Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, jag tog mig just friheten förklara hennes nåd
att min tid var upptagen – och nu kanske jag får
springa och styra om kaffet i bersåen?»
«Gör det och ge bud, så fort det blir färdigt ... Åh,
se der är mågen redan ... God dag, du! Jag trodde
icke, att du så snart var färdig att uppvakta mig».
Brukspatronen höll på att rent af "tappa ögonen», då
Lydia försvann genom dörren. Derefter skyndade – han
att kyssa friherrinnans hand, under försäkran att som
han bestämdt störde sin dyra svärmors middagssömn,
skulle han komma igen, sedan han fått göra toalett.
»Åh nej, du!» svarade friherrinnan med ett litet
försmädligt skratt. »Flickan hittar nog vägen till
trädgården utan att du behöfver besvära dig, hvilket
kanske, var meningen ... Sätt dig, min vän, och tala
om er brunnstur.»
»Det är en outhärdlig värme i dag!» svarade den artige
mågen, hvilken genom fönstret såg Edmund obesväradt
ställa sig som biträde till den bländande skönhetens
disposition, ja, till och med pojkarna lemnade vagnen
för att följa efter med en korg emellan sig ... »Ack,
min bästa svärmor, brunnskuren har verkat ingenting
mindre än godt på Justines matthet och sinnesro;
och jag fruktar att jag måste springa upp och se om
jag icke kan vara henne till tjenst ... Vi ville
icke besvära svärmor med kammarjungfru.»
»Nå, spring upp då, men skynda dig tillbaka, så att
du för mig ned i trädgården, då vi få bud!»
Brukspatronen hade gerna åtagit sig att blifva
budbäraren, men då han väl kommit ut i förstugan,
ropade honom hans äkta halft: »Adolf, skynda dig
... menniskan kan ju icke få upp kappsäcken.»
»Tusan hakar», och den godlynte äkta
mannen skrattade sjelf åt sitt missöde.
-
»Nu är det så magnifikt det kan vara, mamsell
Lydia!» sade Edmund, och gick några steg tillbaka
från kaffebordet, för att rätt beskåda det... »Kunna
icke gossarna nu rapportera att allt är klart?»
"Jo, gör det, snälla gossar!» biföll Lydia, ordnande
de friska blad kring serveten, som Edmund nedrifvit
med armbågen, under det han beundrade den unga
damens smak.
Knappt hade emellertid herrarna Manne och Svante
börjat sin kappspringning, än Edmund brådskande sade:
»Bästa mamsell Lydia, om någon taktlöshet blir att
förlåta, så låt mig tro, att den sjuttonåriga flickans
ädla instinkt hädanefter som hittills utvecklar sin
medfödda takt!»
»För all del gör icke sådan affär af unga hennes
nåds små pretentioner! Jag har redan tillbakavisat
dem enligt friherrinnans vilja.»
»Det var icke på Justine jag tänkte», svarade Edmund
rodnande.
»Icke skulle väl brukspatronen kunna begå någon
taktlöshet mot mig?» Hon blef alldeles scharlakansröd,
medan de vackra ögonen sköta verkliga blixtar.
»Icke för att förolämpa (det bedyrar jag), men han
har en så narraktig vana att ändå begå taktlösheter
just genom det smicker, som han anser sig böra egna
alla unga fruntimmer och hvilket alltid väcker hans
frus oro, något, som i sin tur smickrar honom ... Ah,
se der ha vi sällskapet!»
Lydia gick att ställa sig vid yttre ingången till
dubbelbersån.
Först kom friherrinnan, konvojerad af herr
brukspatronen, som tycktes benägen att segla under
förlig vind, så framt hans kära svärmor tillåtit
sådant, och efter detta par syntes fru Justine,
ganska ståtlig i ny toalett, ledande sina söner,
en vid hvardera handen, och om de i något liknade
sin styfpappa, var det i begäret att hastigt komma
fram, men tvärt igenom det gröna floret varsnade
de moderns återhållande blick.
Då man ändtligen hunnit hamnen, utropade genast
brukspatronen: »Nå, men det här är ju ett alldeles
förtjusande arrangemang!» och så snart han fått
friherrinnan ned på soffan, bugade han sig artigt för
Lydia, förklarande att han säkerligen aldrig druckit
kaffe med större smak, än han nu skulle göra.
»Uppehåll icke flickan, utan låt henne sköta sin
affär, om du liksom jag längtar efter kaffet!» sade
friherrinnan sträft.
Hennes nåd Justine yttrade icke något, men hennes blick fäste
sig med hånfull nonchalans, på sällskaps-mamsellen,
och Edmunds försök att distrahera henne möttes ganska
snäft: han hade ju begått den oförlåtliga försummelsen
att låta endast gossarna föra henne ned i trädgården.
Men när fru Justine tyckte att såväl hennes mans som
kusinens ögon något för länge qvardröjde vid Lydias
behagfulla rörelser under serveringen, bröt hon sin
värdiga tystnad och sade, vänd till svärmodern:
»Jag gissar att det här unga fruntimret är någon
aflägsen slägting till min goda svärmor – kanske
någon Häckensköld?»
»Nej, du», svarade friherrinnan med spefull
förnöjelse, »hon heter hvarken Häckensköld eller
Sjåpensköld, men eftersom du nödvändigt vill att
hon skall passera som slägting, så får jag väl icke
på första dagen göra dig emot ... Hör på, Lydia,
släpp kannan och kom och gör din komplimang... Du
får hädanefter kalla mig tant!»
Rodnande af glädje skyndade Lydia att under den
djupaste nigning kyssa friherrinnans hand och sade
med sprittande liflighet: »Nu har jag blott att
önska, att jag i min person måtte innefatta två
sällskaps-mamseller ocb tre husmamseller, ty om man
vill söka till att göra sig nyttig för sin matmor,
så vill man bli ännu nyttigare, för sin tant.»
»Tusan hakar», inföll brukspatronen skrattande,
»hvad svärmor har för lysande och framför allt
fruktbärande idéer!»
»Ja, har jag icke, du – men denna står jag i skuld
för hos Justine ... Ack, hur är det med dig,
Justine lilla... smakar icke kaffet?»
»Värmen ...» mumlade den förödmjukade högmodiga damen,
i det hon lät Edmund befria sig från kaffekoppen.
»Kanske du vill, min engel, att jag följer dig upp? Du
behöfver visst lägga dig!» föreslog den äkta mannen.
Men det svar, han erhöll, bestod endast i en förnäm
skakning på hufvudet och en blick, som i aningen lät
honom njuta försmaken af aftonens sparlakanslexa.
-
9.
Hur långt sakerna avancerade under Edmunds frånvaro.
Det var dagen efter Edmunds afresa och tio dagar
efter herrskapets ankomst – ty af något skäl, som han
sjelf bäst kände, hade hans resa denna gång kommit
att dröja längre än vanligt, men så fordrade också
nu materialerna för hans tidningskorrespondenser att
han stannade borta åtta à tio dagar.
Så länge Edmund tillhörde den lilla sällskapskretsen
på friherrinnans landtställe, hade Lydia ett säkert
stöd, ty hans artiga, men lugna fasthet inverkade
så mycket på fru Justine, att hon icke ville riskera
atf möta hans iskalla blick, då hon försökte något
skämt, hvars föremål vår unga hjeltinna var. Men nu,
då han reste, fanns intet skäl hvarför hon skulle
genera sig, när hon hade så många anledningar att
lätta sitt humör.
På närvarande vackra förmiddag hade brukspatronen
gifvit sig af på en sväng in till staden för att,
såsom han brukade säga vid dylika tillfällen,
uträtta sin frus kommissioner. Lydia stod i en
garderob och inlade linnekläder, medan friherrinnan
i rummet utanför var sysselsatt med att rensa hallon.
Fru Justine hade icke visat sig på morgonen, men nu
inträdde hon.
»God morgon, min unga nåd! Tänker du hjelpa mig med
bären?» ’
»Nej, jag hoppas få tala vid svärmor om något
vigtigare.»
»Åh, bärrensningen är vigtig nog ... Lydia,
stackars barn, har så mycket att sköta innan hon på
eftermiddagen får ta i håll med syltningen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
