Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från hinduernas land - Traun-sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina silfvervågor, hvari tusentals tindrande stjernor
speglade sig. Bakom oss, på sidan om oss, öfver
oss reste sig Tâdj, denna hemlighetsfulla kärlekens
minnesvård, utbredande sin obefläckade hvithet under
de strålande planeternas bleka skimmer. Intet buller
störde vår ensamhet; blott då och då, när en lätt
vind fläktade längs floden, bar den till våra öron
de afbrutna tonerna från någon engelsk orkester,
som i sin mess helsade det nya året, eller det
entoniga dystra ljudet af cymbaler från en liten
skara bajadérer, som tagit plats någonstädes nere vid
flodstranden. Vi förblefvo tysta och tankfulla, halft
berusade af detta upphöjda skådespel och af vällukten
från de jasminer och oranger, som omgåfvo oss. Klockan
var tre på morgonen då vi begåfvo oss till våra rum.
Samma morgon promenerade jag bland de ruiner efter
palatser, som stå invid Dschumnas strand nedom Tådj,
då jag blef vittne till ett sällsamt och rörande
skådespel. Jag hade just nedstigit utför en af de
stora stentrappor, som följa efter floden, då mitt
öra träffades af en klagande sång, afbruten af
snyftningar. Jag nalkades, försigtigt och, fullkomligt
dold bakom ett träd, varseblef jag en gammal qvinna,
som satt på den röda sandstenstrappan med ansigtet
doldt i hän-derna. Vid foten af trappan och invid
sjelfva flodbrädden syntes två unga hinduiska
qvinnor. Den ena af dem var naken ned till midjan
och stod upprätt med armarna lyfta
mot himmelen samt sjöng i en sällsamt klagande ton en
af de vaggvisor, hvarmed de indiska qvinnorna bruka
sofva sina späda barn; allt under det hon sjöng, tog
hon då och då en handfull blomblad ur en korg, som
hon bar, och lät dem regna i vattnet. Jag kunde icke
förklara meningen med denna sällsamma ceremoni, men
då jag sträckte mig fram en smula, varseblef jag en
liten korg af vide, som flöt på vattnet och på hvilken
låg ett litet dödt barn. Nu förstod jag betydelsen af
qvinnornas klagan; den stackars modren, någon nautchni
(danserska), som icke kunde betala kostnaderna för
att låta bränna den lilla varelsens qvarlefvor,
hade i stället valt att anförtro dem åt Dschumnas
heliga böljor. Hon hade kommit hit i sällskap med sin
mor och syster för att säga ett sista farväl till
sin älskling. Hon handlade icke efter någon sed;
det var hennes hjerta, som ingifvit henne att ännu en
gång sjunga sin vanliga visa för det lilla barnet,
och nu stod hon, fattad af en icke mindre rörande
inspiration, ströende Öfver det späda barnet blad och
blommor, sinnebilder af dess korta tillvaro. Systern,
som lutade sig ned mot vattnet, fasthöll
den lilla videkorgen; hon tycktes icke kunna förmå sig att
öfverlemna den till rof åt flodens vidunder. Efter att
en stund hafva stått i tysta betraktelser framför den gripande
täflan, drog jag mig tillbaka, utan att de stackars qvinnorna
kunnat misstänka, att jag hade varit vittne till deras smärta.»
 |
| Traun-sjön. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
