Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 96.) - Finnen och de tre vilda djuren. För Svenska Familj-Journalen af W. - Isregionens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bota, förenad med smärtor i bröstet, gör att jag
ofta tänker att Gud tidigt hädankallar mig, och jag
är helt och hållet undergifven hans behag, då jag
vet att mina små älsklingar få en öm beskyddarinna
... Min man har den stilla, rätta kraften, som
förmår att i tysthet bära allt.»
I detta ögonblick inträdde hushållerskan och frågade
hvilketdera af de två iordningställda rummen mamsell
skulle ha.
»Det här näst intill», svarade den unga matmodren
... »Se på henne – passar ej henne bäst det rummet?»
»Jo, det tror jag visst, frun lilla!» svarade jungfru
Helena, i det hon helt belåten tillslöt dörren.
»Jag förstår!» svarade Lydia. »I fall jag icke
lyckats vinna ditt bifall, så skulle jag ej fått bo
dig så nära.»
»Det är sannt – du hade då fått en gästkammare ofvanpå
och endast blifvit en lärarinna för barnen och
mitt sällskap någon gång ... Nu fruktar jag, att jag
kommer att ta dig för mycket i anspråk. Ty mina små
flickor, (den ena på femte, den andra på sjette året)
gå snarare på lek än allvar hos en gammal mamsell,
som här näst intill håller en småbarnsskola.»
-
Sent på aftonen, då Lydia hunnit göra bekantskap
med så väl de älskligaste små flickor som med husets
herre, en tystlåten, ful, men vänlig och tydligen godsinnad
man, inträdde hon i det vackra, luftiga och väl
möblerade rum, som blifvit anordnadt för henne. Det
hade, liksom den sjuka husmodrens sängkammare,
utsigt åt trädgården; och då hon uppslog fönstret och
inandades doftet af rosorna i häcken, flög tanken
till de hvita rosor, som hon vid skilsmessan från
Edmund fick emottaga: de stodo redan i ett vattenglas
på hennes toalett, och då hon gick för att inandas
äfven deras doft, flöt en sådan röd sky upp på hennes
ansigte, att; om rosorna kunnat spegla sig i den,
skulle de befunnits ha varit röda i stället för hvita.
Men Lydias sinne var ej så danadt (åtminstone ännu),
att hon ville lemna gehör åt något slags sentimentala
ingifvelser. Hon tänkte i stället på jemförelsen
mellan sin närvarande bostad och det förskräckligt
illaluktande kyffe, som blifvit henne anvisadt hos
friherrinnan. Skilnaden var ungefär lika stor som
emottagandet varit olika.
Men det hade ju sedan blifvit bättre, och hon kunde
aldrig annat än med tacksamhet erinra sig den gamla
damen, hos hvilken hon för öfrigt lärt känna ...
Hon skyggade tillbaka för att sluta tankens mening.
Rosorna fingo dock ännu en blick till god natt.
(Forts, å sid. 122.)
Finnen och de tre vilda djuren.
För Svenska Familj-Journalen af W.
Det var en gång en bonde, som låg vid sjön och
sköljde inelfvor. Så kom lejonet. »Hvad är det
du gör?» frågade det, »Jag sköljer lejontarmar»,
svarade bonden. Då blef lejonet så himla förskräckt,
att det tog ett sju alnar långt skutt inåt skogen. Så
kom der en björn. »Hvad är det du gör?» sporde han
bonden. – »Jag sköljer björntarmar», fick han till
svar, hvarvid Nalle for af till skogs, som om han haft
eld efter sig. Så kom vargen och sporde, äfven han,
hvad bonden hade för händer, och icke förr hade han
hört att det var vargtarmar, som bonden blaskade och
sköljde, än han satte af, han med, som om han varit
ifrån förståndet.
När nu djuren träffade hvarandra i skogen, dit de
alla tagit sin tillflykt, och berättade hvar för
sig bondens tilltag, visste de icke hvad de skulle
tänka eller taga sig till, hvarför de slutligen kommo
öfverens om att följas åt till bonden och förehålla
honom hans djerfhet, hvilket de också gjorde.
»Jag rår inte för’et», menade bonden, »det är jägarens
saker; ljuger han, så ljuger jag, det är bäst att I
frågen honom sjelfve.»
Derpå sade han, att om de ville ställa till en
god middag i jagthuset bredvid, så skulle han
laga, att jägaren skulle komma dit och stå till
svars. Djuren sågo på hvarandra; ty de hade icke
någon god tro om jägarståndet, men bonden hjelpte
dem ur förlägenheten.
»I kunnen gömma er», sade han, »och gifva akt på huru
han är till mods; sätter han sig vackert till bords
och spisar, låter sig väl smaka och håller till godo
välfägnaden, så tål han allt att tala vid; men går
han häftigt af och an, så är det bäst, att icke tala
honom till.» Detta tyckte djuren var förståndigt
taladt och rådet syntes dem godt, hvarför de infunne
sig på utsatt dag och ställe. Lejonet lade sig på ugnen,
björnen under golfvet, som hade breda springor, och vargen
uppe öfver brödgällen i taket. Bäst det var, kom
katten och såg det dukade bordet; han slickade sig
om munnen, hoppade upp på bordet och började lapa i
mjölkfatet. Men som katten har ögon både fram och bak,
märkte han snart oråd, det var lejonet som snarkade;
då blef han så rädd, att han damp ned på golfvet
och började skutta härs och tvärs. Nu tänkte djuren
att jägaren var kommen och att han i vredesmod gick
fram och tillbaka på golfvet, hvarför de blefvo
fasligt rädda; men katten, som ser i mörkret och
som såg någonting röra sig på ugnen och trodde sig
i lejonets öron se två möss som dansade, tog ett
skutt upp på ugnen och nappade lejonet i öronen. Då
blef lejonet så förskräckt, att det rusade upp och
ut; katten, som äfven å sin sida blef rysligt rädd,
for ut af ugnen, han med, och hufvudstupa ned genom
källarluckan. Björnen, som trodde att hans sista
stund var kommen, rusade nu brummande ur sin gömma ut
på dörren. Då blef den stackars katten så förfärad,
att han med ens sqvatt upp i taket till vargen, som
tumlade ned på golfvet och ut efter de andra. Lejonet
var kommet i en sådan fart, att det icke kunde hejda
sig förr än det hunnit utomlands, björnen luffade
till landets gränser, men vargen sansade sig och
stannade i skogen. Det är derför det allt sedan dess
icke mera finnes lejon i Finland, björnen håller sig
vid landets gränser och blott vargen håller ännu till
i dess skogar.
Isregionens konung.
Det är en titel som klingar, denna, isregionens konung.
Afundsvärd är den dock icke, ty hans hvita majestät
af snöriket plägar esomoftast sättas på så knapp stat,
att han hela veckor får gå och svälta utan att i sitt
vidsträckta rike hitta ens en beskedlig polarhare, som
vill låta sitt lif för att tillfredsställa monarkens aptit.
Hvita björnen (ursus arcticus), som på nordpolstrakternas glacierer och isfält spelar samma rol som lejonet i Afrikas öknar eller kungstigern bland Indiens dschungler, har i så måtto fått af naturen mera bekymmersamma lefnadsvilkor än dessa, som han är hänvisad till en jagt, hvilken är föga gifvande och under svårare vintrar alldeles otillräcklig att förse honom med de oundgängligaste lefnadsbehofven.
Isbjörnens föda består af nästan alla de djur, som hafvet eller hans hemlands fattiga kuster hafva att erbjuda. Skälarna förföljer han då de dyka; ty i vattnet är han en skicklig simmare liksom intet djur på land mer än renen öfvergår honom i snabbhet. Han klättrar djerft på de skrofliga klippväggarna och löper på isstyckena med mycken lätthet, tack vare de skarpa klorna och de långhåriga ramarna.
Han dödar sitt byte innan han förtär det, men han tycker om att dessförinnan leka med offret. Stundom låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
