Print (PDF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 50.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var först sedan den unga flickan kommit i
ordning på sin plats i kupén som hon i tankarne
började genomgå ett och annat, som hon förut i all sin
brådska ej »hunnit med». Först, hvad tanterna skulle
säga ... sedan, huru det såg ut i det hus, hvartill
hon kom, och slutligen hvad herr filosofie doktorn
skulle tycka och säga, då han vid sin återkomst fann
henne borta.
Icke var det så underligt att Lydia vid denna tanke
icke kunde återhålla en suck. Aldrig hade någon bemött
henne med denna öppna, redliga välvilja, denna varma
aktning och lifliga sympati. Och då hon tillstod
detta för sig sjelf, kunde hon ej heller dölja,
att han varit henne ett kärt sällskap, en trogen
och nyttig beskyddare; och kanske hade det varit
otacksamt att hon ej väntat in honom, för att säga
honom några vänliga ord. »Men», tillade hon, i det
hon åter sökte upplifva det något sjunkande modet,
»vi skulle ju ändå snart ha skilts åt -- för alltid!»
Huru länge hon tänkte och drömde och utspann samma
underhållande ämne, utan att besväras af eller sjelf
besvära sina två sofvande medpassagerare, väckte hon
dock slutligen till af häpnad, då tåget stannade vid
den station, der hon skulle afgå. Nu var det blott
att tänka på huru hon skyndsamt skulle få sina saker,
och redan hade ett par tjenstaktiga unga herrar
från en annan kupé erbjudit sin hjelp åt den vackra
resande unga damen, då hon, litet besvärad af denna
tjenstaktighet, blef varse just uppe å stationshusets
trappa en ljusklädd herre med cigarr i munnen helt
likgiltigt stå och betrakta de urstigande, medan han
allt emellanåt lyfte på halmhatten, tydligen icke
af någon särskild artighet, utan för att svalka den
hvita pannan, kring hvilken det ljusbruna lockiga
håret fladdrade för de lätta vinddragen.
Skulle, kunde Lydia tro sina egna ögon? Ja, hon kunde
det, ty nu hade herrn på trappan äfven fått sigte
på henne, och slungande cigarren ifrån sig, rusade
han ned och stod med öfverraskningen målad på sitt
själsvarma ansigte bredvid henne och öfvertog genast
bestyret med alla hennes tillhörigheter. Naturligtvis
hade han i flygten yttrat ett par ord: »Mamsell
Lydia, hvad betyder detta?» och hon, rodnande för
den förebrående blicken, svarat: »Ack, fråga mig
ingenting nu, tåget stannar blott åtta minuter.» Men
något vidare blef icke tid med, förrän alla de ut- och
inströmmande menniskorna återtagit sina platser
och tränen bullrande försvunnit.
De båda, som så oförmodadt mött hvarandra, stodo nu
ensamma qvar på planen.
»Nå, men så tala då ... Är någon af tanterna sjuk?»
»Nej, gudskelof ... Låt mig nu komma in först! Jag
skall vänta här i två timmar på ett annat tåg. Det
är icke hem till tanterna jag reser, utan till A.,
der jag fått plats som lärarinna i ett aktningsvärdt
borgerligt hus.»
»Kunde jag icke tro att, så fort jag var borta, något
afskyvärdt ledsamt skulle inträffa ... En lycka i
olyckan var åtminstone den otur, hvaröfver jag nyss
svor, att oaktadt all skyndsamhet ha kommit tjugu
minuter för sent till det uppgående tåget ... Jag
kan just föreställa mig det intryck, jag haft, då jag
vid framkomsten fått höra att mamsell Lydia, gifvande
vika för kanske något falskt intryck, försmående en
redlig väns råd, gifvit sig af ... Gud vet hvart.»
»Förebrå mig ingenting!» svarade Lydia sakta, medan
de, gående vid hvarandras sida uppför trappan, trädde
in i salen, der ett dukadt bord stod helt inbjudande.
Den milda, nästan bönfallande rösten hade troligen
ett smekande behag för den unge mannens öron, ty det
var ganska tydligt att de sträfva böljorna inom honom
lagt sig till hvila-, då han i sin vanliga hjertliga
ton yttrade: »Nå, under två timmar få vi nog tid
till förklaringar!»
»Två timmar?» upprepade Lydia, hälften glad, hälften
förskräckt. »Skall herr Lannerkrans icke resa
härifrån förr?»
»Jag skall dröja här i fem timmar, och jag beklagar
mig icke ändå!»
»Men», invände Lydia i en ton, som vittnade om både
mod och bryderi, »icke kunna väl vi begge, då inga
andra gäster finnas, sällskapa med hvarandra ensamma
så länge!»
»Det skulle jag tro icke kan möta något
hinder. Först och främst äta vi middag, som jag redan
beställt. Derpå dricka vi kaffe, och så taga vi en
liten promenad tills tiden för skilsmessan är inne
... Hvad säges om programmet?»
»Jag nekar ej att det är ganska angenämt, men ...»
»Jag förstår fullkomligt den lilla dragningen
på men’et, och jag tillåter mig ingen annan
vederläggning, än den frågan, om det icke vore
löjligt att, då händelsen och icke vi sjelfva
tillställt denna tête å tête, vi i en sal, öppen
för hvarje resande, icke skulle kunna äta middag och
språka tillsammans! Hvilka bekanta, som så träffades,
gjorde icke på lika sätt?»
»Nåväl», inföll Lydia småleende, »jag ser verkligen
icke huru vi kunna undvika det ... Men hvad skall
hennes nåd Justine säga, då hon får höra hvad
slumpen tillställt?»
»Åh, om jag icke bedrar mig, är det just fru Justine
sjelf som råkar vara orsaken till vårt möte ... Men
se här ha vi middagen, och nu få vi vara värd och
värdinna åt hvarandra.»
Och nog kunde det ha blifvit en förtjusande liten
middag, om Edmund fått styra konversationen efter sitt
behag. Ett lätt vin och en lätt samtalston påstod
han tillhöra en middagsmåltid på resande fot. Men
denna lätta ton stäfjades af Lydia derigenom att hon
begagnade hvarje stund, då uppasserskan lemnade
dem ensamma, att inviga honom i det obehagliga
förhållande, som gaf anledningen till den hastiga
flyttningen.
»Det var då väl att Adolf, trots pojkaktigheten i sin
natur, åtminstone en gång betedde sig manligt i sin
värda hälfts närvaro. Med friherrinnan är jag också
nöjd. Men Justine ... Justine -- om jag kunde hata en
qvinna, så ...» Edmund afbröt sig genom att hastigt
nedstörta ett glas viii, men rynkningen emellan hans
ögonbryn och den mörka blicken i hans ögon försvunno
icke ens då Lydia med sitt vackra småleende sade:
»Icke sannt -- jag kunde ej handla annorlunda?»
»Det vågar jag icke just nu bedöma!» svarade han
undvikande. »Nog kunde emellertid mamsell Lydia varit
så ädelmodig och tillåtit oss ha ett angenämare ämne
under middagen. Eller kanske var det just meningen
att förebygga en oskyldig anstrykning af glädtig
förtrolighet?»
Lydia rodnade till så starkt, att det väl var synligt
att hon haft en mening i denna syftning.
»Nå, men», utbrast Edmund med ett icke synnerligen
beslöjadt missnöje, »behöfde mamsell Lydias blygsamhet
verkligen en sådan politik mot mig? Jag trodde att en
så vördnadsfull vän som jag varit och alltid tänker
bli ...»
» ... tänker bli?» afbröt Lydia, alltför lycklig
att få bortblanda det kinkiga ämnet. »Vår bekantskap
slutar ju här.»
»Slutar vår bekantskap här?» återtog Edmund
... »Skola vi då icke återses i minnet? Blir jag
glömd så snart -- det vore hårdt!»
»I minnet -- ja, der vill jag tro att vi kunna umgås
...»
»... personligen äfven, tänker jag! Ty då jag på
återfärden till Stockholm besökt de kära tanterna,
går min restur rakt genom A. Och då jag kommer
dokumenterad med bref, måtte jag väl bli emottagen.»
»Den marschruten», svarade Lydia skrattande, »tror
jag icke är den rakaste!»
»Alla vägar bära till Rom ... följaktligen äfven
till Stockholm -- och blir jag då icke välkommen,
skall jag otvifvelaktigt känna det som en bitter
missräkning.»
»Har jag så många vänner, att icke hvilken af dem,
som jag fick se, skulle göra mig en glädje!»
»Jaså», återtog Edmund, »ingenting vidare ... Det är
en syperb kaka, den här. När jag expedierat den, torde
vara bäst att jag går ut och fortsätter rökningen af
min cigarr, medan mamsell Lydia dricker kaffe.»
Nu såg Lydia upp, och en så älsklig skalkaktighet
lekte på hennes ansigte, en så vacker blick lyste
från hennes ögon, att Edmund fann sig föranlåten
att uppskjuta med cigarrrökningen och icke ansåg sig
öfverflödig vid kaffeserveringen.
Det blef äfven tid öfrig för en kort promenad. Men
midt i en af Edmunds allra bästa "beskrifningar
på deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
