Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isregionens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han föra sig ända ned till Island på isstycken, som medfölja polarströmmen. Man träffar honom ibland flere mil från kusten, då han simmar emot slupar och fartyg, ända till dess han skrämmes af gevärsskott. Han är icke heller så mycket rofdjur att han försmår finare rätter än skälen; han är t. ex. mycket begifven på andägg, och på några timmar är han i stånd att plundra alla sjöfågelnästena på en holme.
Allt som allt räknadt, är isbjörnen en herre som det kan vara farligt nog att möta under en polarnatt; hans första rörelse är kanhända att taga dig för en sjökalf, och om han slutligen inser sitt misstag, så är det för sent. En bössa och några goda patroner är det enda säkra medlet för att slippa göra bekantskap med hans långa tänder och väldiga ramar.
Icke desto mindre är detta djur värdt vårt medlidande. Isbjörnens tillvaro är blott en rad af mödor och försakelser, huru väl skyddad han än är mot kölden genom ett flere tum tjockt späcklager, förutom den raggiga pelsen.
En dag, berätta några polarfarare, dödade vi en isbjörn, som flere månader hade bevakat vår bostad; då vi öppnade honom funno vi i djurets mage ingenting mer än en klädesbit, som vår skräddare kastat ut med annat skräp. Flere andra björnar, som vi likaledes dödade, hade helt och hållet tomma inelfvor; andra hade icke förtärt annat än vatten och hafsväxter, en diet, som endast hungern kunnat tvinga dem att välja. Korteligen, det är ett sorgligt lif, som dessa djur föra, nödgade att oaflåtligt gå och söka efter sin föda i denna verld af is och mörker; ett rof för fruktansvärda snöstormar, som endast klipporna kunna ostraffadt trotsa, en lekboll för tusentals anfall af denna nyckfulla natur med isar, som utan uppehåll stöta tillsamman eller hopa sig i fruktansvärda massor; omgifna af förrädiska klyftor, eller hotade att när som helst föras ut i öppna hafvet af ett isstycke som lossnar och lemnar sitt landfäste. I sanning, den europeiska bruna björnen för ett det behagligaste lif i jemförelse med sin kusin i höga norden.
Det är i synnerhet på vårtiden som isbjörnen har att kämpa med de största vidrigheterna. Då försvinner hans späcklager nästan helt och hållet. Den 1 April 1870, heter det i den skildring som vi anföra, dödade vi i närheten af fartyget en björn som var så mager, att man derom knappast kan göra sig en föreställning. Ligger detta djur i någon vinterdvala? Derom hafva vi icke kunnat skaffa oss visshet; om så är, så måste denna sömn icke räcka länge och ofta bli störd, ty under vår vistelse i dessa trakter blefvo vi allt för ofta besvärade af isbjörnar.
Lukten af späck som man kokar lockar björnen på flere mils afstånd. Då ser man honom komma, tittande sig omkring åt alla sidor och med upplyft nos för att vädra steken. Eskimåerna pläga med framgång anfalla honom med sina pikar, ett anfallssätt som kräfver mycken vighet och kallblodighet. Mer än ett af de djur, som vi dödade, buro tydliga spår af sådana strider. Med mindre än man träffar hufvudet, är det sällsynt att ett skott sätter honom ur stånd att strida. Det händer äfven ofta vid slädfärder, då manskapet hvarken har tid eller möjlighet att anställa jagt, att truppen passerar förbi en eller flere björnar, som då stanna på endast några stegs afstånd, utan att i sin ställning röja annat än nyfikenhet och öfverraskning. En annan gång nöja de sig med att göra en rund omkring tåget, med hufvudet oaflåtligt vändt deråt. Så hände sig en gång, att vår doktor, som med sin släde, befann sig på återväg till fartyget, helt oförmodadt fick eskort af en stor isbjörn. Det var endast våra rop som föranledde doktorn att vända sig om, och då upptäckte han med öfverraskning, hvilket farligt sällskap han hade.
Sällan anfaller isbjörnen om natten resande som lägrat sig. Hans egen försigtighet är redan en borgen härför. Ett tält förefaller honom såsom ett mystiskt och obegripligt ting, som väcker hans misstro men på samma gång äfven hans nyfikenhet. En natt blefvo vi satta i förskräckelse af ett af dessa djur, som borrade in sitt hufvud genom en springa på tältet. En af de våra hade dock den själsnärvaron, att han genast strök eld på en bundt tändstickor och satte den under djurets nos: björnen drog sig tillbaka och var storsinnad nog att lemna skymfen obestraffad.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
