i fred.»
»Tyst, pojkar!» bjöd farmor majestätiskt. »Hvar är
Lydia? Jaså, hon skulle räkna pengarna för bären,
som sålts på kyrkbacken ... Nå, der är Lydia. Spring
ut och ta emot sällskapet och för upp hennes nåd på
gästrummen – de ska väl gubevars damma af sig, innan
de komma hit in. Sätt så i ordning kaffebordet nere
i stora bersåen, men Lydia tar icke af det allra
förnämsta småbrödet och icke en bit af sockerkakan!»
»Tag inte alla pepparkakorna heller – annars blir
det inga qvar till oss!» hviskade en af gossarna,
i det de båda, liksom fattade af en hvirfvelvind,
flögo ut genom dörren med mamsell Lydia efter sig.
-
8.
Herrskapet presenterar sig.
Innan Lydia hann ut till trappan, hade Edmund, som
lyckligtvis höll på att röka sin cigarr, sittande
under en af lindarna på gården, skyndat fram, så
fort vagnen stannat, och med artiga bugningar och
artiga ord hjelpt ned hennes nåd Justine. Denna dam,
tätt insvept i sitt gröna flor, tycktes likväl, redan
innan hon emottog hans arm, vara stadd i ett horribelt
misshumör, ty hon vårdade sig knappt svara, och den
lättvindiga helsning, som hon gaf sina söner, förekom
Edmund så obehaglig, att han kände sig helt belåten
öfver att få lemna den stela frun åt Lydias omsorg.
Under tiden hade herr brukspatron Adolf Lannerkrans,
hvilken, liten och spenslig till växten, närmast
liknade en vårdslös skolpojke, med sina fria fasoner,
sin lösknutna halsduk, sin nedvikna skjortkrage,
sina randiga underkläder och paletåen för värmens
skull neddragen halft Öfver axlarne, i sin tur hunnit
upp till trappan, der han helsade sina styfsöner med
ett tag i hvarderas nacke, förklarande att han skulle
anse dem för de utsöktaste gossar i verlden, om de
genast ville gå sin väg och plocka alla sakerna ur
vagnen ... I detsamma vände sig herr brukspatron
till Edmund, som åter kommit ned. »Hör på du, hvad
i alla englars namn är det för en prima skönhet
som tog emot Justine – aldrig kan väl det vara nya
sällskaps-mamsellen?»
»Jag underrättar dig, min käre Adolf», svarade Edmund
helt allvarsamt, i det han med sin kusin utbytte ett
hjertligt handslag, »att den här unga flickan, dottern
till en afliden fattig tjensteman, är en fin, bildad,
älsklig och oskyldig varelse, som jag förbjuder dig
att uppvakta med ditt vanliga dumdristiga nonsens!»
»Tusan hakar», – brukspatronen slog upp ett klingande
skratt – »jag tror att du lagt dig på ett nytt slags
studier, men akta dig sjelf, du, så att du icke pratar
något farligare än nonsens!»
Under detta herrarnas meddelande hade hennes nåd
Justine blifvit af Lydia förd till sitt rum, der hon
genast nedsjönk i en fåtölj, under försäkran att,
om icke mamsell hjelpte henne; att få kläda af sig
och få sig en annan drägt, hon utan tvifvel måste
stanna der hon var, färdig att dö af trötthet
»Jag skulle gerna göra denna lilla tjenst», svarade
Lydia enkelt, »men friherrinnan väntar mig strax,
tillbaka, emellertid skickar jag upp husjungfrun».
Vid detta svar vände sig fru Justine med en
förvånande rask rörelse om i stolen; hon var så van
vid de s. k. sällskapsmamsellernas ödmjukhet, under
förhoppning på vackra presenter, att hon med ett slags
slö undran lät sina blickar öfverfara Lydias gestalt.
Men Lydia gaf henne icke tid att låta hennes
förvåning öfvergå i ord: hon skyndade ned till
sin gamla herrskarinna, hvilken i sin tur var
uppbragt öfver den tid, som Lydia slösat bort.
»Tänker hon engagera sig som kammarjungfru hos
fru Justine? Jag trodde ej att Lydia skulle
låta använda sig så som de andra slarfvorna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
