Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstjernas lärare. Berättelse af C. Georg Starbäck. III. Getvaktaren - S:t Nikolaus. Dominikanerkloster-kyrkan i Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10G
man af ädel hållning och med ett manligt anlete
inträdde i boden.
Det var studenten Leonhard Kreutzheim, en aflägsen
frände till husbonden och äfvenledes en bland
friarne, men han hörde till det glada slaget,
var fattig och tycktes icke synnerligt bry sitt
hufvud med hvad han skulle blifva i verlden. Han var
derför en medtäflare, som alldeles icke var farlig,
men kunde med lätthet användas såsom verktyg af en
så klok man som Carpus. Han gjorde sig genast med
mycken förbindlighet i röst och uppsyn underrättad om,
huru hans husbondes ädle frände befann sig, och det
tycktes icke .göra det ringaste intryck på honom, att
denne med påfallande likgiltighet för att icke säga
rent af förakt mottog uttrycken af hans vänlighet.
Det ena ordet gaf emellertid det andra, och snart hade
Carpus den tillfredsställelsen att få säga den glade
studenten den verkliga orsaken till hans frändes hårda
sinnelag. Han förde honom ut ur boden inåt gården,
pekade uppåt det lilla gafvelfönstret öfverst under
takåsen och hviskade helt sakta:
"Der sitter den rätte, den ende lycklige!»
En flamma tändes i Leonhards blixtrande ögon, och
han fattade Carpus i armen med en sådan styrka,
att denne jem-rade sig högt.
"Den svenske studenten!’? utbrast han, och ögonblicket
derefter var han försvunnen.
Carpus dröjde en stund qvar och strök förnöjd sina
röda händer. Han var viss på sin sak, att det nu
skulle blifva ett nappatag mellan den vilde Leonhard
Kreutzheim och den enfaldige svensken, som åtminstone
skulle hafva dennes försvinnande från Rostock till
följd. Ty han kände fullkomligt så väl den ene som
den andre.
Hade den gode Carpus varit mera fallen för att gå raka
vägar, så hade han emellertid icke behöft använda
detta medel, ty den »enfaldige svensken» var redan
betänkt på att lemna Rostock och begifva sig till
Wittenberg att der fullborda sina teologiska studier
under Luthers och Melanchtons efterträdare. Jonas
satt fördjupad i läsningen af en stor foliant, då
dörren slogs upp, och Leonhard Kreutzheim instörtade,
blek af vrede och med ögon som sprutade eld.
»Såå, domine Rothovie», ropade han, »här sitter I
och tänker till sist att få fram de vises sten ur
eder arbetsamhets glödande degel . . . .»
Jonas såg upp ur sin bok och fäste sina fromma,
ärliga ögon på sin upprörde kamrat, hvilken fortfor:
»Och sedan kommer rikedomen, menen I, och knyter sig
om halsen på eder med jungfru Gertruds sköna armar.»
Nu uppgick ett ljus för Jonas, och han steg upp
samt räckte med ett mildt leende kamraten sin hand,
sökande för-
klara honom grundlösheten af den förmodan, som denne
hyste. Och hans tal var så lugnt och öfvertygande, att
elden lade sig i den häftige Leonhards bröst. Denne
fattade slutligen sin kamrats hand och yttrade rörd:
»Du talar till mig så kärliga ord, som om jag hörde
min moder tala . . . .Jag älskar Gertrud, hon har
till och med sagt mig, att näst den, som hon gifvit
sitt hjerta, vet hon ingen, som hon så håller af som
mig .... Så, nu har jag sagt det, och nu vet du ock,
att du blott behöfver räcka ut handen för att vinna
kärlek, rikedom och lycka!»
Ett vemodigt leende spred sig öfver Jonas Rothovius’
drag.
»Men den lyckan vill jag icke vinna!» sade han och
tillade: »Förtroende mot förtroende. Min håg står
till en annan mö, som bor långt bort härifrån i mitt
hemland. Unnar mig Gud att vinna henne, så skall ock
jag blifva lycklig, hvarom icke, så . ...»
»Så . . .? hvad menar du?»
»Så får jag vara nöjd med hvad Gud täckes!»
»Det höres, att du är hemma i ett land af evig snö!»
sade Leonhard efter en stunds tystnad.
Samtalet fortsattes länge, och när Leonhard slutligen
gick, såg han i den misstänkte svensken sin bästa vän.
Denne hade följande dagen ett samtal med så väl
köpman Caspar, som med Gertrud. Köpmannen mulnade^
och Gertrud smälte i tårar, men den redlige gubben
slöt den unge mannen till sitt bröst och bad Gud
välsigna honom, ty det visste han väl, att han skulle
hafva blifvit den lyckligaste menniska, om det så
varit Herrans vilja, att han fått kalla den redlige
svensken sin son. Hans ärende var att taga afsked, ty
köpmannen skulle i dagarna resa bort, och Jonas ville
ej fördröja sin afresa till hans återkomst. Hvad som
framkallat rörelsen hos både fader och dotter var det
yttrandet, att Jonas hoppades snart kunna återvända
hem till sitt land igen, der någon väntade honom,
som ständigt lefde i hans tankar. Köpman Caspar
frågade då, hvem denna någon var, och Jonas nämde
Svenborgs namn.
Redan samma dag for köpmannen med sin dotter. Jonas
väntade blott på penningar hemifrån, och^å fort dessa
kommo, betalade han hvad han var skyldig, till Caspar
och vandrade bort från Rostock söderut på vägen till
Wittenberg. Leonhard Kreutzheim följde honom ett godt
stycke, och när de skildes åt, sade han:
»Jag vill gifva dig ett löfte, och må Gud straffa
mig, om jag bryter det. Jag vill blifva en man,
jag ock! Om jag såsom du kan vandra det godas väg,
äfven om Herren skulle förneka mig att vinna Gertrud,
det vet jag icke, men det lofvar jag, och höre Gud
mitt löfte, jag vill blifva en man!»
Dermed skildes de.
TVikolans.
det på elfvahundra-talet genom vidsträckta
handelsförbindelser hastigt uppblomstrande och redan
under nästföljande århundrade mycket rika, mäktiga,
af främmande nationer lifligt besökta Visby visade
sig tidigt andlig odling ,och skön byggnadskonst
i jemnbredd med timligt välstånd. Medeltidens
alla bildnings- och välgörenhetsanstalter funno
i denna stad, liksom på Gotland i allmänhet,
en tacksam jordmån, och omfattades der, under
landets storhetstid, med frikostig huldhet. Derom
vittnar, hvad Visby angår, den förvånande mängden af
församlingskyrkor, som med stor kostnad och prakt
uppfördes dels af infödda, dels af tyska, ryska,
lifländska och nederländska köpmän, och som invigdes
till Frälsarens, Jungfru Marias och helgonens ära;
- derom vittnar mängden af kloster med egna kyrkor,
skolor, boksamlingar och trädgårdar; - vidare:
stiftandet af Helgeands-hus eller hospitaler, med
läkemedel för de sjuka, lifsmedel för de hungrande
och herbergen för behöfvande pilgrimer och andra
främlingar, samt med själavård i egna kyrkor för alla
ni I VIsl>y.
sina olika slags »gäster»; - och slutligen: mängden
af Gilleshus med religiösa fester, undervisning och
förtroliga samqväm. -
Vi skola här berätta om en af de förnämsta
klosterstiftelserna i den gotländska staden.
Dominikaner ne - också kallade Predikarebröder,
Tiggaremunkar och Svartbröder - kommo, något
före medlet af tolfhundra-talet, från England till
Visby. Aret, då de anlände, är icke bekant. Denna af
kastilianaren Dominicus de Guzman år 1215 stiftade
munk-orden utbredde sig med otrolig hastighet. Redan
1222 uppträdde dominikaner i Sverige, och nedsatte
sig först i Sigtuna. Före 1243 voro de emellertid i
Visby bosatte och i full verksamhet, ty af nyss nämda
år finnes ett bref från påfven Innocentius IV till
priorn och bröderna af Predikare-orden derstädes, i
hvilket han anbefallde dem, att predika korståg mot
hedningarna i Lifland och Preussen: de, som antogo
korset och gjorde ett års krigstjenst, skulle få
åtnjuta samma förmåner, som korsfararne till det
Heliga landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
