Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLV. Anna Maria Lenngren. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångar uppföda sina fem barn, göra äfven många
främmande till föremål för välgerningar, och låta
hvarken armod eller trägna, i följd af arbetet
mångdubblade mödor, förstämma sin glädtighet.»
Om modren enas uppgifterna deri, att hon egde denna
djupa och fina känsla, som en qvinna egnar och gör
hennes sanna värde. Sjelf har dottren i sköna drag
tecknat henne i sin dikt »Gumman», der det heter:
Se i hennes milda anletsdrag Goda tycket hjertats
målning göra, Fina vettet skrynkan ge behag, Ädla
känslans uttryck ännu röra.
Vörda dessa strödda silfverhår, Läs ur ljusa ögat
samvetsfriden Och de dygder, som nu sexti år Gumman
följt så troget fram åt tiden.
.- Lekar, löjen, menlös glädtighet Vid dess åsyn
aldrig flykten taga; Glad -är gumman, glad med
värdighet, Deras fägnad, aldrig deras aga.
Kortligen, hela modrens lif var ömsom ett leende af
välvilja, Ömsom en suck af andakt, under det fadrens
filosofiska åskådning fastställde som grundsats:
»Kärleken är allt».
Hemmet bildar barnet; i dess trånga krets hemtar detta
de intryck, som äro underlaget för den karakter,
hvarmed det en gång skall, fullväxt, utkämpa sin
strid med lifvet. Så fick Anna Maria ock det dubbla
intrycket af flit med lärdom och flit med huslighet,
och detta intryck blef äfven grundtonen i hennes
väsen, hennes skaplynne.
Då fadren varsnade den qvicka flickans ovanliga
själs-gåfvor, ville han göra henne till ett icke
blott vittert, utan äfven lär dt fruntimmer. Han
undervisade henne i sitt herrliga Roma-mål och
läste i dubbel förtjusning de latinska skalderna
gemensamt med dottren, som äfven förvärfvade i målet
den skicklighet, att hon skall hafva hulpit fadren
med att genomse studenternas krior. Hon egnade sig
en tid med förkärlek åt denna riktning, i synnerhet
som umgänget med de unge studerande, hvilka besökte
hennes fars hus, bland dem flere snillrike män,
såsom Leopold, lifligt tilltalade henne.
Men »det gick ej an» längre, då Anna Maria lemnat den
knoppande tiden och blifvit fullväxt ungmö. Hon måste
nu egna sig åt studiet af det husmoderliga kallet,
såsom den tidens stränga lagbud i afseende på seden
och lifvet ljöd, och hvilket modren sannolikt
äfven ofta ville inpränta hos henne. Qvinnans
verkningskrets var starkt begränsad af fördomen,
och det yngre qvinliga slägtet i våra dagar, hvilket
så skönt och rikt belyses af frigörelsens i mycket
stora och välgörande tanke, kan knappast bilda sig en
fullt trogen föreställning om det band, som då lades
likt en tryckande boja på qvinnans andliga utveckling
bortom katekesens, bönbokens eller postillans permar.
Då Anna Maria, efter att hafva »läst sig fram»
för presten, utträdde i lifvet och skulle umgås med
andra jemn-åriga af sitt eget kön, träffades hon äfven
genast af skilnaden mellan umgängestonen i denna krets
och den hon lemnade. Och denna motsats lockade hennes
skaldeåder till den första utgjutelse, som blef känd
utom hennes mest enskilda omgifning: en satir kallad
»Thé-konseljen», der hon i sin ungdomliga omedelbarhet
och skärpa utbrister till sina medsystrar:
Man för en sjukdom dig beskyller, Som sällan botlig
vara plär: Med allt det bjefs, som dig förgyller,
En tomhet i din hjerna är.
Då denna dikt skrefs, var Anna Maria Malmstedt
sjutton år, och det var tydligt, att den skulle
väcka uppmärksamhet och framför allt möta klander
från det angripna könets sida. Ungmön hade måhända
äfven personliga obehag deraf, hvilka kunna ha varit
så mycket bittrare, som hennes föräldrars fattigdom
alltjemt fortfor, nästan ökades. Hon afbröt derför
hastigt detta anlopp till satirisk diktning -
åtminstone annat
än i löndom -, men hennes anlag var dock för
starkt att kunna undertryckas, hvarför hon, som med
karaktersfasthet äfven halp sin moder att bära den
tunga hushållsbördan i en stor familj, mest egnade sig
åt efterbilduingar af andra skalder, sjelf sorgfälligt
undvikande att gifva åt dem någon offentlighet.
Emellertid nådde ryktet om den lärda och vittra
mamsell Malmstedt äfven hufvudstaden och trängde
upp i de högsta kretsarna, der hertigen af
Södermanland gjorde bekantskap med några smärre
qväden af henne. Han meddelade sig med konungen,
Gustaf III, som just höll på med att samla alla
tillgängliga och behöfliga krafter för skapandet
af en svensk teater. Man skyndade att äfven draga
fördel af mamsell Malm-stedts talang i en mjuk och
vacker behandling af språket; i det hon inbjöds
att från franskan öfversatta sångspelet »Lucile»
af Marmontel, ett arbete af ringa betydenhet, men
som genom sin vackra musik af Grétry - »lämpad till
svenska orden» af sångmästaren Lalin - länge stod
på repertoiren. Stycket uppfördes första gången år
1776 och utgafs i tryck med en tillegnan på vers
till den nyss förut anlända sexton-åriga hertiginnan
Hedvig Elisabeth Charlotta, under hvilken tillegnan
skaldinnan för första gången djerfdes utsätta sitt
namn.
I ett företal förråder hon sin skygghet för att bryta
mot den fördom, som egenvilligt satt en gräns för
hennes köns snille, »hvilket man förmodligen tror vara
af en händelse och utan ändamål tillkommet». Men hon
dristar dock äfven uttala det hoppet, »att i en Gustaf
IILs upplysta tidehvarf skall denna fördom ej mindre
än många andra, som fjettra begreppen, lyckligen få
sin bane, och äfven fruntimren vinna mera utrymme
för själens förmögenheter, än man hittills velat
unna dem.»
Två år efter det »Lucile» uppfördes, gafs en af
mamsell Malmstedt öfversatt ny »Komedi-ballett med
sång i 4 akter», kallad »Zemir och Azor», af samme
Marmontel, äfven med musik af Grétry, hvilken länge
hållit sig uppe på repertoiren och var försedd med
prolog af Kellgren. Följande året spelades den äfven
af m:lle Malmstedt öfverflyttade féeri-kome-dien
»Arséne», uppförd på Drottningholm å drottningens
namnsdag.
Såsom märkligare ansågs den unga skaldinnans 1778
verkställda öfverflyttning från originalspråket af
Ovidii heroid »Dido till .ZEneas», hvilken högligen
prisades af samtida kännare, kanske äfven derför att
den verkstälts af ett fruntimmer. Sjelfva Thorild,
annars så njugg på beröm öfver andra än sig sjelf,
utbrast: »Hvilken renhet, smak, behaglighet, sanning
af ett qvinno-snille! Jag har sett hundrade små
skönheter kastade af denna hand, alla tecknade med
liflighetens grace. O, mina herrar! då I så häftigt
söken de flyktiga behagen af ett ansigte: hvad är ert
värde, att I så litet kännen och be-undren charmerna
af en själ?n - Sjelf ville hon dock senare ej gerna
vidkännas denna sin ungdoms .»latinska utsväfning»,
hvilken hon synes hafva begått mest af dotterlig
åstundan att tillfredsställa sin får, som genom sin
uppfostran satt henne i stånd till att utföra ett
sådant arbete.
Bland de män, som fäst uppmärksamhet vid den vittra
och lärda professorsdottren, var äfven sekreteraren
i kommerskollegium Lenngren, som tillbjöd henne
sin hand, den hon mottog; och stod bröllopet år
1780. En själ, glödande, eller lätt antändlig af
erotiska lidelser var icke hennes, menar Atterbom;
åtminstone lemna hennes dikter inga bevis derpå. Visst
är dock att hennes giftermål blef lyckligt. Tryggad
vid sidan af en redbar och aktningsvärd man, och
oberoende af annat än en makas pligter, fann hon sin
ställning angenäm; hvarvid ej böra förgätas de goda,
genom omtänksam flit beredda yttre omständigheter,
i hvilka hon såg sig försatt och hvilka sedan, genom
hennes sätt att sköta sitt hus, yttermera betydligt
förkofrades.
Under början af hennes äktenskap hvilade dock
hennes lyra, och hon egnade sig ifrigast åt sitt
husmoderliga kall. Hon. gaf endast en och annan gång
sin diktarnatur till känna uti smärre sångstycken,
som, ernade åt ett litet sällskap af glada vänner,
snart flögo kring hela riket, men aldrig af henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
