Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, mamsell Lydia har många jern i elden. Jag
anser likväl att hennes minsta förmåga ligger åt
hushållsvetenskapen»
»Aha», svarade friherrinnan, »ä’ vi hemma der
... Vet du, Justine, att du gör dig riktigt löjlig
med din ständiga misstänksamhet. Men du har en sådan
beskedlig sjåter till man, att du icke visar honom
någon aktning – jo, så skulle du betedt dig i min
sons tid!»
»Han gaf mig ingen anledning att klaga.«
»Det är nog sant, men jag ser just icke att Adolf
heller ger dig någon annan anledning än att han är
för flat. Han borde likna sin herr kusin – det är
något till karl, min trädgårdsmästare.»
»Det är förvånande hvad svärmor har för en svaghet
för herr Edmund! Nog mins jag att svärmor förut aldrig
fann sig i mamsellkurtis.»
»Blygs du aldrig grand, Justine! Så framt han icke
kurtiserat dig (hvad jag åtminstone icke märkt),
så vet jag icke hvem han slösat kurtis på.»
»Jaså, hvem är det då som springer Adolf i förväg
att öppna dörren, för mamsellen liksom hon tillhörde
sällskapet?»
»Om någon af pigorna komma bärande med ett fat eller
en bricka, skulle Edmund, ifall han vore till hands,
öppna dörren. 0ch hvad Adolf beträffar, så skulle
han öppna för min hvita katta, om hon vore klädd
i kjortel. Sådan artighet ligger i lynnet hos en
del karlar."
»Jag är förvånad öfver svärmors åsigt i frågan och
tror att det verkligen är en pligt att fästa något
afseende på husfriden . . Den här koketta slinkan
ställer sig så att man rodnar vid att se det.»
»Tyst då ... du förlorar ju all beherrskning!»
Friherrinnan blinkade åt garderobsdörren.
»Jag tänker icke dölja mina tankar för någon – de
delas dessutom af många bland grannarna. Hon väcker
verklig förargelse!»
»Sådana dumheter! Kan flickan hjelpa att hon är en
skönhet, att karlarna ha ögon att se med ... Har
du märkt att hon uppmuntrar till någon närgångenhet?»
»Det är just hennes studerade löjliga värdighet, som
måste utgöra frestelsen. Jag har hört af fruntimmer,
som med egna ögon sett det, att hon på kyrkbacken,
samma söndag som vi kommo hit, stått stolt som en
prinsessa och låtit kusin Edmund, lik en lakej,
med sin näsduk gnida dammet från kanten af hennes
sidenkjols volanger.»
Nu utbrast friherrinnan i ett så högljudt skratt,
att det bragte Justine från all moderation.
»Svärmor, svärmor, behandla mig icke på detta
sätt! Menniskan måste bort – jag uthärdar icke
längre. Adolf är ju alldeles förhexad ... Kära
svärmor, jag känner en erfaren äldre husmamsell,
som är ledig alldeles med detsamma. Tänk på hösten,
då vi komma att flytta till samma stad!»
»Du är alldeles tokig, vill du att jag skall ställa
Lydia på bar backe för att lugna dina dårskaper?»
I detta ögonblick öppnades dörren till garderoben, och
Lydia visade sig, väl snöblek som en lilja, men med en
hållning så säker, att Justine inom sig jublade. Hon
hade hela tiden vetat att Lydia fanns derinne och
väntat på att hon sjelf skulle ta saken om hand.
Hon gjorde så också.
»Goda, ädelmodiga tant», sade den unga flickan,
kyssande friherrinnans hand, »jag kan, efter hvad
som passerat härinne, omöjligt stanna qvar – jag vill
det icke heller. Och mina tanter komma att gilla mitt
beslut, det vet jag.»
»Kära barn», svarade friherrinnan, kastande sin
blick från Lydia till sonhustrun, som nu med förnäm
likgiltighet, liksom saken ej rört henne, lutade sig
tillbaka mot soffan, »kära barn, jag vill ju icke
vara af med dig. Dessutom må du icke tro att en plats
genast är tillreds!»
»Säkert», inföll Lydia, »var det Guds skickelse att
jag i morse i länstidningen fick se annonseradt om
en plats i ett hederligt borgerligt hus som lärarinna
för ett par små flickor i A., och jag går genast och
skrifver med posten, om friherrinnan är så god och
gör i ordning mitt betyg ... Blir jag icke antagen,
hvarom jag kan ha svar efter fyra dagar, så reser
jag hem till tanterna.»
»Hvad i all verlden står här på – skall mamsell Lydia
öfver hufvud resa?» hördes herr brukspatronen
utbrista, i det han helt oförmodadt blef fjerde personen
i scenen.
»Hvad står på, eftersom <i>du<7i> så här à propos
kommer tillbaka från din tilltänkta stadsresa?» yttrade hans
fru, under det hon slungade på honom en uddhvass blick.
»Du menar kanske mal à propos, min vän ... Eljest
kom jag derför att du glömt ge mig notan, som du
uppsatte ... Men jag tror att du haft angelägnare
göromål!» Och för första gången under deras treåriga
äktenskap blef fru Justine slagen med häpnad, och
icke blott hon, utan äfven friherrinnan, som aldrig
trott att den beskedlige Adolf kunde prestera en sådan
röst och en sådan min.
Emellertid kände sig friherrinnan generad af
situationen och derjemte en smula ömt berörd af den
bönfallande blick, som Justine sände henne. Det blef
dock ingen af dessa damer som svarade, utan Lydia,
hvilken helt raskt och obesväradt yttrade: »Herr
brukspatron är alltför god som behagar fästa sig
vid den lilla uppståndelse, som jag råkat framkalla
derigenom att jag i dag sett annonseradt om en
plats, som jag tror bättre egnar sig för min ringa
erfarenhet, än den jag nu innehar.»
»Ja, men jag tyckte, då jag inträdde, att...»
»Lägg dig icke i mina och Lydias affärer, min käre
svärson!» yttrade friherrinnan något snäsigt.
»Visst icke, min bästa svärmor! Jag skall endast
begagna tillfället, då mamsell Lydia ärnar lemna oss,
att be henne ha den godheten att glömma om mitt lynne,
som är något lättvindigt, råkat trötta henne ibland
... Jag försäkrar att detta ingalunda skett af brist
på aktning, den mamsell Lydia inger mer än någon ung
dam, som jag känner!
Härvid bugade han sig med allvarlig artighet för den
unga flickan; och vändande sig till sin hustru sade
han kort: »Får jag nu anhålla om notan!»
Det äkta paret lemnade rummet tillsammans.
»Gud förlåte mig, tror jag icke att det fins ett
stycke riktig karl i karl’n ... Så ond Justine nu
skall vara ... Nå, kära Lydia, är det verkligen
allvar med flyttningen?»
»Ja, det inser tant att det måste vara ... Dessutom
behöfver tant en äldre husmamsell!»
»Kanhända, du ... Men hvad skall Edmund säga, då
han återkommer?»
»Han skall säkert gilla mig, ty jag vet att tant är
så god att meddela honom sanna förhållandet.»
»Ja, lita på det!»
10.
Vår hjeltinna ger sig åter ut "på lifvets stig".
Det dröjde endast tre dagar, innan Lydia
erhöll svar på sin ansökan om den annonserade
lärarinneplatsen. Svaret var gynsamt, men kort,
skrifvet af annonsören grosshandlaren Adrian
H. sjelf. Och som hon uppmanades till skyndsamhet
och gerna ville vara borta förrän Edmund återkom,
satt hon jemt två dagar innan han väntades i
jernvägskupén. Denna gång träffade sig ej så att
hon fick färdas i den gamla förtroliga diligensen,
och hon kände sig något oroad af att hon måste byta
om tåg och dröja två hela timmar ensam på en station.
Med uppriktig saknad och tacksamhet skildes hon från
friherrinnan, som visade sig på sin vackraste sida,
i det hon vid afskedet lät hela omgifningen höra,
att det var med saknad och öfvertygelse att »aldrig få
en så utmärkt flicka mera», som hon lemnade sin kära
Lydia, och till bevis på sin stora bevågenhet skänkte
hon henne en den allra smalaste lilla guldring med
en litet bristfällig »förgät-mig-ej». Gåfvan var
ringa, men Lydia emottog den med glädje. Hvarken
brukspatronen eller hans gemål var hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
