Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstjernas lärare. Berättelse af C. Georg Starbäck. III. Getvaktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
hvarpå hans öde vikit in. Fjerran från andra sidan
sjön hördes en vallgosse sjunga sin visa. Ack, huru
lifligt vaknade icke minnena dervid och rullade upp
sig, tafla efter tafla, väckande i själen känslor af
innerlig tacksamhet för det förflutna och ett fast
hopp för det kommande.
Han stannade för att kunna höra de välkända
tonerna af vallgossens visa, hvilka dogo bort i
fjerran åt Annestad till, der han tyckte sig se den
väldige mäster Jörgen stå med utsträckta armar och
välsignelsen på läpparna. Hjertat blef så varmt,
känslorna strömmade så rika - hvem kunde vara
lyckligare än han?
»Gud välsigne din fader, Svenborg!» sade han och
fattade flickans hand.
Hon log så hjertegodt, och såg så lycklig ut äfven
hon, när hon såg upp på den högväxte ynglingen med
det fromma och dock så allvarliga anletet. Hon visste
hon, hvad ingen mer än fadern visste, att hon varit
den, som lagt sig ut för den fattige bondgossen,
när brefvet från Laurentius Birgeri kom, och att
fadern lät sig beveka af hennes böner måhända mera
än af den lärde Laurentii bref. Hvad som åter från
första stunden stämt henne så varmt för Jonas visste
hon icke sjelf. Men hon tänkte på det ärliga och
goda folket i Hederstorpet, huru de bundit hela
sitt hopp och sin lycka i detta lifvet vid sönerna,
och hennes goda hjerta, som uppenbarade sig i hela
hennes väsen, gjorde det tilMien-nes högsta fröjd att
se andra lyckliga. Derför nickade hon också så h j er
te varmt åt Per smör a på kyrkvallen, söndagen efter
sedan fadern skrifvit till Linköping och gifvit sitt
löfte att hjelpa Jonas, och sedan hjelpte hon Persmora
att gråta i glädje. Nu stod studenten färdig att draga
bort till främmande land, och vore den gode Guden med
honom i hans arbete, så skulle han nog en gång komma
tillbaka med heder och kunna göra en god gerning,
der han en gång blef satt att verka.
Så bundos äfven i hennes sinne forntid och framtid
tillsammans.
"Gud vare med dig sjelf, Jonas!» svarade hon och fick
tårarna i ögonen.
Så gingo de stigen fram till prestgården. Men många
ord vexlades icke mellan dem. När de kommo till
grinden, som förde in på gården, skulle Jonas vika
af på vägen till Hederstorp. Här fattade han åter
Svenborgs hand och såg länge på henne, som om han
velat säga något, hvilket dock icke blef sagdt.
»När jag en gång kommer tillbaka, Svenborg», sade
han slutligen, men darrade märkbart på målet.
»Säg ut», uppmanade Svenborg. »Hvad vill du säga!»
Men Jonas kunde ändå ej få fram hvad han ville
säga. Han tryckte blott hårdt hennes hand.
Illustrerade liandelsteriner.
Brutto
Brutto
Thara
»Måtte Gud göra dig lycklig, Svenborg!» utbrast
han slutligen, och så skyndade han bort på vägen åt
Hederstorp. Modern stod i dörren när han kom. Hon
såg genast, huru upprörd sonen var, och hon sporde
honom vänligt derom. Till slut hade hon allt klart
för sig. Sonen hade fattat kärlek till den sköna och
goda flickan.
»Men ser I, mor», förklarade han, »ännu har jag icke
hunnit långt, och orätt vore det att binda henne
vid mig, innan jag vet, huru jag kan motsvara hennes
faders godhet!» Den gamla kunde väl icke just fatta
det stora i denna sonens sjelfbeherrskning, men hon
bad tyst i sitt hjerta för sonens väl.
Någon tid derefter satt Jonas Eothovius i sin lilla
kammare i Rostock, der han bodde hos köpmannen
Gäspar. Äfven här gjorde han sig snart bemärkt och
vann sina lärares ynnest. Synnerligen omfattades han
med välvilja af den
gamle David Chytrseus, hvars namn åtnjöt det högsta
anseende ej blott i Tyskland utan äfven i de nordiska
länderna. Särskildt satte Sveriges lärde och statsmän
honom högt, och han blef ofta rådfrågad i kyrkliga
angelägenheter. Omkring honom slöto sig vanligen de
svenska ynglingar, hvilka kommo öfver till Rostock
för att studera vid dess universitet.
Men hade den unge Jonas Rothovius framgång i sina
studier, så hade han å en annan sida att kämpa med
vidrigheter, som bragte honom hardt nära förtviflan.
Han hade genom sitt fromma och allvarsamma väsen så
småningom tillvunnit sig den högsta välvilja äfven af
köpmannen, hos hvilken han bodde, och denna välvilja
sträckte sig ofta längre, än att han som främling
kunde mottaga densamma. Men då skrattade den fete
köpman Gäspar och gnuggade sina runda händer så
hjertinnerligt förnöjd, att Jonas till slut måste
mottaga välmeningen.
Köpmannen hade en enda dotter, Gertrud, som skulle
ärfva hela hans stora förmögenhet. Hon hade tillföljd
deraf många friare, såg icke heller illa ut, och
var till lynne och seder, som det tycktes, mild och
vänlig, så att hvarje rik ungersven, som vågade kasta
sina Ögon på henne, nog väntade att blifva lycklig,"
om han vunne hennes hand. Men Gertrud sade nej till
alla anbud i den vägen, utan att någon egentligen
kunde begripa orsaken. Polycarpus eller, som han
vanligen kallades, Carpus, en af faderns medhjelpare,
var den ifrigaste och outtröttligaste att vinna den
rika och vackra Gertruds ja, och han trodde sig till
slut hafva funnit orsaken. Hans tunna läppar drogo
sig dervid till ett illfundigt leende, under det att
de ljusgrå Ögonen foro så flinkt från bandrullen,
som han höll i handen, till kryddlådan, hvarur en
bodpojke vägde upp neglikor, och från lådan tillbaka
till bandrullen. En blixt af inre belåtenhet upplyste
de dunkla Ögonen, då i detsamma en ung
Thara
Netto
Netto
"Sv. Fam.-jottvn. 1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
