- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
117

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Frisk. Monolog i ett uppträde af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pelle Frisk.

Monolog i ett uppträde af Onkel Adam.[1]

Person: Pelle Frisk. (Drägt och scenen, se träsnittet.)

(Man hör på afstånd en sångtrall, som närmar sig. – Pelle Frisk inkommer.)

Se så, nu – (pustar) puh! – puh! står jag, som salig
kammarherrn sade, på lifvets höjder. En skön natur här
i Sverige, med backar upp och backar ned. De som åka i
täckvagn, med kusk och betjent, tycka att det är förtjusande; men låt
dem försöka gå. Jag ville just sett lilla kammarherrn streta hitupp
på sina spindelben. Det var märkliga ben.

När jag var betjent i tiden, såg
jag både grefvar och baroner och hörde många ting,
som voro lärorika – ja, jag fick min
egentliga bildning som betjent. De ha intet annat
att göra, de latvargarna, än bilda sitt snille och
hjerta – tiden förslår för dem.

Den tiden hade jag uniform med silfvergaloner
på lefverbrunt kläde – såg något ut. Det var för-b–
mig, tre pigor och två kammarjungfrur som ville rifva
ut ögonen på hvarandra för min skull. Men Jeppe var
ingen narr, han.

Det var under min sista kondition – för bara sex
år se’n. Unga karln än – hade jag bara (ser på sin
drägt.)


Nej (blir varse fågelskrämman) – nej, se sådan gubbe!
Hä! – mjukis! –Det är en fågelskrämma (bockar sig). Jag
bockar mig alltid för gamla fågelskrämmor, allt sedan jag
var betjent. Det har hos mig blifvit en vana.
Mjukis! Står herrn här för att skrämma bort de små
hyggliga sparf varna? De skola ha sin föda de, som
andra Guds skapade varelser; men herrn är ej så farlig
– ha, ha, der sätter sig en sparf på herrns hatt
– respekten ej synnerlig. Det kommer sig deraf att herrn icke
är hvad herrn synes vara. Herrn har vacker
utsigt här – hvaba? (Ser sig omkring.)

Nej, för-b– mig står der icke en kyrka der nere i
dalen, och den vägen hittade jag icke – jag,som eljest
känner alla vägar och stigar i hela vårt konyngarike Sverige.
Se hur korset glittrar i aftonsolen, och se huru de väldiga träden
skugga kring kyrkan. Det glittrar blott på ett enda fönster – det
är vackert (dröjande, myckert vackert. (Några ögonblicks
tystnad, sättande sig på en sten.)


Minnes att mor, då jag var liten, tog mig vid handen


[1] Denna monolog får ej offentligt uppföras utan
tillstånd af författaren, hvars adress är Linköping.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free