Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En orangelund vid Sorrento. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
stämma möte med de ännu qvar sittande frukterna. Och
jemte all denna ögonens njutning, hvilken herrlig,
hjertstyrkande doft! Den helleniska gudasagan
låter Herakles medföra de hesperiska frukterna
såsom segerbyte från det härnadståg, som han
skulle hafva utsträckt ända till Medelhafvets
mynning, der Herkules stöder ännu i dag tala om
denna sagobedrift. Dock synes det sannolikare
att sydöstra Asien är orangeträdets ursprungliga
hemland. I sanskritspråket förekommer namn på
de två citronarterna fcitrus medica och citrus
limo-niumj samt pomeransen fcitrus vulgarisj; de
heta Bidschapura, Himbuka och Hagrunda. Pomeransen
kom 1002 till Sicilien och korstågen bidrogo mycket
till dess spridning i sydvästra Europa. Den söta
orangen (citrus aurantiacum duJcis), som vi kalla
apelsin, har odlats i Italien sedan början af sextonde
århundradet, och skall ursprungligen hafva vuxit vild
i södra Chiiia och Cochinchina. Man vill äfven i det
för tyskan och svenskan gemensamma namnet apelsin
(Apfolsine) finna en sammandragning af appel från
China, dock synes appel från Messina sannolikare. I
Italien heter apelsinen »portogallo», i fall man vill
skilja den från »aranci» i allmänhet, men vanligen
kallas apelsinen ar and och citronen Umone. En mindre
varietet af mycket söta oranger kallas mandariner
och kommer i handeln till största delen från ön Malta.
I ett fall nödgas jag betaga läsaren en illusion,
nemligen med afseende på de italienska apelsinernas
välsmak. De som från Sicilien och södra Spanien komma
ut i verldshandeln äro mycket sötare och smakligare
än dem man i allmänhet får i Italien. Ehuru skördade
såsom gröna eller obetydligt färgade, utveckla de,
då de ligga tillsamman, inpackade i stora massor, en
eftermognad, som gör dem, hvilka komma till Norden,
fullt jemförliga, ja bättre än dem man i hvardagslag
kan plocka från träden eller dem som inom Italien
utbjudas till salu. Men om man i Sorrento eller på
Sicilien blir inbjuden att smaka frukten från något
särskildt utsökt träd, skall man dervid få njuta
oraDgen i sin fullkomlighet.
Orangeträdets fruktbärande kraft är otrolig. Ett
sextonårigt träd påstås i goda år kunna gifva ända
till 2000 frukter, och tioåriga träd anses i medeltal
gifva 500 stycken. Såsom bevis på dessa frukters
betydelse för odlingen och handeln må endast anföras
att enligt en statistisk beräkning ensamt i London
säljas omkring 100 millioner oranger årligen.
Af de tre arterna, som vi kalla pomerans, apelsin
och citron, odlas den förstnämda endast för aromens
skull. Af blommor och blad utdrages den välluktande
olja, som går i
Sorrentos oranger.
handeln under namnet lleroli. Hufvudorten för
denna odling är Nizza, och man kan sålunda säga att
orangerna här liksom fattat posto vid Alpernas portar
för att helsa nordbon vid hans inträde i Italien.
Sammalunda ock när man kommer Öfver Brennerpasset och
Gardasjön. Under ångbåtsresan från Kiva till Peschiera
ser man utefter sjöns hela längd i bergsluttningarne
mot söder små städer, hvilkas mest framstående
arkitektur består af långa, horizontala murar,
hvilka regelbundet vexla i hvitt och grönt. Dessa
murar äro ett slags orangerier för citron-odling,
den nordligaste som förekommer. Träden växa på fri
grund, men i skydd af hvar sin spilta. Frukten blifver
icke stor men betalas högt för sin kraftiga syra. En
af dessa små städer bär äfven namnet Limone, det
italienska namnet på citron, hvaraf äfven vårt »Ii
mön ad» kommer.
Så snart man lemnat Alpernas fötter försvinner
äfven denna vegetation för att icke i sin fulla
prakt åter-uppträda förr än vid Neapel. I stället
för oranger, oliv och till och med palmer, såsom
vid Nizza, möta vi i Podalen sädesfält med rader af
aflöfvade mulbärs-träd, mellan hvilka vin-rankorna
hänga i festoner. Fastän enformigt, är dock detta
förtjusande, så länge allt står i vårens fulla
grönska.
I Arnodalen finnas icke oranger annorlunda än högst
undantagsvis i trädgårdar, och jag erinrar mig att
i Florenz, i sjelfva den kungliga Giardino Boboli,
hörande till Palazzo Pitti, hafva sett orangeträden
i gröna baljor liksom i Tuille-riträdgården eller
Versaille. I Rom ser man oranger öfverallt i
trädgårdarne, dock mera för prydnadens än fruktens
skull. Dem vi kalla pomeranser finner man der icke,
endast apelsiner och citroner. Apelsinträdet, som
allmännare förekommer, är större och prydligare, har
mindre men vackrare blad, mot hvilkas mörkare grönska
fruktens mera glödande färg är af en lifligare verkan.
Först i trakten omkring Neapel och ännu mera
på Sicilien blir apelsinodlingen af ekonomisk
betydelse och gifver på vissa ställen sin prägel. åt
vegetationen.
I Neapels omgifningar är i detta hänseende främst att
nämna det paradisiska Sorrento, beläget ytterst på den
arm, som i söder famnar den neapolitanska Golfen och
tyckes räcka handen åt det underbara Capri, som likt
en andesyn förtonar vid horisonten.
Från Neapel för oss jern vä gen utmed Golfens strand
till Castellamare. Det är en timmes jernvägsresa
genom den rad af småstäder som betäcker Vesuvii fot
och sträcker sig såsom en oafbruten fortsättning af
Neapel ända till Pompeji.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
